Adagio

Är det så att livet går i cykler? Att saker och ting återkommer när det är dags för dem?

Eller är livet som ett dataspel? Ni vet, man befinner sig på en nivå och ska lösa olika svårigheter, ta sig förbi diverse hinder och samla på sig olika skatter & kunskaper. När man sedan klarat uppdragen får man gå upp en nivå, men där börjar man från noll igen. Hindrena blir fler, svårigheterna snårigare, tempot högre, men vinsterna ger också större utdelning. Till sist lär man sig allt man behöver veta på nivå 2 och får ta sig vidare till nivå 3. Och så vidare. Och så vidare.

Startade med solen i ögonen. Stannade i det som kanske är landets vackraste bygd, gick ner och ställde mig på en brygga. Ett löv stod nästan helt stilla i luften, lyft av en sällsam höstvind. Först trodde jag att det var en mörk fläck på min egen näthinna, men så såg jag hur det rörde sig, snurrade några varv och landade till sist mjukt på vattenytan. Jag rös. Allt faller på plats till sist.

Sedan bilade jag med den orange-rosa solnedgången i ryggen och P1 på radion. En forskare la fram sin teori om att även vuxna behöver och använder sig av övergångsobjekt. (Jag tänkte på den tid av psykisk press när jag löste Suduko hela dagarna.) Runt omkring blev det mörkare och mörkare och till sist färdades jag med en blekgul måne som enda följeslagare. Lät tankarna flyta runt och ersatte radion med barockmusik. Adagiot ur Oboekonserten i d-moll av Marcello, om och om igen = filmmusiken till berättelsen om mig själv, här och nu.

För tio år sedan körde jag samma väg. Nu är cirkeln sluten och dataspelet byter nivå.

Pyssel och pynt och broderade dukar

På hotellet där jag nu bor doftar det lavendel och vanilj. Växter ringlar sig ner från krukor och byråer, uppstoppade fåglar och antika kungaporträtt turas om att dra ögonen till sig. Porslinsfigurer med vingar och blomsterkrans pryder toaletten där toarullarna förvaras i lika snillrik som snirklig tygkonstruktion. På serveringsvagnen finner jag frukt och pistagenötter. Brödet i matsalen vilar i en rund skål med vit linneduk, lamporna har barockprismor som extra dekor och på skänken står den häpnadsväckande samlingen av mjölkkannor; från 1800-tal till 70-tals design, uppställda i kronologisk ordning.

Det här är långt ifrån "Fawlty Towers". Det här är omtanke och vård. Det är engagemang och ingivelse. Det är ett HEM. Och när ett hotell blir ett hem, ja, då har man verkligen lyckats med sitt företag. (Sedan skulle mitt hem aldrig kunna se ut så här. Less is more. Men inte alltid!)

Och just idag mår jag så otroligt bra av att omslutas av alla dessa, med hjärtat uttänkta detaljer, bjudas på tårta av Uno och höra berättelser om 18 barnbarn. För idag är en speciell dag.

På mer än ett sätt...

Veckan som varit 2

Veckans Shit Happens
Lång kö. Guldtian vilar in handflatan. Lång väntan. Munnarna vattnas. Äntligen framme. Det här är vi värda. (paus)
Liten skylt: ”Glassen är för tillfället slut.”

Veckans Bästa Barn
M diskade måndag & onsdag, N tisdag & fredag och båda städade järnet på lördagen.

Veckans Taj Mahal
Nej. Ingen har byggt ett palats till mig den här veckan heller.

Veckans Globala Samvete
Sopsorterar. In till minsta lilla plastlock.

Veckans Stora Saknad
Ett badkar. Har alltid haft badkar i mina olika hem, ändå sedan andrahandsettan i Nyköping under gymnasiet. Men inte nu längre.

Veckans Favoritpryl
Verktygslådan jag fick av brorsan när jag flyttade.

Veckans Klokaste Beslut
Struntade i ett möte och satt hemma i soffan, sydde knappar i M’s jacka och lyssnade på Rolando Villazón.

