Vad en ensam kvinna inte vill se... ;-)

Brott och straff

Alla vill ha nåt av mig.
Ta ansvar. Ställ upp. Inspirera. Var glad och duktig.

- och jag kämpar och biter ihop och stångas och stretar. För att göra rätt, för att behaga, parera, kommunicera.

Det finns en natt då jag gråter.
Lutar min panna mot tomheten och vet att jag förbrukas.

Men det finns en annan natt, då jag är jag.
Och då vet jag att ingen kan nånsin böja mig igen.

Det är så enkelt

och ändå det allra svåraste som finns.

Att alltid vara rak, närvarande och sanningsenlig. Att inte skjuta upp. Att inte dra på saker, eller sopa dem under mattan. Att våga det obehagliga, eftersom det annars alltid straffar sig i slutändan om man sticker huvudet i sanden.

Jag la nyss upp återbetalning till CSN för studielån; 12 000 kronor.
5 för min egentliga utbildning, då, 3 år på universitetet när jag var ung, och 7 för det där sabbatsåret för inte så länge sen, när jag skulle ägna mig åt mig själv, mitt skrivande, mitt konstnärsskap. Det år som skulle varit mitt bästa, och blev mitt allra värsta.

Gör inte slut via sms. Avskeda inte med ett mail. Skjut inte upp livet framför dig och tro att det löser sig av sig själv. Möt verkligheten - människorna och situationerna - med ärlig blick, medvetna handlingar och en fullständigt realistisk syn på livet.

Det är ju så enkelt.
Eller?

Om A så B

Kall ratt - varmt hjärta?
Fullt ös - tom plånbok?
Halv sanning - hel lögn?

Homo Ludens II

Jag skuttar i vattenpölar.
Jag gör änglar i snön.
Jag hjular på gröna gräsmattor.
Jag leker "inte gå på streck" och balanserar på räcken.
Jag är barnsligt förtjust i Burken och Baklängeskurragömma och jag hamnar ofta på golvet i en ring med barnen för att leka Maffia eller Mördarleken.

Jag är 46 år.
Och jag undrar fortfarande vad jag ska bli när jag blir stor.

Må em på förorts-Ica

Snabbköpskassörskan i min kvartersbutik är en man. Eller rättare sagt fem män. Mörka, snygga, trevliga, nyanställda, varierande brytning.

En skrattade högt när han var tvungen att fråga mig vad det var jag hade lagt i påsen. "Palsternacka" sa jag och log.

Jag vill aldrig ha tillbaka ett helylle-Sverige med stängda gränser.

Lifespan

Oförätten kvar i hans ansikte.
Minnet som gnagde än.
Och jag hade helt glömt bort.

Förlåt mig, jag har aldrig velat göra illa.

Det var så länge sen.
Idag är ingen tid för reparation.
Men straffet kom hårt och obönhörligt.

Oscar för bästa manus?

Klicka här!

Tags Avatar, Matt Bateman, Pocahontas, James Cameron, Disney

Shopping

- God dag. Vad får det lov att vara?

- Jo, jag skulle vilja ha:

1 flaska Sex Appeal
70 centimeters Midjemått
10 kilo Kroppslättnad
1 dos Självförtroende
1 burk Flyt
och obegränsat med kärlek tack.

- Något mer?

- Ja, om det går bra skulle jag gärna lämna in för återvinning dessa påsar med gäddhäng och alla de här lösvikterna av gammal sorg och skam.

- Det ska nog gå.

- Till sist undrar jag om ni kan göra en spamsökning av hjärnan och ta bort virus och skadade filer som uppstått de senaste 5-10 åren.
Jag är redo för omstart.

Tag shopping

Vuxendagis

Morgon. Två sovande kollegor i bilen. Headset i öronen. Radion på.
Det pågår direktsänd partiledardebatt i svensk riksdag.

- Det var minsann NI som...!
- Jahaa du Maud Olofsson, jag förstår att det inte är lätt (*lol*)
- Vi vet att Mona Sahlin är AVUNDSJUK på oss, för (bla bla bla)
- Nu är det ju så att det är NI som sitter i regeringen och NI som har gjort det här...
- Jag noterar att Mona Sahlin inte SVARAR på mina frågor.
- VI har faktiskt, och VI har faktiskt, och VI har FAKTISKT -

Jag lyssnar en timme. Sen orkar jag inte mer. Sitter en lång stund och undrar över hur dessa människor egentligen fungerar.

• Sångare spelar in sina repetitioner för att efteråt lyssna, lära sig och utvecklas vidare.
• Idrottsmän tittar på videoupptagningar av sina åk/matcher/hopp osv och för att rätta till eventuella fel.
• Konstnärer vänder tavlorna upp och ner för att se komposition och färger med fräsch blick.

Men politiker? Lyssnar de nånsin på sig själva efter en sån här debatt? Och om det gör de: hör de hur otroligt barnsligt det låter?

MUSHIN

Jag skall slipa mitt svärd, skärpa mitt sinne, vässa min blick.
Jag skall öppna mitt medvetande för det närvarande
och aldrig mer gå i fantasins fälla.
Jag skall höja min gard, säkra mitt värn och befria mig från rädsla.

Så skall jag gå till vapenlös strid.
Inga planer.
Inga förväntningar.
Ingen önskan.

Men barnen, vad har barnen med det här att göra?

Flickan i famnen när jag var på väg.
Hon skulle bara kramas. Säga hej då.
Men kramen tog aldrig slut, jag lutade henne mot mitt bröst och la dunjackan runt om. Hon hade somnat.

Lite senare, ensam i bilen, hör jag ett reportage om en kvinna från Gaza. Hennes fyra barn brann upp framför hennes ögon efter en raketattack. Ettåringen ropade på sin mamma tre gånger innan han smälte bort. Hon kunde inte göra någonting.

Och jag gråter.

Hejdlöst. Oavbrutet.

För flickan i ruinerna som bad om att få slippa dö.
För mamman som varje sekund längtar efter att få slippa leva.
För liv och sammanhang, för maktlöshet och grymhet. För det vi inte kan påverka och för all den skit som människan själv hittar på i rättvisans namn, i Guds namn, i pengarnas namn, i historiens namn, i sin egen jävla förbannade helighets och skapelsens kronas namn.

Hemma är det tomt och kallt.
Men datorn surrar vänligt när jag låter tårarna rinna ner över skärmen.

Dry Martini

Exalibur fast i stenen.
Törnosa djupt i sin sömn.
Instängd, domnad, förfrusen.

Men din blick gick rakt in.
Du hade fått mig om du velat.

Tack

I natt ska jag sova gott, efter gårdagens nästan sömnlösa natt, där tusen röster höll konferens inne i mitt huvud.

I natt ska jag sova skönt, med rygg och nacke fixad av den store, gode busen.

I natt ska jag somna fort, då jag till sist begripit varför jag fryst så om fötter, fingrar och nästipp: elementet i rummet där jag sover har varit avstängt.

I natt ska jag sova.
Men många mil bort letar tusentals och åter tusentals efter sina hem, sina föräldrar, sina barn i rasmassorna.

Let it be

Jag klagar av princip aldrig på vädret.
Det spelar nämligen ingen roll hur mycket tid och kraft jag lägger ner på klagosång eller upprördhet: vädret kan jag inte påverka eller ändra på. Men jag kan välja att inte bli en gnällspik.

Plus 30 och svettig sömnlös natt? Bara att rida ut.
(Ta ut handdukarna ur frysen och svalka panna och handleder.)

Minus 20 och bitande nare? Det är som det är.
(Man får lägga extrasulor i moonbootsen och strunta i hur oklädsamt det är med termobyxor, dunjacka och fånig mössa.)

