Lite för mig själv bara ...

Behöver skriva lite. För att må bra. För att släppa ut.
Ingen behöver läsa. Jag marknadsför mig inte.

Bloggen har fått pausa länge, för plötsligt var ingenting sig likt, och då gick det inte att fortsätta som förut. Dessutom bytte nättjänsten gränssnitt, och då blev det för mycket nyheter för min omtumlade själ.

Men nu är kursen omlagd.
Vet jag riktigt vad jag gör? Nej, men det finns ingen återvändo.

Nu faller äpplen i mitt huvud.
Nu försöker jag bli vän med en vedpanna (med blandat resultat).
Nu nynnar jag 'walking through the empty rooms" för mig själv på kvällarna.
Nu väntar stumma frågor på rätt tillfälle.
Nu dödas flugor.
Nu sker snart skiften - och vad som helst kan komma ut av det.

Och just nu, idag, försöker jag låtsas som om allt är som vanligt. Årscykeln dominerar, tågordningen gäller, rutinerna pågår.

Ändå ...
Imorgon hämtar jag must från 60 kilo äpplen ...

Snabb resumé

Först var det ett himla liv.
Sen blev det en himla massa död runt om.
Och så kom livet tillbaka.

Vi fick en smörkärna.
Så jag köpte ett mejeri.

Nu ska jag bekanta mig med paddan, elda i spisen och lära mig odla tomater.

Så gick våren 2020 över i sommar.
Inget är som vanligt.

Och det är bra det.

Så där lite i smyg

Jag ska minnas den här tiden som den tid då jag fick börja om från början. På många sätt.

En tid i förorts-ofrihet, med en oändlig mängd mail, kuvert, frimärkskartor och telefonsamtal. En tid med bra serier, skåp-råtts-beteende och Jan van Haasteren. Med ständig nyhetsbevakning i kombination med verklighetsflykt vid läggdags. En tid med längtan efter min käraste vän och partner.

Men ljuset är på väg.
Jag vandrar, tänker om, slankar av.
Bygger upp, planerar nytt.
Köper blommor till balkongen.
Sjunger.

Och leker. Törs bara inte riktigt säga vad ...

Från mitt fönster

Inget är sig likt.

Det är som att köra en helt ny bana, utan att ha en aning om hur kurvorna ska svänga eller vilken fart som är bäst.  Jag arbetar om tolv års rutin, bygger upp under sju dagar det som tagit sju månader, kastar upp rubbet i luften huller om buller och försöker hålla huvudet kallt när det faller ner.
 
Men nåt har hänt mitt i tumultet.
Ett lugn där ute.
Naturen andas.
Och från mitt köksfönster ser jag:

Skogsduva
Blåmes
Talgoxe
Hackspett
Rådjur
Ekorre
Hare
Rödhake
Diverse katter

Och en svart portfölj.

Corona creativity

Letargin lurar runt hörnet.

Kreativiteten, som är så starkt förknippad med andra människor, fladdrar oroligt. En liten låga, knappt synbar. Djupt där inne.

Så jag köper blåbär och grädde. Gör pannkakor. Vispar och mosar. Tar fram chokladsåsen från nåt kalas i vårt förra liv. Plockar fram en av mina favoritmålningar. Av en av mina favoritkonstnärer.

Lägger grädde i oval och mosade bär på. Det blir kladdigt. Försöker mig på Miros lekfulla penseldrag med min chokladsås. Det blir ett eländes gegg. Klickar på en bit jordgubb i hörnet. Det blir pannkaka av alltihop.

Börjar om.
Blåbär, inte mos.
Lyfter försiktigt sylt ur burken med pincett.
Och ringlar med balsamicokräm.

Så!
Inte ätbart.
Men nån slags konst blev det ändå.

Horisontell

Lördag.

Arbeta hemifrån

Jag är van att arbeta hemifrån. I tolv år har mitt arbetsliv inneburit i alla fall halvtid vid ett köksbord.