Veckans Självinsikt
Jag vill bli läst. Jag vill bli sedd. Jag vill bli omtyckt. Jag vill bli utmanad och stimulerad. Jag vill få kommentarer!

Veckans Tjat
Frasen ”Jag vill”.

PS Till mina läsare: tips/önskemål på kommande rubriker?

Idol-Teletubbies

Kan inte hjälpa det. Jag är ju musikteater- & operaregissör. Måste få uttrycka mig.

Kvällens IDOL. Jag förstår ingenting. EN riktigt intressant röst, EN udda, säregen personlighet: sågades fullständigt av juryn. Resten höjdes till skyarna.

Här kommer mina omdömen efter fredagsmyset med alla kramarna:

Amanda: misstänkt lik den från självkritik fullständigt befriade tjejen i tvåan som vinner klassens interna ”Små-stjärnorna”.

Andreas: jo visst är det han, den sjungande pingstpastorn som sätter sprätt på alla gudstjänster. Det är bra att nå ut till ungdomarna.

Daniel: (som jag faktiskt gillar ändå) han vill så mycket! Kanske lite för mycket ibland… svårt att avgöra om nerven är äkta eller bara en del av den stora ambitionen (och vinnarskallen, för visst kommer han att segra?).

Evelina: collegeprinsessa i the States som alltid norpar åt sig huvudrollen i skolans vårmusikal. Synd att hon försvann. Min elvaåriga dotter vill bara se tjejerna sjunga. Snart kommer hon inte se Idol mer. (Tänk på det ni på TV4!)

Mathias: sitter och undrar vilket smörsångar-land han representerar i Eurosionsfestivalen. Kommer fram till att det nog är Frankrike. Eller Belgien.

Sam: som sagt. Först förstod jag inte varför han kom med (kunde lättare se honom lira gura med grabbarna på fritids) men ikväll ville jag ställa mig upp och applådera. Nu såg jag hans unika talang. Men enhällig jury gjorde tummen ner.

Marie: vad fint att hon får TV-tid för att återupprätta sig efter Big Brother! Nu tror väl ingen att hon är en ytlig bimbo längre, eller? Hon kan faktiskt sjunga. Riktigt bra. Kan säkert bli leading lady på Silja Serenades stora scen.

Christoffer: ja, vad ska jag säga? Annat än att om jag skulle sätta upp Jesus Christ Superstar skulle jag kontraktera honom direkt. Vilka ögon… Vilket leende… (Vadå? Jaha, det är en poptävling! Ursäkta.)

"Fifteen Minutes of Fame" är här "A Few Fridays of Fame". Lovar er att dessa artister är fullständigt bortglömda inom ett halvår, inklusive vinnaren.

Men vi ska minnas att det är ett teveprogram vi ser, inte en av musikindustrin framtagen väg att finna nya, hållbara artister.

Och nu sänker jag istället ner mig i ett sinnligt musikaliskt bad:
Samuel Barbers Adagio för stråkar, opus 11. Den håller än.

Hunden vs håren/vinet vs etiketten, ni vet

Jag väger minst fem kilo för mycket. Det skiter jag i. Jag är så innerligt trött på att ytan ska vara det allområdande bedömningskriteriet, i yrkes- såväl som privatliv.

Vem vågar titta inuti en människa, rent konkret? Nej fy vad äckligt med blod och inälvor! Vi blundar och viskar ”säg till när det är över.” Men att titta utanpå? Ja, hurra! Veckotidning efter veckotidning, reklamfilm efter reklamfilm, levererar vrålsnygga kvinnor och män som förebilder och trendsättare. (De är inte bara snyggare, de är också lyckligare än jag, men det lärde jag mig redan i tonåren så jag har hunnit vänja mig).

Det skiljer inte många millimetrar mellan ditt ansikte och din dödskalle. Låt vara att du kan måla dit ett lager till, för att än mer bli accepterad och omtyckt (och odödlig), men till sist blir du ändå alltid avslöjad med ditt äkta utseende.

