Flickan i famnen när jag var på väg.
Hon skulle bara kramas. Säga hej då.
Men kramen tog aldrig slut, jag lutade henne mot mitt bröst och la dunjackan runt om. Hon hade somnat.
Lite senare, ensam i bilen, hör jag ett reportage om en kvinna från Gaza. Hennes fyra barn brann upp framför hennes ögon efter en raketattack. Ettåringen ropade på sin mamma tre gånger innan han smälte bort. Hon kunde inte göra någonting.
Och jag gråter.
Hejdlöst. Oavbrutet.
För flickan i ruinerna som bad om att få slippa dö.
För mamman som varje sekund längtar efter att få slippa leva.
För liv och sammanhang, för maktlöshet och grymhet. För det vi inte kan påverka och för all den skit som människan själv hittar på i rättvisans namn, i Guds namn, i pengarnas namn, i historiens namn, i sin egen jävla förbannade helighets och skapelsens kronas namn.
Hemma är det tomt och kallt.
Men datorn surrar vänligt när jag låter tårarna rinna ner över skärmen.
1 kommentar:
Jag gråter med C... J
Skicka en kommentar