Restiden från säng till dator är 30 sekunder, om jag tar myrsteg. När jag vill ha fikarast behöver jag inte bara lätta på rumpan, utan dessutom ta fyra och en halv till fem steg. Lunch skulle förstås kunna ätas ute, förutsatt att jag tog med en kall sallad, matig macka eller varmkorv i termos. Men oftast äts den på samma köksbord som nyss utgjort arbetsplats. Det vill säga; arbetandes och tuggandes i skönt samförstånd.

Nu arbetar jag hemifrån för att det pågår en virusattack där ute. En liten jävla skit med krokar som muterar sig och leker katt och råtta med både vetenskapsmän, regeringar och oss vanliga dödliga.

Och plötsligt håller jag på med massa andra dumheter ...
Äter godis, äter macka, dricker 14 koppar te, äter lite till, längtar efter mer godis, struntar i att borsta håret, struntar i att borsta tänderna, öppnar kylen och ser om det finns nåt att äta, struntar i att byta strumpor, struntar i att gå ut (om det inte är för att köpa gods) ...

Och så vidare.
Dag ut och dag in.
Förbannade virus!

Här och där

Som alla andra tänkte jag: det är där. Det är inte här.

Och jag körde förbi 'där' och darrade lite inombords. Stackars alla som satt instängda i karantän. På ett hotell. På en ö i Atlanten.

Då var det där ännu inte här.

Men nu är det här, och det är som det är.
Befinner mig mitt i det där som skulle förblivit där, och försöker göra mitt här så drägligt som möjligt.

Här är där man helst inte är.
I alla fall inte nu.

La gazza ladra

Det finns en sida i mig som är mycket introvert. De flesta har ingen aning, men mina närmsta vet. Och nu blommar den delen fullt ut.

Jag håller mig långt ifrån alla. Stirrar i marken om någon passerar. En bit bort, ska tilläggas - jag går inte nära. Väntar med att gå in i en affär eller trappuppgång tills den eventuellt mötande kommit ut. Hälsar inte på någon. Nätverkar inte i sociala medier. Väver en slags puppa runt om mig; noli me tangere, du kan ju smitta. Eller jag kan smitta.

Samtidigt, på min ena axel, sitter iakttagaren och roar sig.
Vem kan det vara?
Vem bär på viruset?
Syns något spår?
Är det rent av du själv?

Tre ambulanser i mitt kvarter på kort tid, en sjukvårdare i gasmask och plastoverall. Fantasin skenar, ett filmmanus spelas upp i mitt huvud. Berättaren samlar intryck, super in allt det nya. Storytelling is my cornerstone liksom.

Sen ser jag skatan.

Och mitt i allt det osäkra, ovanliga och omstörtande så flyger han där, med sin stora kvist i munnen.

Bygger ett bo.
Bygger för våren.
Bygger för framtiden.

Och då känner också jag ett litet spirande liv sakta kravla ut ur mitt skal ...

Äntligen

Nu har jag gjort det som jag tänkt så länge.
Sen tidigt 90-tal till och med.

Inte för att jag är rädd.
Inte för att jag är en domedagsprofet.
Inte för att jag tror på några konspirationsteorier.

Men för att jag inte kommer att stå ut 24-7 inomhus i en månad framöver. Eller två månader. Mina fotsulor längtar efter ojämnt underlag. Mina ögon vill kisa mot sol, inte datorskärm. Min kropp vill ha mjuka, stora kläder på sig, skyddandes för vårvind och markkyla.

Jag har köpt ett stormkök.
Lunch utomhus i helgen, nån?

Förortskarantän

Jag gör som Anders Hansen, begränsar min tid på sociala medier och tillåter mig att ta in nyheter enbart två gånger om dagen. Morgon och kväll. Däremellan skriver jag på ett spökmanus, fördjupar mig i historia och andas frisk luft från min balkong.

Mitt introverta jag har helt tagit över. Man kan lägga upp konstnärliga klipp på facebook, göra livesändningar, chatta i digitala vardagsrum, applådera från balkonger, debattera i olika kommentarsfält, framkalla skratt och väva uppmuntrande trådar. Men jag gör inget av det. Bara läser, tiger och tänker.

Forskaren i mig – eller kanske det är detektiven? – sammanställer dagligen WHO:s dygnsrapporter i en egen fil. Utfallet är hisnande. You ain't seen nothin' yet, som det heter på film.

Håll avstånd. Sprita händerna.
Och känn att det är helt ok att vara introvert ...

Virusvardag

Jag vet inte vad det är med toapapper och virusspridning.

Trygghetsbehov analyserar några. Kopieringseffekten säger andra.

Själv har jag växt upp med bidé och kan absolut tänka mig att spola mig där bak, vid behov. Förutsatt att det finns vatten förstås. Men det gör det nog. Jag är omgiven av Sveriges tredje största sjö.

Kanske är det ett storstadsfenomen, det där med toarulle-bunkring. I Norrland gapar inga hyllor tomma, säger min kärlek.

Däremot är saltet slut. Såklart! Skjut din middag, dra upp lunchen ur älven. Men salta in så att du har till framtiden. När ryssen kommer. Eller kinesen. Eller de där från rymden. Det är skarpt läge nu; nollåttor kommer inte klara sig länge ...

Men i mitt förråd står minsann ett survival kit.
Det känns bra.
Även jag vill kunna överleva i vildmarken om det skulle behövas.

Fast mark

Vi reste genom ett turbulent Europa.
Också rent bokstavligt.
Hela planet skakade.
Gång på gång.
Långa stunder.

Innan hade vi köat i evigheter, suttit på kallt golv och väntat, varit lyckliga över egen medhavd matsäck, och hållit oss lugna då oroliga, ombokade resenärer runt om oss slogs om bagagehylle-utrymme och sittplatser.

Ännu en kväll innan dess satt vi ensamma på en stenmur och såg en överjordiskt vacker solnedgång i Atlanten. Stillheten var påtaglig. Bara havet pratade med oss. Naturen andades i mitt öra ett ord jag länge burit inom mig. Jag lyssnade. Och förstod.

Tillbaka på hemmamarken vändes ett blad. Inte oväntat, men likväl sorgligt. Och vackert – blek sol, hög luft och kvittrande fåglar vittnade om liv i självklar kompanjonskap med död.

Nu hukar vi under ett mikroskopiskt virus som på alla sätt och vis berättar för oss hur små vi är. Sårbara. Planer och strukturer som byggts upp under åratal rasar omkull, och vi får syn på exakt vad som är byggt med strå, plank eller tegel.

Mina fötter borrar ner sig i vår-geggig mark.
Jag står kvar.

Sista dagen i paradiset

Jo, vi är nakna. Sprillandes.

Dinglandes och guppandes, svallandes och svällandes.
Runt oss vitkalkade murar och snidade balkongräcken.
Vitt vitt vitt.
Ljusgröna palmblad gungar lätt i brisen.
En badboll i poolen, sakta smekandes kanten av mosaik.
Stark sol.

Fågelkvitter.
En duva som följer mina simtag.
Lilla gransångaren återvänder till aloe vera stängeln.

Jag har druckit två glas cava.
Kanske slinter jag lite på tangenterna.
Kanske somnar jag ovanpå sarongen som täcker stolsdynan.

I morgon drar jag norrut, till den del av planeten som tilldelades mig, men som jag aldrig riktigt känt mig hemma på. Fasar för kylan, mörkret och småsintheten.

Där finns flocken nu.

Och där flocken finns, där vill jag vara.
Bara Adam följer med.

Rädslor

Masshysteri skrämmer mig mer än virus.
Likgiltighet skrämmer mer än sandstorm.
Missförstånd mer än ensamhet.

Kör hellre branta än hala vägar.
Väljer mina strider.
Håller i hatten.

Så flyter dagarna – de varma, omhändertagande –  bland inre och yttre turbulens.

Och ändå: vi är energi.
Allt är energi.

Park i Örby

Jag andas in och andas ut.
Sträcker, tänjer, vrider.
Lyfter, fäller, rullar.
Balanserar.

En hund och en kobra och en happy baby.
Pulsslag och stillhet.
Fokus utåt, inåt, hitåt, ditåt - hela min kropp öppnar sig, värmer sig, njuter. Och jag blir säkert två centimeter längre.

Sen lyssnar jag. Ton för ton. Vibrationer rakt in i mellangärdet, underlivet, själslivet. Hela rummet darrar, lugnet är påtagligt, nära på magiskt.

Och så får jag en hostattack.


Ändå; att det tog mig fem år att upptäcka att det fanns yoga runt hörnet ...
:-)

Lördag i Kiruna

Den kom sista september. Rejält.
Från himlen; mjukt singlande, påfallande, nedbäddandes.

Efter det låg den kvar.
Täckte vägar, trottoarer, hustak och bilar.
(Om inte den skyfflades åt sidan, det vill säga.)

Och nu fylls det på. Utan avbrott, små eller stora flagor.

Så imorse, efter lång frukost och lång stund med musik sa han:
"Här går vi inte på gym. Här skottar vi snö!"

Tapp tapp tapp tapp

Min vardag tillbringas i något slags väntrum. Eller limbo. Jag kastar ut boll efter boll, men ingen studsar tillbaka. Möjligen kommer någon rullande efter ett tag, när jag visslat, hojtat, vinkat.

Avvaktar beslut.
Behöver input innan nästa steg.
Sitter still i hopp om svar.
Bidar min tid.
Ger mig till tåls.
Andas vakuum.

Väntar på möjligheten att göra det där stora lappkastet, det som ska ge energi, lust, inspiration.

Och längtar efter ljuset.
Men det kommer i alla fall ...

Saved by the bell

Jag är, som de flesta kvinnor i min ålder, extremt missnöjd med min kropp. Jo visst, den smälter mat som den ska. Den ger mig njutning. Den tar mig dit jag behöver gå.

Men den är plufsig, och lite stel, och lite värkande, och blek ... Och jag, estet som jag är, älskar skönhet. Alltså får jag intala mig, gång på gång, att det INRE är det vackraste vi har.

I alla fall. I morse snubblade jag på en annons som slog an precis allt det där. Likt en glittrande metallbit guppade den runt, och jag nosade och nosade, simmade runt, ja nafsade till och med i kanten. Tänk om ...?

Och så kom dagen, uppdragen och tron att allt var under kontroll.
Men icke!

Så en hammock och en massagekudde rikare får jag glatt glömma annonsen, för nu har jag inga resurser kvar att bli grundlurad för.

Tji fick du, du som spelade på mitt låga själv-kropps-förtroende!

Fusklapp

Jag dansar runt i den lilla röda på vita vägar, utan att veta vad som är körfil och vad som möjligen är trottoar. (Det spelar ingen roll, ingen är ändå ute och går. Eventuella hundar bor i inhägnader med små kojor. Barn spelar dataspel.)

Sen skuttar jag runt till jojk-pop med 28 kvinnor och två män. Badar bastu 2-3 gånger i veckan, tränar mig i att skotta snö och hör mig själv dra in ett "hjo" som svar på en fråga.

Solen speglar sig i höghusets översta fönster. Kaamos-ljus och en stänk av norrsken. Luftfuktare inomhus och motorvärmare ute. Mörker.

Med en man sovandes i soffan och en låda popcorn på köksbordet känns det som en riktig fredag i Narnia-land!

Påsklämma

Slitage ...

Ja, du vet säkert.
Måsten och borden, viljor och känslor, en glad och effektiv riktning utåt och en annan liten röst där inne som stretar emot.

Helgerna med sina förväntningar, sitt marknadsförda skimmer och tindrande, sammanhang som ska fungera både logistiskt och mänskligt. Egentligen är vi alla trötta och dränerade av året som gått. Egentligen vill vi bara finna ro med en bok och en knastrande brasa. Egentligen behöver vi inget mer än luft, sömn och fruktsallad.

Och där kommunikationen upphör tar distansen vid.
Men en socka och en påsklämma kan göra underverk!

(Fråga inte.)