Så jag tänker; okej, jag är inte världens vackraste, men skär i mig och jag ser exakt ut som Carolina Gynning. Fem kilo plus behöver jag dessutom, för jag fryser så lätt så här års (lågt blodtryck…). Och om jag orkar rida igenom denna storm i narcissismens gyllene tid, som en god förebild för mina döttrar och med självkärleken i behåll, ja då kanske jag till och med får se en ny trend födas: ”du är vad du gör.”

Och då menar jag inte hur du stylar ditt hår…

Celebrity spotting

Passerade en känd Idol-profil på Södermalm igår. Det uppseendeväckande håret var ordentligt gömt i en stor keps, halsduken långt uppdragen, munnen sammanbiten och blicken stadigt ner i marken. Hon såg ut som om hon var livrädd för att möta någons blick.

För tänk om hennes kroppsspråk skulle bjuda in till kontakt: hur många påhopp skulle hon då inte få för elaka kommentarer och utfall, eller synpunkter på hur ’äcklig’ hon är (som min mamma säger). Eller
- kanske etter värre? - bli antastad av en hel flock Agnes-wannabes.

Nej, jag vill aldrig bli kändis! Tänk att inte kunna strosa runt och nyfiket studera människor runt om sig. Att tvingas skapa en slags ’Noli me tangere’-bubbla runt sin egen person. Att behöva avstå från spontana samtal och möten. Hu!

Och inte har jag något behov av att mingla med kändisar heller. Hade Idol-profilen lyft huvudet och mött min blick hade jag glatt sagt ’hej’ och fortsatt vidare. Hon är säkert en bra och kunnig person. Men hon har ingenting med mig att göra.

Vem hittar på produktnamnen på IKEA?

IKEA är bra. Delarna passar ihop och tillbehören följer med i kartongen. Alla andra illasinnade rykten är enbart fördomar och gammalt groll. Och skulle det nu vara så att något är borta eller skadat, ja då finns ju en kö till att stå i, och när man till sist kommer fram, då får man en lapp så att man kan gå in i butiken (= få sig en rejäl och stärkande promenad) och hämta en ny vara, vilken man betalar med lappen i kassan, när man äntligen kommit fram till kassörskan.

Men namnen?!? Hur tänker de egentligen?

Ser framför mig måndagsmöte i IKEAs namngivningsgrupp.
Det är kanske så här det går till:

Ordförande BORLÄNGE öppnar mötet med att hälsa alla välkomna. Sekreterare GLADA HUDIK fattar pennan och assistent KURBITS plockar fram dagens första produkt: plastgaljar i set om fem.

”Jaha, mina vänner. Vad ska vi nu kalla dessa?” frågar BORLÄNGE.

”Vad sägs om galjen ’GALJE’? säger unga fröken VITLÖK, en trainee.

”Tror du att vi är ett slags Konsum, va? Icke då! Det här är IKEA. Här är vi kreativa och tar inga genvägar inte. Vi hittar på namn. Hur skulle det se ut på lagret om alla våra soffor hette soffan ’SOFFA’ till exempel? Fullständigt kaos! Vet du inte att ett av våra största framgångsrecept är ordning och logik.”

”Ja, jo, ursäkta… Men MARIANNE då? Efter min mamma?”

”Nej, jag vet!” avbryter KURBITS. ”Galjar hänger man i en garderob, visst? Och vad gör man mer i en garderob? Man gömmer sig när man leker kurragömma. Man hånglar i mörkret med den man är förtjust i. Man stoppar undan sin massagestav så att inte barnen ska hitta den. Fattar ni?”

Herrarna tittar ner i bordet med lätt rodnande kinder. De är inte riktig med på tåget, så att säga.

”Alltså: HEMLIS! Vi döper plastgalje-setet till HEMLIS.”

BORLÄNGE skiner upp.

”Lysande, helt enkelt lysande!”

