Däckbyte

Ihärdigt regn. Lördag eftermiddag. Småstad. Däckverkstan har "halva-priset-vecka" och jag är där! Man får texasbiff i korvbröd när man väntar, och det finns en automat med kaffe och varm choklad för kalla kunder.

Idel herrar. Någon kille och en och annan farbror. Det svärmas lite runt om mig, och när jag äntligen får köra upp på lyftrampen så säger den som jag tror är boss:
"Den där bilen ska du vara försiktig med...". Så styr han mot kontoret med en spjuveraktig blick.
"Varför ska du vara försiktig?" frågar jag försiktigt mannen i overall som sänker sig vid sidan av Bellas kaross.
"Äsch, det vara bara för att du var tjej som han sa så!"
Åhå. Jag som trodde att Bella var något alldeles extra. Mer än Scodan och Audin som nyss rullat ut. Så var det bara det där gamla vanliga, jag har varit med om det förr. Kort, lite rund och lockig.

Jag är kvinna och därmed också feminist. Och humanist. Och idealist. Varför reflekterar jag ens över att jag är den enda utan snopp i bilverkstan? Det borde passera både mig och alla herrarna helt obemärkt. Men ok, jag erkänner: jag gillade uppmärksamheten. Så come on killar, ni får tycka att jag är gullig! Jag bjuder på det.

Havet är en skicklig skulptör

Jag var på Åland, på målarläger, en sommarvecka strax efter en jobbig tid, då jag plötsligt drabbades av en glasklar insikt: konstens uppgift är att visa människorna ljuset. Bara tanken läkte min tilltufsade själ, och strax efteråt upptäckte jag hur lätt det var att måla allt det ljusa med oljefärger. Aldrig mer akvarell!!!

Men det där var länge sedan. Åren har gett mig nya perspektiv och erfarenheter, och ett tag frossade jag i blodfyllda romaner, olyckliga slut och mörka bildberättelser.
Så blev det midsommar 2007, ännu en sommar efter en ohyggligt svår tid, och jag stod på ett berg och såg solen gå upp ur havet. "Nu befinner vi oss på en problemfri nivå!" sa min - av frisk luft och öl lätt förfriskade - syssling. Och vips; allt kom tillbaka till mig.

Sedan den morgonen har jag hoppat över mjuka, havsformade klippor, grävt ner fötterna i het, nästan vit sand och länge vilat blicken på varje guldskimrande lövverk i solnedgången. Så nu är det nog dags att plocka fram oljefärgerna igen. För att välja ljuset.

På väg mot solbrännan

Ja, nu drar jag till havet en liten stund. Torrdass, vattenläcka i taket, fästingar, stickor, muslort. Konstigt nog älskar jag allt det där. För det finns en trätrappa där man kan sitta hela natten och se räven smyga förbi, det finns en stenstrand och en grottvik, en häxkittel och en glimt horisont från mitt fönster.

Jag kommer tillbaka till dator, varmdusch och tvättstuga lite då och då under sommaren. Då bloggar jag lite till. Tills dess: må väl, lev väl och fyll er med solenergi!

Lördagstankar innan alla runt om mig vaknar

Självförtroendet är det plagg som är svårast att kombinera.

Mina rynkor och mina extra kilon bär jag fullt synligt inför alla, som ett osvikligt bevis på dålig karaktär, ointelligens och möjligen fattigdom. Alla kan se hur lite jag bryr mig om vad jag äter, att jag för lat för att gå på gym och att jag är allmänt korkad som inte förstår att prioritera mitt yttre, mitt visitkort till omvärlden.

Idag ska individen vara ung, vacker och vältränad.

Jag har inte mycket att komma med på den fronten. Att rynkorna och de gråa hårstråna går hand i hand med inre mognad och fördjupning, det glömmer jag ibland bort. Att kroppens förfall också betyder att den använts ordentligt - fött barn, arbetat fysiskt, utstått stress och separation - det tänker jag inte alltid på. Att kläderna jag bär har minst tio år på nacken för att jag alltid värderat tid högre än pengar, det minns jag inte när jag sneglar på skyltfönstren.

Nutiden sporrar egenkärlek och narcissism. Det förvirrar mig: jag vet ju egentligen vem jag är, och vad jag tycker är värdefullt, men jag märker att jag dras med i strömmarna! Att jag ser mig i spegeln och önskar att pannan var slät, magen platt och kroppen skulpterad som en skyltdocka.

