I brist på tid och inspiriation publiceras idag ett tidigare inlägg - jag har ju faktiskt fått nya läsare sedan mars 2007. Imorgon kanske lusten på något nytt återvänder!
Överfall i vardagen
Jag ser honom i ögonvrån. Det är något med kroppsvikten, någon slags lutning ovanför jeanslinningen - till min fördel. Jag förstår vad som kommer att hända, och bestämmer mig omedelbart för en lätt huvudvridning bort från honom, blicken snett ner och ett intensivt upprepande av min affirmation "jag är inte intresserad, jag är inte intresserad, jag är inte intresserad".
Det hjälper inte. Mannen ifråga är tondöv. Förstår inte kroppsspråk. Har ingen magkänsla. Istället dras han sakta mot mig, som om jag var en magnet.
Då skyndar jag på mina steg. Byter undertext: nu tänker jag mig att jag är en mycket upptagen kvinna på väg mot ett utstakat mål. Dribblar mig fram i tillvaron, rakt upp i krysset bara, ingen hindrar mig på vägen, ingen tacklar mig åt sidan, ingen fäller mig på det vältrimmade gräset.
Förgäves. Nu ser jag i utkanten av mitt synfält att han faktiskt rör sig. Långa steg (det är en lång man), en, två, tre och han är framme.
Då gör jag det. Jag är beredd, för det här har hänt mig tidigare, flera gånger, och jag har lärt mig vad som kommer; den smeksamma rösten, det lilla försäljarleendet, huvudet på sned och fingertopparna beredda till attack.
Ja, jag gör det. Blixtsnabbt! Inte en sekund att förlora.
Med stadig röst säger jag:
- Nej tack. Jag vill inte ha en gratis mobiltelefon.
Jag klarade det! Återstår zick-zack färd mellan gratistidningsutdelare (en morgon räknade jag till nio attacker), duckande för marknadsundersökningar, långa omvägar runt människor med svarta pärmar mot vänster underarm och merchandice-pennor i andra handen. Det är tufft där ute i djungeln...
Men när killen kom fram med sin Situation Stockholm kunde jag se honom rakt i ögonen.
- Du, jag har den. Tack i alla fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar