Fråga

Har du en varm hand till mina kalla fingrar?
Eller måste jag köpa mig en vante?

Svensk kvalitets-tv?

Jag har egentligen aldrig sett "Robinson" på riktigt, men jag vet vad som erbjuds: blå himmel, topasfärgat hav, gul sand och gröna, vajande palmer. Deltagarna är solbrända och har snygga shorts. Kvinnliga bröst visas upp i olika bikiniliv. Nakna manliga överkroppar med muskler och svett. Kameraglidningar över höga berg och vida hav.
Jag begriper att man väljer att lägga pengar på att producera sånt.
Eller lördags-kvällstid på att konsumera det.

Så hamnade jag framför "Kändisdjungeln" häromkvällen...

Sveriges i särklass tråkigaste kändisar säger ointressanta saker, ständigt med mungiporna nere. De sitter håglöst på sina bänkar i något som är misstänkt likt en studio. Uppmixade insektsläten - pålagd ljudeffekt? Närbilderna är filmade mitt i natten (av någon outgrundlig anledning). Ibland får deltagarna göra äckliga saker, som inte är äckliga att titta på, eftersom uppdragen är så absurda att vi är övertygade om att allt är fejk.

Vet du, jag tror faktiskt inte att de är i Malaysia. Jag tror de sitter inlåsta i en bunker i Frihamnen utanför Stockholm. Det är därför de ser så bleka och sura ut hela tiden.

Tacka vet jag Robinson. Där får man i alla fall se solen och havet. Och drömma sig bort lite...

Andra bloggar om Robinson, Kändisdjungeln, kvalitetsteve

I

I min säng: fyra böcker, alla på gång samtidigt. Läste en Tove Jansson novell igår, om Snusmumriken som vill vara självständig och oberoende och därför är ganska taskig mot ett knytt utan namn. "Man blir aldrig riktigt fri om man beundrar nån för mycket", sa Snusmumriken. (Man måste bara älska Tove Jansson.) Den novellen fick jag läsa högt för mina flickor ikväll.

I mitt kök: dagliga suckar över hur ofantligt tråkigt det är att alltid alltid behöva laga mat. Jag försöker skärpa mig. Zuccini- eller broccoligratäng t ex. Sen tog idéerna slut. Nån som vill bli min kock? Jag lovar, jag tar disken.

I mina öron: lätt sus och en mängd låtar som pockar på uppmärksamhet. Vill bli ihågkomna. Vill kanske säga mig nåt. The long and winding road...

I min närhet: Förut var dom två, nu är dom tre. Och jag njuter varje sekund. Den som säger något nedsättande om dagens ungdom vill jag gärna prata med öga mot öga. För bättre, rakare, schysstare och smartare personer än dessa tre, 13-18 år, har jag inte mött.

Min granne

Min granne spelar hög musik som inte är särskilt kul.
Min granne tittar på TV hela natten.
Min granne lyssnar på starka, nasala böneutrop.
Min granne har högljutt sex.
Min granne skrattar mycket och pratar livligt med sina kompisar.
Min granne har en hund som skäller.

Jag har öronproppar, rogivande kvällsthé, en spännande bok och ett oändligt tålamod. Det händer att jag bankar i väggen, men numera bankar han bara glatt tillbaka. "Hej på dig du, kul att du hörde av dig!"

Jag bryr mig inte om att bråka mer än så, för jag inser att han kommer från en kultur där det inte måste vara knäpptyst kl 23 på vardagar. Där det inte finns någon bostadsrättsförening med välformulerade stadgar. Där människor umgås och låter och ljudar och skrattar och festar och älskar och vibrerar. Där det går att sova i oväsen, så länge det är skapat av levande människor och inte missiler eller attackerande stridsflygplan.

Men jag har en stark lust att tända moteld. Vad sägs om lite Verdi lagom till midnatt?

Jag söker - alltså finns jag

Det spelar väl ingen roll om det är sant eller falskt? Om det går att bevisa? Alla strömmar genom livets mysterium släcker vår törst efter begriplighet.

Tänk om bara det som syns fanns.
Hur ser då musik ut? Kärlek?
Finns inte dessa?
(I så fall säger jag tack och adjö för mig.)

Och om det nu är så att det finns sanningar som vi inte kan uppfatta på det medvetandeplan vi befinner oss, är det inte då inte osmart att avfärda allt det vi inte kan förklara som humbug? Tänk om det verkligen är sant. Det vore dumt att chansa...

Alltså lägger jag mina kort. Besöker ett medium. Läser mitt horoskop. Vilar blicken på en ljuslåga. Vänder ansiktet mot solen och visslar tre gånger. Säger hej till lyftkranar. Tackar för allt det goda som kommer att komma till mig. Kramar ett träd. Slappnar av på en spikmatta. Läser en dikt. Drabbas av en Meatloaf-ballad. Öppnar en digial Fortune Cookie på facebook. Springer i skogen. Slätas ut invid horisonten. Minns doften av en saknad. Letar tecken bland siffror. Fantiserar. Läser och funderar. Kommunicerar ordlöst med ett djur eller ett barn. Har små kuddar i bilens vindruta för skyddsandarna att sitta på. Tillhör inte svenska kyrkan men kan sitta länge i en kyrka och bara vara. Eller sjunga. Eller regissera. Säger "akta er!" till de små under jorden innan jag häller ut hett vatten på marken. Viskar min önskan i bergakungens öra. Lägger en helande hand på någons rygg.

Men några spöken har jag aldrig stött på, hur mycket jag än försökt.
De finns nog inte helt enkelt.

Att Återkoppla

Det uppstår ofrånkomligt ett tomrum när en boll är ivägskickad och ännu inte studsat tillbaka.

Själv returnerar jag så snabbt jag kan. Svarar. Kommenterar. Replikerar. Knyter an - eller sätter punkt om behövs. Jag har alltid varit fullständigt medveten om vårt behov av återkoppling.

Men det händer att jag sänder ut nåt i världsrymden - och det blir alldeles tyst.
En liten krypande oro i magen: är det nåt fel på mig?
Distraherande tankar i huvudet: har jag gjort nåt fel?
Klok-häxan på ena axeln nynnar: stilla dig, allt har sin tid.
Självkritik-häxan på den andra väser: där ser du.

Och så hyvlas ännu en bit kraft och tillit ner, alldeles i onödan. Vi har ju alla möjligheter att svara numera. Kommunikationsmöjligheterna är nästintill obegränsade. Ett sms kan ta 10 sekunder att skriva och skicka.

Ett exempel: jag skickade ett paket med ett långt brev till en vän för över en månad sen. Har då och då undrat varför vännen inte gett nån feedback på det jag skrev. Jag kunde förstås ha ringt och frågat, men det var så mycket annat som kom i vägen hela tiden, och så glömde jag, och....

Idag kom paketet tillbaka. Oöppnat. Åter till avsändaren. Det hade aldrig nått sitt mål.

Så nästa gång jag går och väntar på återkoppling ska jag helt enkelt viska tyst till mig själv:
Catarina, det är ingen fara. Det har bara kommit bort i posten.

Tidningsanka?

Jag har absolut ingen aning om vem Anna Anka är. Men jag har sett hennes namn på löpsedlarna och på första sidorna på båda - av mig fullständigt avskydda - kvällstidningarna flera dar i rad.

Och jag tänker: hon måste ha gjort nåt riktigt smart för att få så mycket publicitet.

Däremot köper jag inte tidningen. Det finns så många andra människor som jag vill ge av min tid till.

Dolda kameran

Hon trummar med pekfingret mot bordskanten.
Hummar och nynnar.
Reser sig plötsligt och slår ut med en arm.
Pratar högt och tydligt.
Går ett varv i lägenheten. Vattene alla malora.
Taramtam. Tatataramtam.
Sätter sig igen.
Tittar ut genom fönstret.
Dra nåt gammalt över dig - typ? Får inte vara för elakt. Pubertalt hellre.
Suckar.
Gör en espresso.
Hon går till pianot. My funny Valentine så det ekar i trapphuset.
Tillbaka till datorn.
Men gubbe, gå och lägg dig.

CQ

Fastnade för en skäggstubbig haka. Starkt behov av att stryka över den med handen. Behärskade mig.

Tittade in i ögon som var lite ledsna. Längtade efter att få kyssa ögonlocken varsamt med varma läppar. Behärskade mig.

Kunde inte låta bli att snegla ner mot jeansen, där under linningen. Behärskade mig.

*

Så passerade ännu ett ögonblick i förnuftets och hederlighetens tecken.
Men jag längtar till den stund jag inte längre måste behärska mig...

Ja de e måndag morgon

Nu är den näst sista båten nattad. Uppdragen på land, vänd och tvättad. Den stora båtens vinterförvaring köper jag mig fri ifrån. Men ännu några månader ska jag kunna dra ut på havet. Sova i stugan några nätter till, fortsätta plocka av björnbärsbusken och sakta men säkert stänga igen för säsongen.

Premiären i lördags gick alldeles lysande. Värme och mänsklighet. Uttryck och innerlighet.

Idag har jag ont i magen. Kanske av vemod. Kanske för det som måste göras - annars är man bara en liten lort. Brygger en espresso. Sätter mig vid köksbordet för att arbeta. Det tar emot.

Det kanske helt enkelt är en vanlig måndagsblues...

Järvafältet 11/9 kl 15.44

Ensam på vägen.
Ensam vid vägrenen.

Vi fick syn på varandra. Sa hej.
Småpratade en stund om ditt och datt.
Förstod så väl.

Sen skildes vi utan att ha rört vid varandra.
Man ska aldrig bryta den kraft som envisas, trots allt.

På begäran

En man frågade mig igår kväll varför jag inte bloggar om det underbara arbete jag håller på med just nu.

Nu har jag ju bestämt mig för att inte räkna upp allt jag gör hela tiden, utan mer låta tankar, iakttagelser och berättelser flöda ut över skärmen. Men jag gör ett undantag.

Alltså, i min värld:

• kör jag 3o mil om dan
• svär jag i kyrkan (förlåt, men det slinker ur mig en instruktion typ: "hon är så in i helvete arg!")
• skapas mardrömmar, gudsbrottning, långdans och bröllopsyra, sinnlig förälskelse och dånande offerriter
• drillar jag kören i diverse handrörelser, såsom "a-a-a-stopp" eller "ååå-tjoff!"
• får jag gåshud och tårar i ögonen fast jag vet precis vad som händer
• njuter jag av att möta varma, öppna leenden och imponeras av allas arbetsiver, koncentration och fokus
• undrar lite för mig själv vem i branschen som kommer upptäcka vår titelrolls-innehaverska först (hon är brilliant)
  
• sjunker jag ner i ett musikaliskt bad som är något av det vackraste jag vet
• tappar jag bort mina anteckningar överallt bland bänkraderna för att jag kan aldrig sitta still mer än en minut
• upphör jag inte att förvånas hur bra det är trots att vi bara har repeterat i två veckor
  

Så!
Har jag uppfyllt din önskan?

En deckargåta

Det ligger ett kvastskaft på golvet bredvid den obäddade sängen.
Det sitter en regissör med en kopp extra starkt kaffe vid köksbordet.

Kan ni lista ut vad som har hänt?

(eventuella skriftliga förslag i kommentarfältet, där också svaret publiceras på torsdag)

On the road

Jag är minst 10 kg lättare och mycket vältränad. Jeans uppvikta över stövlar med skyhög klack, nitbälte och ett linne som framhäver mina muskulösa armar. Jag går rakt in, fullkomligt orädd och ställer mig mitt på golvet.

Det är tyst en stund. Och jag säger: ok, jag är 45 men va f-n. Madonna är 51.

Sen sjunger jag med hela livets sorger och glädjeämnen i strupen - snabbt klipp över till hon som gråter, han som är totalt fängslad och så den tredje, den kärvaste, som håller en hand över munnen, som för att hindra ett skrik att komma ut.

Efter det är inget sig likt. 40 plussare är kult. Medelåldern rules. Alla unga vill lyssna och lära, slitage är trend, ordet gubbrock upphör att existera och rockfestivalernas medelålder höjs med 20 år.

