w.w.marketplace

Det går att tjäna väldigt mycket pengar på människors oro. Eller smärta. Eller stress. Eller kroppsångest. Eller allt på samma gång.

Internet är som en stor jäkla julmarknad:
- Kom och köp lite mindfulness!
- Här var det prima anti-utmattnings-knep!
- Extra, extra! Specialrabatt på kostråd och måbra-recept!

Öppna din börs, inte ditt hjärta.
Köp ett tillskott, en självhjälpsbok eller varför inte en betallänk till quickfix-site?

Jag häpnar.
Jo, så klart är det bra med kunskapsinhämtning och erfarenhetsutbyte.
Men det är också stora summor som en människa i lågvatten riskerar att bli av med ...

Tid i naturen är gratis.
Livskraftig luft likaså.
En hand på ryggen kostar inget.

Och jag önskar inget hellre än att vi får vara friska.

To be or not to?

På tåget ner luktade det brandrök. På rummet avlopp.

Men på museet, bakom kulisserna, luktade pepparkornen som legat på havets botten i 340 år lika starkt som om de var nyköpta på affären. Och spriten, den som fanns kvar i flaskorna av tenn, doftade starkt av muskot och tjära.

Sen tog han ner en kartong från hyllan och sa; här ska ni få se nåt. Han öppnade locket och vek försiktigt upp ett tunt papper.

Där låg det.
Kraniet.
Från en sjöman som följde regalskeppet till botten, den där dagen 1676, då danskar och holländare sköt med kanoner på svenska flottan, ledd av en amiral som inte visste ett dugg om havet, segling eller militär taktik.

Wow-faktorn var total.
Liksom vissheten att allt tar slut.

Det bästa vi kan göra är att fylla den tid vi tilldelas med så mycket närhet, känsla, djup, skönhet, glädje, njutning och närvaro vi kan ...

Att fånga ett ögonblick

Ett pling i telefonen, ett misstag, och jag blir påmind om en vision som jag glömt. Med fladdrig rörelse i bröstet tar jag chansen. Kanske är det sant, att allt som sker har en mening.

Sen väntar jag i tystnad, fullt medveten om att rädslan är vår största begränsning, och att jag har förlorat nåt på vägen till allt det andra som jag vunnit.

I botten en trötthet; är det inte dags att lägga av snart? På andra vågskålen en viskning; utmana dig själv, och din energi kommer tillbaka!

Det är november och mörkret suger musten ur mig. Det är då jag behöver söka mig vidare, mot nya äventyr. Hur otäckt det än må vara ...

Genom vidderna

Lång tågresa med barnet.
Stora ögon, lätt smutsig ruta.
Titta ett flygplan!
Och titta, en pojke där uppe i molnet!

Solen smeker över landskapet. Snö, rimfrost, dimma mellan trädstammar, dansande älvor och smygande småfolk.

Tågbyte.
Väntan.
Vi trampar sönder is på pölar.

Sen kö till luckan där vi ska köpa lunch. Vänliga medresenärer säger: gå före ni.

Barnet äter polarklämma och delar av min korvrätt.
Solen dalar. Släpljus över skog och skog och återigen skog.

Går solen ner nu? Snart, svarar jag.

Vi är på väg till det stora sjukhuset. Han och jag, hand i hand. Fast just nu har han somnat på sätet, vaggad av tågets rörelser.

Jag ser ut genom fönstret.
Förundrad över skönheten.
Glad över det lilla ljus som finns.

Om bara några timmar ska vi åka hela vägen hem igen.

Söndag

Det finns en katt i min närhet just nu. Vit som snö.
Det finns snö i min närhet också.

Sen finns det bastu, magnesium, ekologiska grönsaker och Mozart. Boots, skivrelease och badkar. Torr näsa, tomflaskor, tomflaskor och åter tomflaskor.

Och mörkret faller; inbäddande och tärande på samma gång. Ögonlocken vill falla ner, benen stillna. Små flämtande ljuslågor. En lågmäld maskin i bakgrunden. Båda sofforna upptagna.

Det är söndag och jag känner att energierna tagit höstlov, samtidigt som det stora tunga faktiskt verkar ha vänt.

... och en liten hoppfull öppning syns där borta, lekande i ljuset.

