Det gnager i mig.
Flög söderut på morgonen, sen buss till en vacker köping på Skåneslätten, och så en stunds väntan utanför stationen på kollegan som ska komma med tåg. Snart möte, osäker på om jag hittar. Tåget är dessutom sent.
En tiggande man kommer fram.
Nej tyvärr jag har inga kontanter. But can you buy me food? Ok, kom vi går hit.
In på Pressbyrån. Han vill ha en French hot dog och vatten. Klockan går, snart kommer tåget. Jag betalar med kortet och går tillbaka ut. Mannen får vänta ensam på sin korv.
Väl ute på gatan kommer hon. Hon, kvinnan som försökte sälja en tidning till mig tidigare. Hon hade sett.
Please, ge mig med. Jag är också hungrig. Snälla prinsessa.
Nu kom tåget in.
Ok kom här, det får gå fort för jag har ett meeting, en tid att passa.
Hon vill också ha korv.
Hej, kan du ta betalt för en French hot dog och en dryck på mitt kort, och ge till kvinnan här? Jag måste rusa.
Ut hastigt.
Då kommer nästa. En äldre, tandlös kvinna faller mig om halsen. Please. Thank you. Mat. Me too. Jag är hungrig. Jag behöver vatten. Look, my medicin.
Ni är för många tänker jag. No I have to go, I don't have time, säger jag. Du får fråga någon annan. But please, please ... Söta prinsessa ....
Just då kommer min kollega. Vi lämnar hastigt och går med raska steg i den riktning vi tror är rätt.
Men jag ser ännu hennes svarta ögon. Och jag skäms. Skäms för att det var viktigare för mig att inte bli några minuter sen. Skäms för att två fick mat, men inte den tredje, i någon slags girig logik att nu är det någon annans tur att hjälpa till.
Men mest skäms jag för att jag är en del av en västvärld där människor tvingas svälja all stolthet, avstå från sitt människovärde och istället bönfallande be en främling om att få en varm korv.
1 kommentar:
God fortsättning :) och håller med dig om att orättvisorna vi har är så stora, det tiggs som aldrig förr i alla städer hur ska det sluta vi kan inte ge alla även om vi skulle vilja
mvh kicki
Skicka en kommentar