...varar än till påska?

Dag två: knorrande tisdag

Trodde andra dagen skulle vara värst. Men humöret är gott, även om jag känner mig lite som ett knytt som gärna skulle vilja bli klappad på. Fryser inte, men är något matt.

Och konstant hungrig! Lagar falaffel och ris till mitt gäng, det luktar sagolikt.

Dagens intag: så där en halvliter fruktdryck, lika mycket grönsakssaft, nästan en liter buljong, 5 koppar örtthé och massor av kroppstempererat vatten.

Dagens arbete: satte nöjd punkt för bearbetning av översättning akt 1. Konstaterar att jag alltså inte måste äta för att kunna arbeta... - Tänk vad mycket tid jag kommer att spara!

...men det var inte sant, men det var inte sant, för däremellan...

Ja, just det ...kommer fastan.

Dag ett: idag.

Motiverad och undrande på samma gång. Jag har inte fastat sen jag var drygt 20. Försökte en gång för så där 10-15 år sen men frös så att jag blev yr, och avbröt. Hur kommer jag reagera den här gången? Blir jag en pest för min omgivning? Hur klara av matlagning till tjejerna på kvällarna? Och är timingen verkligen rätt med minus 10 grader utanför knuten?

Ännu går det bra. Goda frukt- och grönsaksdrycker, fin buljong. Örttéet inget vidare, och glaubersaltet vidrigt. Humöret gott. Det knorrar lite i magen så här på kvällen, - bredvid mig två glas och en mugg som ska göra susen.

Följ mig på min faste-resa i dagarna fem. Eller välj att återvända hit när allt är över nästa vecka. Nu skriver jag om det här. För att inte halka av min bana. För att sätta press på mig att fortsätta. För att om det står i skrift är det på riktigt.

Och du får gärna skicka små uppmuntrande kommentarer om du vill!

Första advent?!

Nej, jag är inte överens med vintern. Inte än.

På facebook läser jag julstjärnestrålande statusrader som doftar glögg och smakar nybakt. Själv gräver jag ut bilen, får vita fingrar och kalla tår. Jag svär inte direkt, men jag har absolut ingen förväntansfull adventskänsla i kroppen.

Ingen tomte har snuddat vid min axel med löfte om ett snart besök. Ingen krans har kravlat upp på min dörr för att viska ett extra välkommen hem. Inga fladdrande ljus smälter undan mörkret.

Jag var i London nyss. Där var det höst. Det gröna, beigea, tegelfärgade slätade ut mina ögon och jag vandrade runt leende. Var nära kära vänner, mötte spännande främlingar. Kände livet pulsera.

Ändå. Det är första advent idag och snön yr som i vilken sagobok som helst... Jag får gå ner i källaren och hämta en stjärna eller två. För så här kan vi inte ha det!

Wasabi i näsan

Jag ska gå på en väldigt speciell fest. Jag ska ha balklänning på mig. Den är starkt turkosblå (vånda, vånda, det vore så lätt att ta en svart - så ser jag ut när jag går på fest - men nu kastar jag mig ut i de starka färgernas landskap. Jag är kort, mullig och har bräckligt självförtroende när det gäller mitt utseende... Men feg har jag aldrig varit.)

Ändå, min syster fåfängan håller mig i handen och viskar till mig att några kilo mindre kommer att göra susen. Och då har jag kommit på det allra bästa knepet: sushi.

Bloggen goes diet med nära på en sushi om dan. Det är förbaskat gott. Riset mättar, fisken berikar, soyan tillfredsställer mitt saltbehov, ingefäran läskar och wasabin - ja, den är bäst av allt. Genom munnen, upp bakom näsan hela vägen till hjärnan och - Ping! Klar i knopp och lite lite mindre för varje dag.

Jag slickar i mig det sista ur skålen och sänder ett tyst tack till japanerna.

Stad i ljus

Snöklädd park. Ljusslingor i träden, skimrande installation av hjärtan och spännande ljusprojektion på kyrkväggen. I övrigt mörkt, lite snöyra i luften. Förtrollande, som i en amerikansk rom-com. När som helst kunde en snöboll kastats emot mig av en lekfull man i duffel och stickad halsduk - i fantasin.

