tisdag, augusti 26, 2008

Nulla dies sine linea

Var på en bjudning i lördags där en (för mig) okänd man ondgjorde sig över alla tusentals bloggar, och framför allt de som skriver dagbok "över sina trista liv". Jag sa inget. Han får tycka så. Och jag har inget behov av att lansera min egen blogg.

Men jag håller inte med! Den skrivande människan är en kraft, en tillgång i ett samhälle - och motverkar fördumning och likgiltighet. Ett land där befolkningen synliggör sig i olika forum kan aldrig bli en diktatur. Det kreativa tänkandet vidgas och växer ju fler människor som utövar någon form av skapande.

Min 12-åriga dotter bloggar. Läs här. Hon sätter ord på tankar och känslor, hon formulerar sig och lär sig bearbeta det som händer henne i livet. Jag tycker det är guld! Vi vet ju att läsande och skrivande ökar förmåga att hantera verkligheten, lösa problem och kommunicera med omgivningen.

Och rent personligt: att få betrakta, berätta, begrunda - allt detta i viss strålkastarbelysning. För en byrålåda ger aldrig feedback.

Skriv - blogga - fotografera - rita - dansa - sjung - vad som helst! Jag fortsätter enligt det latinska citat som jag skrev på mina böcker i gymnasiet:

Inte en dag utan en rad.

Läs andra bloggar om , ,

6 kommentarer:

Anonym sa...

Håller med föregående talare. Bra text.

Anonym sa...

Ja jag instämmer till fullo om textens innehåll.

De fyller säkert en funktion, och gillar man det inte så behöver man inte fortsätta läsa.

Anonym sa...

De flesta bloggar är fruktansvärt ointressanta för de flkesta människor som inte har anknytning till den som bloggar. "Görans första dag i skolan", "Min katt åt idag", "Det finns fyra stolar i mitt kök" osv. Dock är att ondgöra sig över detta lite svårgeneraliserat, klagade mannen också över alla tidningar och böcker han ansåg trista. Kanske TV program, förmodligen inte. Jag tycker som du, det är gött att skriva av sig lite ibland, kan man också få med lite bra information emellanåt desto bättre, och kanske mer intressant för andra än närmaste familj... Ha det

Anonym sa...

Jag tycker personligen att det är en ynnest att få titta in i någon annas liv...vissa bloggar är oerhört intressanta. Somliga har inte förmågan att skriva så jag fastnar, men då läser jag inte vidare.Det skulle aldrig falla mig in att vräka spydigheter omkring mig, läsningen är ju frivillig. Det är väl ändå underbart att den som inte är född med pennan i hand väljer att skriva i alla fall?

Sedan finns det ju en och annan, som du Catarina, som skriver så att man blir beroende. Jag kikar in på din blogg minst två gånger om dagen.
Du skriver vackert, befriande, klokt och intressant. Ofta ler jag åt något du skrivit för det väcker oerhöt trevliga minnen. Käre tid, det är trettio år sen. Fattar du?! Trettio år sen!

Hurra för det skrivna ordet!

Catarina sa...

Oj, tack Kia - vilken feedback! Är du på min blogg två gånger om dan?!!? Du är otrolig - vet du det!

Och kul med kommentarer från tre bloggande kollegor - alla med sina olika och unika karaktärer på sina respektive sidor. Jag läser. Och hejar på er. Med flera.

Fram för de offentliga byrålådorna!

Unknown sa...

Tack för din blogg! Jag vaknar med ledsamheten... skriver en stund på min blogg. Känner att fokus flyttas från ledsamhet till att göra något av dagen. Har i nattliga timmar skrivit "för hand" i min notatbok om ett problem som verkade svårlöst.Fick flera aha upplevelser och kunde bättre strukturera när jag läste texten med en utsövd,utvilad kropp. Det hjälper MYCKET att skriva.