Och så håller det på. Namngivningsgruppen enas om att den höga garderoben skulle kunna rymma minst en stående munk, alltså får den heta PAX. Den nyinkomna fotöljen döps till POÄNG eftersom man kan sitta i den och bara håva in rätta Bingolotto-rader. Skålsetet ges namnet SYNTES efter en lång diskussion där GLADA HUDIK och KURBITS hade två diametralt motsatta namnförslag och fröken VITLÖK får igenom att det trendiga överkastet döps till UNNI efter hennes stora förebild (Drugge alltså).

Men när de till sist kommer till den blå-gul-gröna barnstolen för 99 kr är all fantasi fullständigt slut. Då tar de till Konsum-taktiken. Stolen får helt enkelt heta FÄRGGLAD.

Educational Emergency Situation

Iskall inuti. Hjärtat i halsen. Hög puls. Tryck över bröstet.

Jag står vid kassan och ska betala men mitt kort ligger inte längre i plånboken. Inte i väskan. Inte heller i bilen. Och inte hemma.
Det är bortslarvat.

Jaha. Slarvamaja. Skit också! Lugn, sånt händer, inte hacka på dig själv, tänk klart, agera klokt, gör vad som behövs. Spärra kort – check, beställa nytt – check, kolla kontot – check. Alla pengar kvar. Bara borttappat, inte stulet. Så bra. Nu är jag glad igen!

Men hm… nytt kort kommer på… fredag. Pengar i madrassen?
Nej, det skulle bli för prassligt när jag vänder och vrider mig om nätterna. I köksburken? Ja, lite. Plus parkeringspengar i bilen. Summerat….? Asch då.

Det är NU en mamma blir extra kreativ och lite småbusig:
”God morgon barnen! Mjölk är slembildande, så idag får ni té till frukost istället för varm choklad! Ni måste ju kunna sjunga 'Ja må du leva' med klara strupar nästa vecka.”
”Hej tjejer! Gick det bra i skolan idag? Mellanmål? Jag tänkte vi skulle spela spel och knapra på salta pinnar som fanns kvar i skafferiet. Det blir väl kul?”
”Maten är klar! Nudlar och blodpudding! Jaså? Tycker ni inte om? Okej, men man måste få perspektiv på saker och ting. Ät nu, så uppskattar ni det ni tycker om MER nästa gång.”
”God natt, älskade barn! Vet ni, imorgon blir det stek och potatis. Jag hittade en köttbit i frysen (mycket nedfrostad, författarens anm.). Sås? Nej, det är bara fett, vi kör med sky istället – mycket sky!”

På fredag kommer kortet. Och lönen. Då ska jag unna mig ett fint rödvin och välja lite läckerbitar i ostdisken. Köpa glass till barnen.

Men jag kan inte låta bli att tänka att det finns människor som har det så här jämt. Och för dem är det ingen lek.

Vem tar hand om hösten och så vidare?

Det är en textrad som ringer i mitt huvud just nu. En gång knoppades bladen och sprängde ut, fyllda med förhoppningar om liv, kärlek, samhörighet. Sjungande glada i varma vindar, vackra i ett ömsint uppskattande solljus. Bladen har visat omsorg genom att ge skugga, skyddat oss mot regn och hårda vindar, frigjort syre så att vi kunnat andas.

Nu är de slitna, vissna, gula. De ramlar av. Sakta men säkert. Ger upp, ett efter ett. Ligger där sedan, på den av regn fuktiga asfalten, och plattas till. Trampas ner. Mals sönder. Ibland sparkas på. Till sist dör de.

Människan går vidare, aningen melankolisk men helt viss om att det alltid kommer nya löv. Och när dessa faller av, ja då kommer det nya igen. Det går att få friska, unga knoppar – hela tiden.

Men vem tar hand om de gamla löven? De som gett oss allt, men nu inte är önskvärda längre. De är förbrukade. Vi har ledsnat på dem.

Vem tröstar de före detta?

Film-time!

Jag har upptäckt statistik. Visste inte att någon (Big Brother?) hade full koll på min blogg... I alla fall: femtio läsare om dagen. Minst. Hurra - det är inte illa! Och jag har klättrat 1000 steg på bloggtopp-listan... Befinner mig numera på 2537:e plats. Huka er Stureplanskrönikörer!

Nu, med statistiken i ryggen, känner jag ett stort ansvar för att hålla bloggen igång. Men jag reser bort några dagar. (Förlåt!) Åter på måndag. Tills dess delar jag med mig av några av natur- och musikfilmer här nedanför.

Visst är det A Wonderful World ändå?

Kakadu dancing

Raymond Crowe - A Wonderful World

Rachmaninov had big Hands

Martyr? Icke! Bara lite önskedröm...

Vissa dagar önskar jag att jag hade en hel stab runt om mig. Som Katarina I, kejsarinnan ni vet. Eller - om en stab är för mycket begärt - åtminstone en liten page, i glitterbyxa och turban.

Vaknar tung i sinne och kropp efter en orolig natt. Det är nu det skulle sitta fint med färskpressad juice på en silverbricka. Kravlar mig ensam upp ur sängen, ryggen värker. Det är nu de där starka, inoljade händerna skulle ge en fast massage. Välkomnas av ett slagfält i köket. Min stab skulle förstås ha diskat, polerat diskbänken till reklamfilms-skick och satt in väldoftande färska kryddor i terrakottakrukor. Jag hittar absolut ingenting att ha på mig. Men min personliga stylist har plockat fram en oslagbar kombination som får mig att se både lång, mager och snygg ut. Och min make-up artist gör underverk med det gråa, rynkiga ansiktet med trötta ögon. Sedan har min vaktmästare fixat cykeln till toppskick; borta är gaffatejp och rost! Och jag kan glida iväg ut i livet, stärkt av alla de som vill mig väl, som pysslar med mig och som bara längtar tills jag kommer hem igen, så att de får bjuda på fotbad, Dry Martini och gourmetmiddag.

Nåja, vad är väl en bal på slottet.... Jag klarar mig. Men ibland är jag så jäkla trött på aldrig bli bara lite omhändertagen!

Att vara värdefull

En enda gång har jag handlat på postorder. Jag beställde gardiner från Ellos till huset där jag skulle bo med min kärlek och livskamrat. Nu är hus och kärlek borta, men Ellos består. Med två veckors intervall får jag hem kataloger, specialerbjudanden, rabatter och personliga brev. ”Hej Catharina! (jag stavar utan ’h’) Du tillhör en utvald grupp av våra värdefulla kunder…”

Kära Ellos! Om jag nu är en värdefull kund, så tycker jag uppriktigt synd om er och undrar när den oundvikliga konkursen kommer. Den lilla vinst jag en gång generat har för länge sedan ätits upp av trycksaker, fina kuvert och portokostnader. Jag försöker berätta detta för er, gång på gång, genom passivt motstånd och sittstrejk: jag har faktiskt inte handlat från er på flera år! Inte ens en strumpa!

Men Ellos hör inte. Så nu överväger jag att sätta upp en liten lapp på dörren, bredvid ”Ingen reklam, tack” skylten, som ett komplement:
”Och absolut inga utskick från Ellos, hur personliga de än tycks vara!”

(Jag var aldrig särskilt bra på orientering)

Ni vet det besvärliga med att handla i en okänd mataffär…
Man kommer in, (entrén ser ut som den brukar) grönsaksdisken går att hitta, och i nio fall av tio finns frukten i närheten.

Men sedan? Rödbetor, okej, de finns väl vid grönsakskonserverna, eller? Nähä, borta vid frysdisken då, där ligger ju pytt-i-pannan? Inte där heller. Pastahyllan tror jag inte på och vid kaffet tänker jag inte ens försöka leta. Där då! Där står massor av glasburkar? Nej, förresten, det var sylt. Och gelé. Aha! En länga med sött, någon har tänkt till i butiken. (paus) Inte. Tacoskal är väl inte sockrade?
Men nu, äntligen: DÄR är rödbetorna! Bredvid fiskbullarna. Att jag inte tänkte på det…

Ägg. I min vanliga affär bor de nära mjölkdisken, bergipligt; bordgårdshörnan liksom. Men inte här. Här står de mellan limpor och delicatobollarna. Glasklar logik.