“Oh, he knows how to play, little bitty baby Potter.”

Jag har alltid haft en genuin ovilja inför Halloween. Tycker det är hemskt med alla dessa köp-upprop, trist med plast-häxhattar och onödigt att skrämmas med blod och benrangel.

Men just idag fick jag en sån enorm lust att vara Bellatrix Lestrange.  Fråga mig inte varför.

Hittade klänning, brett bälte och en peruk med mörkt, i alla högsta grad risigt, hår. Svärtade ögon och lät kinder sjunka in. Till sist blekrött läppstift. (Märket sitter ännu kvar på dotter M's kind.)

Till detta mitt trollspö – tänker att hon tog det från Sirius Black när hon fällde honom. Och speldosan med ledmusiken.

Förvandlad och förtjust.

Sen blev jag mig själv igen.
Snäll, inkännande, empatisk.
Nu kurar jag i en stor tröja, avsminkad och med eget rufs.

Men det var skönt att vara illvillig, om så bara för ett ögonblick.

Jag, en lodis

Det säger nog lite om i vilket skick jag befinner mig i just nu ...

T-bana fredag.
Söders höjder.
Och där en uteliggare, med tidningen som han säljer högt hållen i luften. Stolt och uppmanande på samma gång.

Så ser han mig. Jag är på väg rakt dit.

Då sänker han handen. Ser han rakt in i mina ögon, ler varmt och säger 'hej'. Som om vi var kompisar.  Vi slitna, värkande, smutsiga och lite hemlösa.

Jag borde ha stannat och köpt en tidning, förstås. Men hejade bara snabbt tillbaka och gick förbi. Kände ett stygn av skuld; jag har råd, han behöver sälja sina tidningar, men han trodde nog att jag var en lodis, jag med.

Och så mindes jag den stolhet jag kände den gången när en hippie la en hand om mina axlar och började presentera mig för bohemerna runt Piazza Navone. "Det där är Philippe, han är från Frankrike, och där är José ..."

Jag var 20 år och glad att jag välkomnades av människorna, inte av kapitalet.

En holistisk regissör kanske?

Vi satt och pratade om våra 'låtsaskompisar', de där karaktärerna som blivit till genom bläck på papper och som ska blåsas liv i av oss konstnärer, och plötsligt sa nån:

"Det är det som gör honom så tragisk; han blir bara till i mötet med andra."

Och jag funderar; hur många definierar sig inte i relation till nån annan?

Jag är en sån som har en pojkvän. 
Min roll i livet: förälder. 
Den jag är, och det jag gör, utgör en viktig kugge på min arbetsplats.

Blir vi uteslutande till i sammanhang?
Och tvärtom; kan vi göra oss själva helt oberoende av andra?
Jag vet inte.

Men jag vet att jag mår bäst inuti när jag inte speglar mig själv utifrån. När jag färdas i min farkost med fullt fokus på det jag ser och det som händer här och nu. Mötande människor ger energi, men jag står stadigt utan stödben.

Och nåde den som sätter en etikett på min panna.

Känn ingen sorg för mig ...

Byggen och enkelriktat, vägar över och under varandra. Konstiga korsningar och korsande spår. Obegripliga pilar, plötsliga refuger och så det där begränsade utrymmet ...

Brunt, gult, smutsigt och grått.

Till detta fukt och vind från Nordsjön. Kylan som kryper in under jackan, och så en sista dödsstöt: snö. Stora blöta snöflingor som bara skapar mer otrivsel, inte den ljusa, mjukt dämpande värld som blir till där uppe.

Jag suckar. Än en gång visar den här stan sitt sämsta sida för mig. Jag har verkligen försökt tycka om den. Alla säger ju att den är så go och gla'.

Men där inne, i huset som sjunger, repeteras det i varenda vrå. T-t-t-t, stråkdrag, illvilliga planer och kärlek som offras.

Där är det varmt och tillmötesgående.

Vid midnatt

Alla sover och jag är vaken.
För jag är pigg.

Det är nu jag vill umgås. Prata i telefon eller bredvid varandra i soffan. Låta några ljuslågor fladdra stilla, hålla om en kopp varmt te, och lägga fötterna i nåns knä.