Det är då jag stänger av mediasamhället, går ut i skogen, sätter mig på en stubbe och lyssnar inåt. Och det är då jag kommer fram till att mitt inre definitivt är ungt, vackert och vältränat.

Meningen med livet (!)

En vän sa en gång till mig att hon hade kommit fram till att meningen med livet var att förverkliga sina barndomsdrömmar. Jag tyckte att det lät fullständigt logiskt. Tanken på att drabbas av vissheten att ingenting blev som man tänkt sig, då när man precis är på väg att säga adjö till sitt liv, är ohygglig. Den skrämmer mig, betydligt mer än själva döden i sig.

Teorier är en sak, praktik är en annan - som vi alla känner till...
En hel del har jag uppnått på drygt 40 år. Det är åtskilligt jag är stolt över, glad för och som jag aldrig skulle kunna leva utan. (Mina döttrar, förstås. Den äldsta frågade häromdagen: "Mamma, har du levt ett tragiskt liv?" Jag kunde ärligt svara: "Absolut inte!")

Men det finns mycket kvar! Till exempel: jag har alltid velat vara sommarpratare i P1. Så håll utkik, en dag kanske jag äntligen är med på listan.

Sommarminnen – ett per decennium

1. 60-tal. I vassruggen sitter jag i morfars tunga träeka och ropar på hjälp. Min fyra månader äldre kusin kommer till slut och bogserar ut mig. Hon kunde ro, inte jag.
2. Jag och en något yngre och mer brunbränd flicka dansar för varandra i solnedgången på stenhällar ovanför havsytan. Åtskilda i varsin båt under en oändligt lång dagsetapp till sjöss, äntligen tillbaka i låtsasleken. Hennes namn var Desivona, mitt Salubrina. Ljuva 70-tal…
3. Paris juli 1982. Natt, gatumusiker och fontän. Vi badar nakna. Mycket dumt gjort. När krisen är över författar jag ett långt kapitel i skrivhäftet döpt till ”L’école de la vie”.
4. Danskt vandrarhem: en dotter i magen, en annan sover fullständigt utslagen efter en hel dag på Legoland. Hon skrattar i sömnen; ett lyckligt, sprudlande, livsbejakande skratt. Det är 1995 och fortfarande familj.
5. ”Pang pappa!”. Fyra alldeles riktiga och två av sol och semester nyblivna barn (läs vuxna) leker piratleken i det gamla fiskelägret i Bottenviken. De var de sista gyllene dagarna sommaren -06 innan hela livet gick sönder.

Och nu går jag mot min första ensamma sommar sedan 1989.

La Môme

När jag kommer ut från biografen har det regnat, men inte förrän jag nästan är hemma lägger jag märke till vattenpussarna. Jag går och tänker på Edith Piaf. Hon som jag var fullkomligt besatt av i yngre tonåren. Jag var övertygad om att jag hade varit Piaf i ett tidigare liv, för hon dog 19 dagar innan jag föddes (det var en rimlig tid för en själ att färdas från Paris till Trosa, tyckte jag då). I källaren sjöng jag chansonger till min enda vinylskiva så att fönsterrutorna skallrade - jag hade fått min fröken att köpa mig en Piaf-LP när hon besökte Frankrike på jullovet - och på min första tågluff åkte jag direkt till trappan där Edith Gassion föddes, satte mig ner och kände mig hemma.

Nej, filmen var inte lysande, den var för angelägen om att redovisa stora känslor för min smak. Ett kärvare berättande hade gripit mig mer. Men Marion Cottillard var MAGNIFIK. Hon lånar ut hela sitt väsen till Piafs, och jag tror på varenda gest - av det jag ser. (Den pålagda sångrösten hade svårare att nå upp till spelets nivå.)

Väl hemma surfar jag till YouTube och njuter av den äkta varan i svartvita filmsekvenser. Imorgon ska jag spela igenom hela CD-boxen, och läsa om systerns bok som jag nästan kunde utantill för 26 år sedan. Nu vet jag att jag är jag, och ingen annan. Men berättelsen om Edith Piaf är ett fascinerande människoöde.
Och framför allt är hon fortfarande en av jordens bästa sångerskor.

Kontakt

Det har hänt att jag varit mycket ledsen. Då har han böjt sitt stora huvud ner mot mig och lagt sin panna mot min. Andats lugnt genom näsborrarna tills jag känt mig tröstad.
Ibland har jag varit på ett sprittade glatt humör. Då har han busat tillbaka med knuffar i sidan och spjuveraktiga blickar. En gång, när jag var helt tom och fullständigt omotiverad, bara tittade han på mig. De mörka bottenlösa ögonen granskade mig länge under tystnad. Sedan kom det som en liten nick, samtidigt som jag kände energin åter vakna i min kropp.