Glödlampor då, var har de glödlampor? Vid engångsartiklarna, gissar jag, för en glödlampa går väl ändå bara att använda en gång? Nopp, inte där. Hos batterierna då, det verkar ju klokt? Men icke. Går upp och ner i gångarna, pressar mitt förnuft till det yttersta, och till slut hittar jag dem. Under tandkrämen. (Det borde jag ha insett direkt, det är ju faktiskt lampan i mitt badrum som är trasig.)

Men varför, varför kan det inte finnas en centralt utfärdad standardmöblering för mataffärer?

Tänk på simhallar. Du går in genom en dörr på vilken det står OMKLÄDNINGSRUM, fortsätter rakt fram genom skåp & duschar och sedan ut på andra sidan. Där ligger bassängen. Hur lätt som helst att hitta!

Heja hormonerna!

Jag kan inte avgöra om det är för att jag är konstig, en självplågare eller allmänt smålöjlig, men när jag vaknade med en finne mitt på nästippen imorse blev jag jublande glad. Jag har hormoner! Jag är biologiskt ung (= jag kanske kan bli förälskad ändå, dansa en hel natt, och tänk om jag t o m skulle kunna få ett barn till…?).

Jag ska stolt bära min finne hela dagen. Ställa mig extra nära när jag pratar med någon. Sticka fram näsan. Jag kommer - ännu mer - att smälta in i mängden av gymnasister. Inget cover-stick här inte! (Har inget.)

Nu är bara frågan: är jag helknäpp?

Veckan som varit

Veckans Besvikelse
Det fina rödvinet köpt i Thailand. Det fick rinna ner i avloppsrör.
Inte strupar.

Veckans Bottennapp
Den gruvligt sura personalen på FB, Hornsgatan. Ångrar att jag gav dricks. (Visst ger man väl dricks för att man blivit väl bemött?
Inte per automatik?)

Veckans Proffs
C. som rycker in i varenda roll när kompisar visar sig vara sjuka.

Veckans Samspel
En tanke räcker. Viktförskjutning. Han förstår direkt.
Vi är liksom ett, fuxen och jag.

Veckans Laglydighet
Körde i 70 på Essingeleden. Trots att det var nästan helt tomt.

Veckans ???
Hur hade de gjort skummet i badkars-scenen? Jag har själv använt tyll en gång, men det här var ännu mer verklighetstroget.

Veckans Citat
”Jag är en lycklig människa.” (Och jag trodde honom.)

Veckans Telefonsamtal
Fortfarande: ”Hej, jag söker den som är ansvarig för företaget OSV...” Du. Vi skilde oss för fem år sedan. (Sagt på utandning.)

Veckans Matematiska Problem
Hur kunde 51 liter bensin kosta 300 kronor? Jag förstår det bara inte!

Veckans Duktig Flicka
En löv- och grusfri parkeringsplan + en ogräsrensad husfasad.

Veckans Vidrigaste
John Bolton, USA’s fd FN-ambassadör som bl a tycker att Nato kunde ersätta FN.

Veckans Träningsvärk
Se Duktig Flicka.

Veckans Trendförsök
En sån här lista...

Leende Lessing

Det här kanske låter som skryt,
men för första gången någonsin
har nobelpriset gått till en författare
som är rejält representerad i min
bokhylla!

I gymnasiet hade vi en otroligt sträng lärarinna i engelska. Jag gillade henne; en riktig järnlady. Vi fick läsa "The Marriages between Zones Three, Four and Five", en bok som för alltid påverkat min syn på mötet mellan kvinna och man. Att vi kan lära oss av varandra. Flera år efter det frossade jag i Lessings romaner. "Instruktion för nedstigning till helvetet" var min favorit. Bara titeln - wow!

Nu ser jag en leende, vis kvinna i jeanskjol. (Så vill jag också bli när jag är 87 år. Fast utan nobelpris, det är jag fullt medveten om.) Jag litar på att hon kommer på något otroligt smart vad gäller prispengarna. För lite trist är det om nobelpriset blir upphov till släktbråk... såsom självaste Nobels testamente en gång var...

Interiör. Bloggsida. Kväll.

Det regnar. Liten man klamrandes vid rullator går med små små steg, rytmiskt. Det tar en evighet innan han har passerat mig. I ögonvrån ser jag att han ska in i porten bredvid. Jag springer dit. Vill öppna dörren och hjälpa till. Då blir han SUR! Jag retirerar och tänker att jag också alltid velat klara mig själv. (Men det har inte alltid gått...)

Det regnar vidare. Jag sitter i soffan och njuter av det - ännu en gång! - strålande programbladet från Folkoperan. Såg "Zarah" igår. (Vill se den igen.) Rasande bra. En framgångssaga med en brutal verklighet som kuliss. Om det hisnande avståndet mellan strålkastarljusets bländverk och den osminkade omvärlden, om en människas resa från självspeglande artist till samvete och medkännande, om priset för såväl karriär som äkta ställningstagande. Nyanserat, intelligent och mycket genomtänkt, i varje liten detalj.

Det regnar hela kvällen. Om det blir minusgrader inatt blir det knepigt imorgon IGEN: det slog mig imorse (efter höstens första frostnatt) att jag köpte min bil i april. Det finns ingen isskrapa i handskfacket... Jäklar också!

Men regna på bara! Jag ska läsa texter och fundera över om det finns en förnuftig syn på livet eller inte.

Fobos och Eleos

En stor del av min tid just nu går åt att handleda gymnasister i eget manusförfattande. Projektet börjar så här: de får skriva om exakt vad de vill. Av 50 texter hittills har 35 handlat om döden, våld, krig, mobbing och svek i olika former. I tre historier har en ung kille misshandlats till döds av jämnåriga.

I fredags hände just det en 16-åring i centrala Stockholm. Idag repeterade vi vålds-scener i aulan. Vi befann oss i en teaterpjäs men sysslade med verkligheten.

Och jag tror stenhårt på att de kommer att reda ut det här samhället en dag, dessa ungdomar. Okej, kalla mig naiv. Men de kommer snart inte stå ut mer. Det är för hårt. För tufft. För destruktivt. De kommer att kräva moral och etik den dagen de sitter på maktens tron.

På vägen dit låter jag dem skriva av sig, teaterslåss och leva ut aggressioner och oro på scenen. Och mitt i det brutala utsläckandet av en människas liv finns en liten ljuspunkt: 16-åringen är inte bara ännu en notis i tidningen, han har fått ett ansikte, vänner som sitter gråtande på trottoaren och vuxna med vip-status som uttrycker sitt deltagande.

Dramaturgin är klockren: vi behöver känna både fruktan och medkänsla för att beröras.

Ömsat skinn

Nu har bloggen fått en ny look. Bra! Det var kanske det tilltagande höstmörkret som gjorde valet enkelt; in med ljuset i tillvaron! (Funderar på att ge mig själv ett ansiktslyft också. Vad sägs om mörkbrunt hår? Eller rött?!)

Men vad ska jag göra med innehållet? Alex Schulman hade 250 000 besök i veckan, ju mer elakheter, desto fler läsare (märklig logik). Efter att ha checkat bloggtoppenpunktse inser jag att jag borde skriva om mode (vilket jag inte kan ett skit om), berätta om mina äventyr på Stureplan (vilka sträcker sig till ett besök på Hedengrens bokhandel ibland) och vara allmänt hånfull, bitsk och cynisk. Hm... knivigt.... Jag får försöka vässa pennan, eller i alla fall smattra mer aggresivt på tangentbordet.

Eller också låter jag det vara. Jag är inte 20, jag har dessutom någon slags naiv tro på människors godhet. Och, utan att varken vara döpt eller konfirmerad, tror jag på det där med att "allt du vill att människor ska göra mot dig själv" osv. Mobbad, hånad och uthängd är det sista jag vill bli.

Tror att jag behåller min vanliga hårfärg!

Sångarglädje

Jag har varit på genrepet av ”Lilla Melodifestivalen”. Det var otroligt intressant. Studion var luftig och dekoren läcker. Kameramännen dansade fram över scenen med sina handkameror i en imponerande koreografi. Den långa lyftarmen svepte över publikens huvuden och allt var mycket professionellt och välregisserat. Måns Zelmerlöw är verkligen skicklig; styrkan är inte rösten eller den snygga profilen, utan attacken, tydligheten och energin i varje liten rörelse. Förra årets vinnare Benjamin Wahlgren visade att han är en scenräv av stort format (han var också den ende som delade ut autografer efteråt till de suktande förortsbarnen som stått upp i tre timmar). Och Josefine Sundström påpekade - med uppriktigt tonfall - att huvudpersonerna är de tävlande artisterna.

Artisterna, ja. Unga, själfulla, musikälskande 10-15 åringar. Hade de roligt? Njöt de av varenda sekund? Sminkade, stylade och tränade i varenda pose, varenda kamerablick. De var duktiga, absolut! Och de var modiga. Men hade de kul?

Jag satt precis bredvid deras greenroom och iakttog dem i smyg. Jättefina barn. Jättefin personal som smög fram med vattenglas till var och en. Men inga skratt, inte ens ett litet leende. De kanske bara är nervösa, tänkte jag och vände blicken tillbaka mot studion och scenen. Vid min andra sida en monitor. Där såg jag det tv-publiken kommer att se ikväll.

Och då förstod jag. Det är ett teveprogram som görs, rakt upp och ner. Det är inte en konsert, inte en festival, det är inte ens ett sångevenemang. Det är fredagsunderhållning för sofforna; bildligt oklanderligt och oförargligt utmanande.

På vägen hem minns jag det som gjorde allra störst intryck på mig under eftermiddagen:
I en till brädden fylld stadsbuss på väg mot Radiohuset sjunger Sollentuna och Järfälla musikklasser, spontant, utan att någonsin ha träffats förut, högt och livligt tillsammans ”Thank you for the music”. Hela bussen ler. Det var sångarglädje!

Magi och dramatik i vardagen

Jag smyger sakta fram med vapnet höjt. Väntar. Avvaktar. I tystnaden hör jag mitt hjärta bulta, mina korta andetag. Nu ska fienden förgöras, förintas, för alltid försvinna från min diskbänk.
Så ser jag dem. Små, vidriga, lyckligt ovetande om det brutala öde som väntar. Jag tar sats. Samlar mig. Siktar. Och kastar mig fram.
Bananflugorna dras in i dammsugarröret. Jag besegrade dem, de är borta.

Tre skator före klockan tolv betyder att det blir en bra dag. De promenerar runt på gräsmattan utanför mitt köksfönster, och jag vinkar tacksamt åt dem genom rutan. Drömde om en person som betytt mycket igår natt. Dagen efter ringde han. Fel, visserligen, men ändå.

En kråka jagar en duva. En äldre dam drar irritierat i kopplet och väser åt sin fåniga lilla terrier: ”vad krånglig du är idag!”. Müslipaketet välter och tusen knaperbitar far ut över golvet. Bilen med bucklan står fortfarande tilltyglad och silvertejpad på gatan (jag backade in i den för ett halvår sedan och tänkte att om jag varit Meg Ryan, och befunnit mig i en amerikansk rom-kom, då hade bilägaren visat sig vara Tom Hanks och mitt livs stora kärlek.)

Klockan tickar nedåt. ”Timelock”. Snart måste jag iväg. Vill hinna duscha, diska, plocka undan papper, skriva ett mail, jobba med uppsatsen, förbereda kvällens möte – svetten rinner i pannan, minutrarna går, bomben exploderar snart, vilken tråd skulle jag klippa av; den röda eller den blå? – stressen stiger och spänningen är på max.

Jag behöver ingen ”Mission Impossible” för att få dramatik i mitt liv…