Jag vill berätta om det goda skrattet som gavs mig ikväll, samtala om hur viktigt det är att vi skrattar. Inte dissekera eller genomanalysera, inte låta missöde och svartsyn få utrymme i mitt sinne. Jag vill prata lätt och ljust. Eller bara vara lite tyst.

Det är nu jag vill kramas.
Min hud vill bli smekt och mitt hår rufsat i.
Jag vill känna hjärtslag och andetag tätt intill.

Men alla sover.
Imorgon däremot, då är alla pigga och på väg.

Nästan alla i alla fall;
Mig är det ingen idé att prata med innan klockan 10 ...

Funderingar i dimma och mörker

Drömde lite oroligt, glömde bort allt i dagsljusets virr-varr men insåg plötsligt med klar skärpa vad det var jag hade mått så dåligt av: Nonchalansen.

Lite senare körde jag mil efter mil i mörkret och funderade över livets hinderbana - både den utmattande och den utmanande, och gjorde en grundlig analys över taktiker och förhållningssätt.

Oavsett vilka banor jag än följde kom jag fram till samma slutsats:
Allt annat än just .... nonchalans.
Smärta, glädje, ilska, kättja. Rena känslor. Hela paletten full.

Och att det enda jag själv kan göra är att äga mitt eget liv.
Styra min egen farkost.
Göra aktiva val - där jag väljer goda energier.

Fylla mig med strömmande ljus.
Innerlig tacksamhet.
Kravlös kärlek.

Att slåss med väderkvarnar

Det var en historia om äkta, sann godhet, mitt i galenskap och fantasi. Att vara utanför normen. Jo, temat berörde. Kanske inte framförandet.

Men på gatan vid teatern gick en smutsig man med dåliga tänder och skrek.
- Don Quijote! jublade han.
- Don Quijote!

Folk undvek honom. Tittade på avstånd.
Själv gick jag emot honom. Leendes.
Han såg mig rakt i ögonen. Log tillbaka.
Och när han gick förbi viskade han ett tyst, tydligt '... tack'.

Senare, på väg hem, ramlar en man ihop intill mig i ett epileptiskt anfall. Jag satte mig hos honom, pratade lugnt. La handen på hans rygg. Väktare kom. Bara att vänta ut.

Så åkte jag hem och tänkte att värmen mellan människor är det enda vi har att hålla oss i när det blåser.

På riktigt.

Nät-värk

Nej, du kan inte äga en annan människa.
Inte ha ensamrätt.

Du delar den du älskar.
Med minnen och människor från det som varit.
Och med det och dem som är idag.

Det är som trådar i en stor väv; bakom oss, igenom oss, och på väg vidare. Du själv är där – en av många tåtar – och löper fram och tillbaka i sammanhanget. Sida vid sida med vissa, i kors med andra.

Och aldrig kan du säga;
din tråd är min, och den går dit jag vill.

Krångel och krumbukter

Jo visst är det krångligt med människor ibland.

Små ska skjutsas, matas, tvättas.
Lite större ska stöttas, pratas, peppas.
Sjuka ska vårdas och ledsna tröstas.
Håglösa ska uppmuntras och överaktiva behöver lugnas.

Och så alla behov: se mig, förstå mig, älska mig!
Klura ut vad jag menar när jag är otydlig, och stå ut med min distans när jag är trött. Låt mig vara i fred och behöv mig i perfekt balans. Ta inte åt dig om jag är lite grinig, och inse att du sårar mig om du själv låter irriterad.

Lyssna på mig, ge mig råd – men kontrollera mig aldrig.

Ge mig frihet. Dela min tillvaro.
Få mig att känna tillit och trygghet. Och tillåtande.
Stimulera min utveckling och tillfredsställ min åtrå.
Finns för mig.
Och se till att stå på egna ben.

Ja jösses ...
Vore det inte enklare att bara vara själv?
Ingen som har andra åsikter om vilken film som ska ses, vad vi ska äta till middag eller om vart semestern ska gå?

Mitt svar är NEJ.
Människan blir människa bland andra människor.
Och jag vill inte vara utan en enda av mina människor.

Krångel och krumbukter går hand i hand med kärlek.

