På mitt gym finns en mängd rekvisita. Varje gång jag ställer upp mig i tajta träningskläder framför spegeln ligger en liten hög vid mina fötter. Lik förbaskat visar det sig alltid att jag glömt något ett par låtar in i själva passet.
Det är gummisnodd runt fötterna - och jösses vilken skillnad det är, att lyfta med den där gröna marodören som håller emot, som vill åt sitt eget håll, som hindrar min ohämmade framfusighet. Sedan är det bandet, fastkilat under hålfot eller bakom knän och stadigt omlindat mina nävar. Hej och hå, bara att dra. Plastdoften slår emot mig varje gång händerna närmar sig bröstkorgen, och skulle jag bara slappna av skulle vi fara all världens väg, jag och mina lemmar. Hantlarna får mitt gäddhäng att darra mer av anspänning än överskottsfett; upp, ner, upp, ner, bak, fram, håll emot, sakta tillbaka på fyra. Sist är det sandsäckarna. Lätta kan de tyckas vid första anblicken. Men liggandes snällt på nacken gör de lyftet aningen jobbigare. Vilandes i händerna som rör sig några centimeter över golvet gör de övningen späppet svettigare.
Motstånd är bra. Så kom an: utmana mig att spänna mina muskler – inte bara de fysiska. Vi blir båda starkare då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar