Jag flydde. Packade bok, banan och en flaska vatten och körde iväg. Åkte till Vänerns riviera, den där strandmattor och solstolar står lika tätt som stockholmare på en t-baneperrong en fredag eftermiddag. Men nu drog det mot kväll, och jag gick en bit bort från kiosken och toaletterna. Stranden var nästan helt tom.
Stilla sjönk solen mot vattenytan. Och sakta började min energi komma tillbaka. Älskade sol, vad du gör gott.
Dagen efter fyllde jag bilen med allt mitt och flyttade över till huset i parken. Rymd! Luft! Atmosfär! Äntligen får själen dansa utanför kroppen utan att krocka med väggar och snedtak, äntligen får ögat fri sikt, äntligen får energierna spelrum. Inspirerad av de olika möbelgrupperingarna skyndade jag till affären. Här behövdes karameller, nötter och frukt.
Och nu sitter jag här, i min salong. Ser ut över vidderna. Räknade 12 steg från den enorma dubbelsängen till köket, ytterligare 10 till det matsalsbord där jag nu sitter och skriver och så till sist 13 till den bortersta soffgruppen (den med nötskålen).
Förlåt, ni världens fattiga, utsatta, trångbodda eller bostadslösa. Jag tillåter mig att njuta av en stunds lyx. Jag behöver det just nu.
2 kommentarer:
Å så härligt! Hoppas du har den kvar när vi kommer om 11 dar, fast du har säkerligen inte tid att ta emot oss.
Vi ses!
Kyssar, din dad
Klart ni ska komma hit! Bara en liten liten trappa att gå upp för ...
Skicka en kommentar