They're coming to take me away ha ha

Jag leker.
Och går utanför ramar.
Inget mainstream utan zigzag, snurrar och volter.

Ibland är jag upp och ner.
Ibland är världen upp och ner och jag själv rak som ett spjutspett.

Jag tillåter mig att vara precis den jag är.
Knäpp, ja visst. Också.
Lite skruvad.
Samtidigt rejält förankrad.

Jag är jag.
Den jag är.

C'est tout!

Tak över huvudet

Nu menar jag inte att vara en sån som hurtfriskt säger att det finns men mening med allt som sker, men jag lever ändå efter devisen att alla situationer som uppstår, och alla du möter, de är där som en slags lärare.

Så när jag först - då jag åkte DIT - hamnade utanför en låst dörr mitt i natten, ensam i mörkret och kylan, och sen - när jag återvänt tillbaka HIT - inte kom in i porten på grund av en nyckel som inte fungerade, och det var närmare midnatt, ja då undrade jag:
Vad ska jag lära mig av detta?

Nä, jag blev aldrig låg eller stressad. Jag är en hejare på att lösa problem. Inget hinder får mig ur spår.

Men ändå tänkte jag att; jo ... det kan ju vara så att efter en lång och intensiv arbetsdag ska man helst inte sätta sig i bilen och köra närmare fem timmar. Eller?

Väl inne (båda gångerna) kröp jag upp i sängen med en trygg kopp te i handen. Livet är allt bra intressant ändå.

Shit happens

Maskiner ska fungera. Såsom bilar, dammsugare och espressoapparater.
Människor ska vara hela. Ha fungerande magar och rediga tankar.
Snön ska vara torr, och gräset grönt.
Glaciärer ska ligga där de ligger och solstrålarna ska inte ge cancer till nån.

Fast nu är det inte riktigt så.
Då får vi acceptera, möta och låta ske.
Laga, lösa, lyssna.
Det går.
Allt går.

Utom en sak.
Att du är där och jag är här.

Loop

Man kan stoppa nåt i munnen och sen ångra att man åt. Man kan behöva sova men samtidigt kämpa för att hålla sig vaken. Man kan längta efter förnyelse och stanna där man är.

Man kan skrika efter uppmärksamhet och sen vända på klacken och gå. Man kan kräva fullständig frihet och kärleksfull bekräftelse på samma gång. Man kan vilja äta kakan och ha den kvar.

Eller också släpper man taget. Går ur spår.

Fritt fall.
Okänd mark.

Och en sju-helvetes utveckling.

En varg sörjer sin flock

Att vistas i ett sammanhang.
Att höra till.
Att vara förankrad likt ett träd i dunge – inte stå ensam och oskyddad mitt på savannen.

Det tror jag är grejen.

Och även om vi väljer bort individer då och då under vår resa, så väljer vi inte att hamna utanför sammanhanget. Eller, om vi blir bortvalda, sörjer vi inte bara den förlorade relationen, utan alla de som hör till.

Så tänkte jag när en viktig händelse visade sig generera en mängd olika reaktioner.

Trollflöjten

Skottkärra efter skottkärra lastad.

Rullar till bryggan.

Allt ner i båten.

Inte många centimetrar kvar ...

Då börjar regnet.

Och snålblåsten.

Och kylan.

Fort, fort iväg.

Motorn startar, gasen i botten, teckenspråk mellan akter och för:

”Du hämtar bilen, jag lastar ur båten så länge.”

Över vattnet, teamwork startar, måtte inte packningen bli allt för blöt!

Men så kommer han tillbaka. Utan bil.

Startmotor paj.

Jaha.

Efter en dryg timme på parkeringsplats i regnet kommer bärgar'n och skapar nedförsbacke med sitt flak så att bilen går igång. Sen vet vi båda, utan att ens prata om det, att vi inte får stanna bilen innan den parkerats på verkstad som med omedelbar verkan kan lösa alla våra problem. Så här framåt kvällskvisten. Hela framtiden vilar nu i någon annans händer ...

Ett dygn senare promenerar vi hand i hand på Söder. 

Allt är köpt, ordnat, hämtat. 

Bilen snart klar. Listan avbetad.

Det var som i prövningarnas tempel.

Motstånd.

Vi klarade det.

Nu, starkare än någonsin.