Ögonen ser och förstår: vintern är här, och ja, den kan vara magisk. Men hjärtat skriar: neeeej! Jag är inte klar med sommaren ens! Var det sommar i år? Minns inte. Blev det höst? Svag förnimmelse av klar luft och bländande släpljus. Men när var det? Var befann jag mig när det pågick? Och hur ska jag kunna omfamna vintern om jag inte upplevt varken sommar eller höst, jag som vill leva i samklang med varje årstid.

Svaret är som det är: jag har arbetat mig genom naturens olika skiftningar. Jag har ångat på, plöjt fram, projekterat, ansvarat, dirigerat, snurrat runt i mitt eget ekorrhjul, frossat i pupp-stadiet, bubblan, skyddslapps-seendet. Skyll mig själv. Jag har själv valt.
Skaffa mig ett liv.

Eller... - är det här det liv jag är menad för?

En fontän vattnar bara sig själv

Jag var på Folkoperans uppsättning av Gounods Faust häromkvällen. Den marknadsför sig som en kamp mellan det onda och det goda, med bild på barnboksängel versus fantasydjävul.

Missförstå mig inte, jag tyckte om föreställningen. Andra akten var makalöst bra.

Men föreställningen handlade om något helt annat: mannens svek mot kvinnan och kvinnan som älskar för mycket. Hur han tar till varje knep för att erövra den som hans blick fastnat på. Manipulation, lek, smekning och förkastning om vartannat - självklart effektivt för en längtande själ. Hon ger bort sitt hjärta och tror att de är överens.

Då går han. "Bytet är ju fällt" som en man sa till mig en gång.

Och då blommar den älskande kvinnan: hon ger och ger, sköljer över honom förståelse, förlåtelse, hon tänker att ju mer hon ger, desto större chans att han kommer förstå hur underbar hon är, och ge tillbaka.

I slutscenen gör Marguerite ett val. Inte det goda, som presentationstexten säger, utan sig själv.

"Faust - ett kvinnoöde", hade varit en mer relevant titel. Och jag rekommenderar föreställningen varmt om du har tid innan den 28:e november.

Uppfriskande dröm!

Drömde att jag skällde ut två servitriser på ett konditori till max, eftersom de gett mig en nota på 400 spänn. "Du har ju intervjuat Peter Jöback." Helvete heller! Jag har druckit en kopp kaffe och har aldrig träffat Peter Jöback i hela mitt liv!

Vaknade nöjd: det var härligt att bli förbannad. Behövde det. Men fråga mig inte var jag fick intrigen ifrån. Sätt den på mitt kreativa konto.

Kväll

Musiken i mitt sinne.
Sköljer mig, gör mig sann.
Det som varit blir nu.
Det som kommer finns kvar.
De stränga gränser som jag bevakar så hårt löses upp.

Musiken rakt mot det inre.
En varm smekning mot ensam kind.
Ett skimmer i mörk novemberkväll.
Que gelida manina
- non piu.

Tänkte skriva, men...

Valde tandborsten i stället för pennan.

Mitt liv som svensk film (sann historia, från idag)

Tidig morgon.
N till skolan, strax efter M.
Äter fil i ensamhet då telefonen ringer.

Det är M. Hon har halkat, blivit blöt, är på väg hem igen för att byta kläder, men kommer för sent om inte jag kör henne till skolan, kan jag det? Såklart jag kan.

Strax efter stressad dotter genom dörren, bråttom bråttom, jag slänger på mig en jacka, lämnar nyckeln i låset, startar bilen och väntar in ombytt M utanför porten.

Vrrooooom iväg. M hoppar ur, precis i tid till första lektionen. Kör hem. Ser fram emot att återuppta avbruten frukost och parkerar bilen på vanlig plats.

Men... lägenhetsnyckeln?
Den har ju M.

Så gick det till den morgon jag besökte en högstadieskola utanför Stockholm iklädd pyjamas...

Och nej: jag är inte det minsta rädd för att göra bort mig!

Dessa fantastiska TON's!

Fjorton, arton, nitton - helt otroliga människor i min närhet.

Diskar (otjatade), plockar undan (en självklarhet), köper hem mat som tagit slut (tänker själva), tackar, skrattar, pratar allvar, delar med sig, analyserar, filosoferar och fantiserar.

Dessutom spöar dom mig i frågesport. Jäklar också, jag som betraktat mig som en ganska allmänbildad person. Jag får skylla på medelålders fingrar som inte växt upp fladdrandes över spelkonsoler i blixthastigheter. Hur fasen ska jag hitta grön knapp i mörkret för att kunna svara snabbare än tonåringen? Det går helt enkelt inte.

Erkänner: den unga generationen håller på att ta över.
Och jag är bara stolt!

Take me away

Likt små knott svärmar alla tankar i skallen. En mening kan helt oförklarligt dyka upp från ingenting - som när jag rörde i middagsgrytan under kvällen och tänkte:

Jag är fullständigt klar över att begreppet TÄNK OM... kan ha två helt skilda innebörder.
(Vad jag nu ska med det till.)

Egentligen vill jag ta semester från tankarna - skicka iväg dem till ett tankekollo - ... få vara ifred! Slippa det ständiga surret av prioriteringar, beslut och synpunkter. Vila från uppstickande möjligheter och fantasier. Ta time-out från strategier, ansvar och logiska slutledningar. Pausa problemlösandet och filosoferandet. Inte ifrågasätta allt.
Helt enkelt vädra därinne. Blåsa rent.

Istället vill jag KÄNNA.
Svepas iväg i en känslostorm värre än löpsedlarnas snökaos, vältra mig i upplevelsevågor, sjunka djupt ner i det passionerade varandet.

Eller också vill jag sova gott...

Så:
Godnatt små knott på min dataskärm.
Nu släpper jag er fria att ge er ut i nattliga lekar...

Måste skriva igen - ett måndagsdrama

Tror att sjukhuset i min förort begick ett tjänstefel ikväll.

*

Mörkt, minusgrader, isigt. Jag går ut för att handla mjölk. Hör en smäll, ser att människor på gatan tittar intensivt åt ett håll. Men alla går förbi.

Jag går dit. Där, på asfalten i en nerförsbacke, ligger en kvinna; blodig, sönderslagen, förvirrad. Vid räcket en bit bort hennes förstörda cykel. Den nyhandlade maten utspridd. Skorna har ramlat av: kvinnan är barfota.

Jag försöker hjälpa henne upp, men hon har för ont. Strax efter kommer två unga män, men hon kan inte röra sig. Jag springer hem och hämtar bilen, och när jag kör fram till henne har killarna fått upp henne på fötter. Men hon faller på nytt när de släpper henne för att hon ska gå in i min bil. Blodet rinner ner för ansiktet och klibbar i hennes hår.

Till sist får vi in henne på passargerarsätet. Ingen av oss vet vem hon är, men jag kör direkt till närakuten/vårdcentralen. Inser att jag inte kan ta med henne in själv, för ben och rygg är skadade, så jag parkerar utanför och går in för att be om hjälp.

Sköterskorna pratar i telefon, jag hör något om en toalettdörr som krånglar. Till sist får jag kontakt med en av dem, men bemöts med en utskällning: "vi kan inte bara ta emot henne så där, vi har fullbokat hela kvällen och läkarna är på fikarast just nu. Och jag har 28 telefonsamtal som väntar. Skulle vi ta in henne nu skulle hon ta en timme att plåstra om och det har vi inte tid med." (Jag ser mig omkring: det sitter en person i väntrummet.)

Nähä. Men det sitter en blödande kvinna i min bil som inte kan gå.

"Du får ringa ambulans."

Men min mobil är hemma, jag gick ju bara ut för att köpa mjölk.

Till sist får jag låna deras telefon. Larmcentralen lovar skicka en bil men ber också att få prata med sjukhuspersonalen. De kan åtminstone gå ut och titta på kvinnan (vilket de inte har gjort).

Sköterskan är skitsur. Jag säger lugnt att hon faktiskt inte behöver vara arg på mig, och att jag kan försöka ta hand om kvinnan tills ambulansen kommer. Om jag får låna en penna så kan jag skriva upp hennes namn och personnummer. Gruff gruff. Fy vad jag är besvärlig. För att inte tala om den skadade.