Och nu är jag på väg dit igen. Till stallet.
Till den varma, kloka, starka vännen i spiltan.

Det var det där med nationaldag

Jag glider fram i min tyskproducerade bil. På högsta volym Anna-Lena Brundin som sjunger argentinsk tango (så rasande bra!). Amerikanska jeans i mjuk stretch runt min bakdel och på sätet bredvid handväskan som min dotter köpte på en loppis i London (jag lånar... Inte för att se mer ungdomlig ut, utan för att jag har ingen. Hm.) Ser fram emot en god grekisk sallad till middag! Eller varför inte lite hämtmat? Indiskt eller thai? Tanken på båda sätter mina smaklökar i högsta beredskap. Det är slut på frukt hemma! Ingen fara, det finns fullt i närbutiken med nästan bara arabiska etiketter, där jag utgör en glad blond minoritet.

Ja jösses - vad jag älskar Sverige!

Smultronställen

Vi går mot ljus, värme och ledighet. Så nu, när picnic-korgarnas tid äntligen återvänt, tänker jag dela med mig av mina utflyktstips.

1. Musikrummet på Läckö slott, södra Vänern.
Äntligen försvann de mörka gobelängerna och tillbaka kom ljuset! Åk till Läckö slott, gå hastigt igenom paradrummen och slå dig ner på en bänk i musikrummet istället. Efter bara några sekunder kommer du känna den: stillheten. Och jag vet att du kommer vilja återvända. År efter år.

2. Orangeriet på Tullgarns slott (E4 söder om Stockholm, nära Trosa).
Jag vet inte riktigt vad det är med denna byggnad, men det är så makalöst vackert. Ljuset genom de sneda fönstren, gamla patinerade stenläggningar och olivträd. Antikt och impressionistiskt på samma gång. Låt vara att servitriserna är unga och oerfarna och inte har en aning om någonting, med de kommer säkert bli varmare i kläderna under sommarjobbets gång.

3. Ekotemplet i Hagaparken, Stockholm.
Parken i sig är ganska tråkig tycker jag som uppskattar lite mer röra och anarki. Men Ekotemplet står där, mitt bland hundar och joggare, och ser helt "off" ut - har liksom ingenting med resten att göra! (Det har i och för sig inte Koppartälten heller...)
Ändå är templet en liten pärla, speciellt i solnedgången när man kan sjunga högt därinne utan att göra bort sig alltför mycket, och till och med dansa en vals med sin kavaljer.

4. Fjärilshuset, också Hagaparken.
Än en gång en impressionistisk värld som förtrollar. Och det är något magiskt med fjärilar. (Om man nu tror på sådant skulle man kunna säga att fjärilarna är himmelska insekter, medan de flesta andra arter nog har sitt ursprung där nerifrån... I alla fall fästingar. Och mygg.)

Sedan har jag några alldeles privata smultronställen. Ni som känner mig; kom till Bedarön i sommar så åker vi dit!

Man kanske skulle flytta oftare

Jag flyttade för två månader sen. Nu får jag hallgolvet fullt av välkomsthälsningar, gratiserbjudanden och "personliga" brev. Konsum bjuder på ett paket kaffe, ICA först på gratis pasta och pastasås, och strax därefter 10% rabatt på precis allt (ok, Hemköp: jag väntar... tror stenhårt på er generositet). Tandvården skickade ett läckert hologram-vykort med en sensuell mun blottandes vita tänder. När jag vickade lite på kortet uppstod en rejäl glugg, mitt i modell-smilet. Det var kul!

Så nu ser jag med spänning fram emot vad som kommer med posten härnäst. En ny cykel vore inte dumt. Eller en borrmaskin. Fast allra helst en egen bit gräsmatta som jag kan ligga naken på. (För jo, lite av en nudist är jag allt - läs uppväxt på en nästan öde ö -, men absolut ingen blottare. Och nu är det så där olidligt svårt att vara inomhus igen...)

Jag väntar väl ett tag. Kommer inget mer så går det ju alltid att flytta igen. För att få nya chanser i brevlådan, menar jag.

PS Jag red på en kamel i helgen. Det var som att grensla en varm vattensäng med inbyggt ryggstöd.