Bara för att jag sökte Idol 2009.

Så dagdrömmer jag när jag kör hem i mörkret och sjunger med för full hals i radions:

and through it all she offers me protection
a lot of love and affection
whether I'm right or wrong
and down the waterfall
wherever it may take me
I know that life wont break me
when I come to call she wont forsake me
I'm loving angels instead

Tags Idol, Madonna

Heja konsten

Jag tycker det är spännande att någon vågar iscensätta ett sammanbrott såsom ett konstnärligt experiment. Att klottra ner en tågvagn är kanske lite sämre - men varför inte låta SL samarbeta med konstnärer för att skapa liv i fula och slitna vagnar? Graffiti kan vara grymt snyggt dessutom.

Men allra bäst är toaletten på Bonniers konsthall i Stockholm.

Tänk dig en vanlig toalettstol. På väggen till vänster hänger en TV- skärm. Den visar en bild av något dunkelt och svårtytt. Den tycks vara alldeles stilla.

Du lyfter på toalettlocket och bilden börjar röra sig. Hm, tänker du. Sätter dig som du brukar på plastringen. Och plötsligt dyker din nakna bak upp på skärmen!

Sen kan du glatt roa dig med att se på TV hur kisset plaskar ner i vattnet, hur pappret landar och - vackrast av allt - kaskaderna av rörligt vatten när du spolar.

Gissa om jag stannade länge där inne! Jag var tvungen att vinka till kameran nere i kröken. Se om jag kunde se mitt ansikte. Spola flera gånger. Öppna och stänga locket. Och jag småskrattade för mig själv hela tiden.

Nu måste jag bara se till att passera konsthallen så fort jag känner att jag behöver göra det där stora ni vet....

Till köksklockans tickande

När jag kommer hem sent på kvällarna har jag ingen att berätta för. Jo, jag kan chatta en stund med en vän, men en sån här natt har alla hunnit somna. Det är bara jag och varulvarna som är vakna.

Det regnar.
Jag stod stilla på motorvägen i en timme, mitt i ett pärlband av röda baklyktor. Långtradare tätt efter varandra - de såg ut som en kringresande cirkus. Slog av motorn men hade radion på. Rockkanalen, den enda min bilstereo får in (gott så, men jag avskyr reklamen).

Det var en olycka.
Både polisbil och ambulans passerade med blåljusen påslagna. Och jag grät där ensam i bilen, för det blev så tydligt att allt kan förändras på bara några sekunder. Någon hade varit på väg till en älskad, ett hem, ett barn - och så plötsligt sladdat i regnet. Eller blundat bara lite för länge.

Men jag tänkte också att om det varit jag,
då hade ingen väntat förgäves.

Målet är inget - vägen är allt

Jag skulle kunna skriva att jag inte är det minsta skraj för svininfluensan. Eller att jag stödjer Anna Odell: Sacha Baron Cohen gjorde samma sak* och blev berömd. Jag skulle kunna berätta om drömmen som väckte mig med gråt i hjärtat och fick mig att undra hur lång tid en sorg-process egentligen tar.

Jag skulle möjligen skildra regnet, höstblåsten, den klara luften, känslan av avsked. Eller också berätta om repetitionsarbetet som är så roligt och intensivt och alla de glada ansikten jag möter när jag kommer dit. Att jag antagligen inspirerar och rör om mer än jag tänkt mig: jag gör ju bara mitt jobb. Iscensätter en berättelse som berör mig starkt.

Slutligen skulle jag kunna berätta om Operation Läsa Om Kerstin Ekman. Sista meningen i "Händelser vid vattnet" som är som ett knytnävslag i själen.

Men jag skriver inget av allt det där. Inte på riktigt. Jag bara skriver, för hur det nu är så är vägen viktigare än målet...

*bestämmer sig för en karaktär, går ut i samhället med ett påhittat skeende för att väcka reaktion och få syn på tendenser - och låter sig filmas under tiden

Tags Svininfluensan, Anna Odell, hösten, Kerstin Ekman