Jag går ut, startar bilen, kör på tomgång och pratar med kvinnan som har fruktansvärt ont. Försöker hjälpa så gott jag kan. Väntar. Hon kvider och jag ber henne berätta historier ur hennes liv.

Så går tiden, i mörkret, i en brummande bil utanför ett sjukhus där en skadad människa inte släpps in. Ett människoöde ges till mig i förtroende, jag vill gråta med henne, men vi skrattar också tillsammans - eller mest jag, hon ler så mycket hon förmår. Hon har jävligt ont.

I hennes matkasse finns en läsk: jag ger henne att dricka. Springer in igen och ber att få en Alvedon, men sköterskan säger nej, eftersom hon inte vet vad en läkare kommer att säga.

Efter en timme kommer ambulansen. Två män lägger min skyddsling på en bår. Ser genast att ena knät är ur led och foten spräckt. (Ändå är det ryggen hon har klagat över - måtte den vara ok). Sköterskan kommer ut och är nu så tjänstvillig så, när hon berättar allt för ambulanspersonalen.

Kvinnan, Gunilla, tar om mitt ansikte med sina båda skadade händer och tackar.

Hon lastas in i ambulansen.
Vi vinkar till varandra.
Vi skiljs åt.
Jag hoppas allt går bra.
Tänker på henne.

*

Faktum kvarstår: Jakobsbergs sjukhus skulle låtit en läkare titta på den skadade kvinnan direkt. Lindrat hennes smärta. Nu fanns min bil, som höll henne varm - men är det svensk sjukvård?

En översättares mod

Till sist gjorde jag det.

Efter att ha suddat blyerts på 60 sidor, där jag skrivit in texten två gånger - först i svagt grå och sen med mättat svart - efter detta stod jag inte ut. Nio timmars oavbrutet arbete vid köksbordet (inte nosen utanför porten en enda gång på hela dan) skapade desperation.

Våghalsigt kastade jag mig ut i ett skriftligt bungy-jump, slängde blyertsen åt sidan och satte tuschet direkt på notbladet. En gång fick jag använda tipex - inte mer.

Jag kände mig mycket modig.
Men har ännu lite kramp i suddaxeln...

November

det är mörkt
jag tänder ett ljus
det är fortfarande mörkt
jag tänder ännu ett ljus
likväl är det grått och dystert

då ser jag på mina döttrar
och allt strålar

Höstlov

Klar morgon. Kaffe i hand. Ännu i pyjamas och raggsockor.

Den ena flickan sover i nya sängen som vi en mörk, lite regnig måndagskväll drog hem från IKEA några kilometer bort. Baxade och bänglade över trottoarer och korsningar. Kämpade med vagnarnas åtta hjul i uppförsbacken. Vi var lite trötta efteråt. Men nöjda.

Den andra sover hos sin hjärtevän. Ändå är hon fullständigt närvarande: kläder ligger överallt på golvet i hennes rum. Det är som det ska vara: hon är hemma.

Jag har tagit semester torsdag-fredag för att vara med mina döttrar. Efter lunch drar vi på en liten biltripp. Två unga kvinnor; varma, smarta, kreativa, lekfulla, vackra, öppensinnade, generösa, goda - mitt livs rikedom. Vi har alltid mycket roligt tillsammans.

Allt blev inte som jag tänkte för 20 år sen.
Men det blev bra.

Som sagt: liv är rörelse och förändring...

"... annars är man bara en liten lort"

... Du är rädd, men du gör det ändå.
... Du känner inte igen, likväl går du vidare.
... Det gungar under dina fötter, men du vänder aldrig om.

Så har jag sett människor bryta ny mark i sig själva, i det projekt som fick större delen av min höst:
Kvinnan som plötsligt börjat le.
Han som växte en meter efter att ha övervunnit sin egen scenskräck.
Hon som slutade klanka ner på sig själv och bestämde sig för att ha roligt.

Efteråt är glädjen och stoltheten och lättnaden stor. Och tacksamheten.

Visst kan vi sitta hemma och undvika allt som skrämmer. Men då händer absolut ingenting!

Liv är rörelse.
Liv är förändring.
Liv är att känna sig levande.