Igår till exempel:

• Kraftigt försenat pendeltåg pga tekniskt fel i kylan. Jag hade startat i god tid, så jag hann precis med fjärrtåget.
• Flera timmars fotosession utomhus på slottsruin. Det är klart att det hade varit enklare om det inte var så smällkallt, men filtar, mörk choklad och hett honungsvatten gjorde det trevligt ändå!
• Inställt X2000 när jag skulle åka hem. (Det var halt på spåret.) Runt om mig blir resenärer mer och mer högröda i ansiktet när de försöker ta sig fram genom SJ's telefonkö. Jag tar lugnt nästa förbindelse.
  
• 4,5 timme på snigeltåg med fastfrusna dörrar som skapar enormt kalldrag. Kommer hem efter 17 timmars arbetsdag - ständigt under påverkan av vädret.
  

Det var en bra dag i går!

Vargjakt

Känns det bra?
Pirret i magen, lystnad, förväntan.
Fingret stadigt på avtryckaren.
Blicken genom siktet.
Snart.
Och du får. Ett skott, två, rakt i hjärtat.
Varsågod, det är fritt fram.

Rasen ska renas. Skjut bara, skjut!
Inte en, eller två. Utan många.
Skjut - för livet! Fäll ditt byte, visa ditt mod.
Vi vill ha friskt blod.
Alltså: låt döda.
Och snön blir röd, färgen av vårt blod.

homo ludens

Höjde blicken och såg tusentals lätta flingor virvla ovanför mitt huvud. Lutade mig ner mot en gren och smakade stilla på snön. La mig på marken och ritade en ängel med min kropp.

Sen gick jag hem till de jag älskar. Strök den enas profil. La en hand på den andras rygg.

Det som är Nu kan aldrig ta slut.

Heja Åhléns!

Jag var tvungen att stanna till och gå tillbaka. Se om jag verkligen hade sett rätt.

Jo, det var så. Märkligt. Och häftigt. Jag kände en omedelbar lust att gå in och handla, för det var till mig, det handlade om mig, det var på riktigt och inte bara en önskedröm som går upp i rök varje gång jag ser mig i spegeln.

Där, i skyltfönstret, stod en skyltdocka med en alldeles helt vanlig kvinnokropp.

Av barn och berusade

"Du ser lite gammal ut. I ansiktet. Som farmor." sa brorsbarnet, 5 år, och jag kände hur allt liksom sjönk.

Jag som leker som ett barn och dansar som en vild tonåring! Jag som har älskat utan tanke på morgondagen! Jag som ständigt går på upptäcktsfärd i varje vrå, i varje gränd, i varje ögonkast!
Nu 46 år och redo för ättestupan.

Men så tänkte jag att även hon kommer att skrynklas till en dag. Att den som klagar på mitt åldrande garanterat kommer dit själv. Och att jag är mer lugn och harmonisk än jag nånsin varit förut - helt och fast övertygad om att jag klarar vilka svårigheter som helst.

Ändå... Jag har varit ung. Jag har varit ganska vacker. Och för att hela världen ska veta, och se förbi en och annan fartrand, tänker jag nu publicera en bild på mig själv som jag nyligen fick av en ungdomsvän. Varsågod: Catarina - rakt upp och ner för 30 år sen.

Undantagstillstånd

Intentionerna är goda. Det är inte så att jag inte ser. Eller förstår.

Men det är svårt. Där ute sol och snö, jag vill - egentligen - men kommer ingen vart. Här inne stök och damm och mängder att sortera, jag måste - egentligen - men gör ingenting. Bakom dörrar och i skåp en ofantlig röra, jag borde - egentligen - men inget händer.

I stället går jag i pyjamas och morgonrock halva dagen: dricker kaffe, lägger pussel, läser bok. I stället ligger vi i en hög i sängen framför TV'n halva kvällen: ser på film, äter vindruvor, pillar i varandras hår. I stället hamnar jag framför datorn halva natten: hittar roliga klipp, lyssnar på musik och chattar.

Två dagar kvar, sen är det dags att ta tag i livet igen.