Sista inlägget 2007!

Mötte dessa två i Thailand en dag i augusti.
I det fria.

Vi såg in i varandras ögon - länge -
och kände samhörigheten.

Det var en av höjdpunkterna
under 2007.







Nu önskar jag alla läsare ett riktigt

GOTT
NYTT
ÅR!

och far till havet några dagar - utan dator.

”Out with ’tse bad air, in with ’tse good air!”

- tjoar kommissarie Clouseau i en Rosa Panterfilm, samtidigt som han ger konstgjord andning på sin chef, nyss uppfiskad ur floden. Det är vansinnigt roligt. Och varje nyår tänker jag på just de orden (har t o m skrivit ett nyårstal på temat; finns hos www.talskrivarna.se).

Årskrönikor är högvilt just nu. Själv bearbetar jag ett omtumlande år, ett år som inneburit stora förändringar, såväl privat som professionellt. Jag vill inte blotta mig för mycket här på bloggen, men jag ska sammanfatta varje månad med ett nyckelord. Varför? För att förmedla visshet att de djupaste sår också läker och att det som upplevs som en katastrof när det pågår kan visa sig vara en nödvändig förutsättning för utveckling och växande.

Så här såg min berg-och-dalbana 2007 ut:

Januari: SKRATTAR (repar humorshow med teatergrupp)

Februari: DÖR (en kärleksrelation går sönder på ett mycket skitigt sätt)

Mars: PROJEKTERAR (att stå på egna ben)

April: ANDAS (Lapplands friska luft)

Maj: FOKUSERAR (skriver klart manuset om Den Stora Artisten)

Juni: HÄRJAS (slitningar i kölvattnet från separationen)

Juli: GRÅTER (nu kommer reaktionen)

Augusti: UPPTÄCKER (människor, platser, möjligheter)

September: NYTÄNDER (får energi i mötet med de unga jag arbetar med)

Oktober: LANDAR (skriver kontrakt med den kulturinstitution jag ständigt återvänt till som frilans)

November: ARBETAR (två jobb; det pågående och det kommande)

December: TROR (på mig själv och framtiden)

Livet gör ont. Livet går vidare. Livet är fantastiskt.
Och likt en fågel Fenix kan vi brinna upp, ligga döda i tre dagar och sedan återfödas ur vår egen aska.
Nästa år blir ett bra år.

Regnig, mörk och tung dag idag

Är riktigt illa berörd av mordet på Benazir Bhutto. Kanske mest för att hennes mördare hjärntvättades till att tro att hans handling var god. Att han nu anses vara belönad, efter att ha sprängt sig själv i luften.

För länge sedan gjorde jag research i samband med en teater-
uppsättning, och hamnade på en grekisk-ortodox mässa i en förort till Stockholm. Intervjun med prästen efteråt kommer jag aldrig att glömma.

Så här lät logiken:

En människa som begår onda handlingar men tillhör församlingen får sina synder förlåtna och kommer till himmelriket.
("Även om man mördar?" - "Ja.")
En människa som gör goda handlingar men inte är frälst kommer till helvetet.
("Oavsett hur många liv du räddar, skyddar, tar hand om?" "Ja. Det spelar ingen roll vad du gör om du inte tror på Gud.")

Ingen, ingen kan någonsin få mig att acceptera att en människa dödas. Inte dödsstraff. Inte politiska schackdrag. Inte relaterat till gudstro, heder, martyrskap, vendetta, droghandel, ekonomi eller statsgränser. Varje liv är en del av framtiden, varje utsläckande av liv är en katastrof. Varje fläck på den humanistiska fanan är ett misslyckande för hela mänskligheten.

När jag skriver detta färgas tangenterna av blod. Skar mig i pekfingret imorse, det blöder än, elva timmar senare. Och jag förstår: det är mitt hjärta som blöder.

Den blå och gröna planeten

Jag tror inte på paradiset. Eller rättare sagt: jag tror att vi redan befinner oss där. Att jorden, vår planet, är ett paradis. En levande kropp i ett kallt och stenigt universum, en plats där syre, vatten och värme ger liv, där mirakel sker dagligen i form av fotosyntes, kretslopp och befruktning.

Därför är det för mig ofattbart att människan håller på att förgöra allt det där. Jag gör själv vad jag kan för att vörda och vårda, men blir förbannad på att varenda äpple måste ha ett klistermärke, eller att halstabletterna ska vara inslagna i papper inuti själva påsen. Människan kan klyva atomer, byta organ med varandra och landstiga på månen - men varför kan vi inte se det allra viktigaste vi har, och använda all vår kunskap för att förvalta och bevara det?

Nej, jag kommer inte att bli politiker. Men jag kommer heller aldrig att släppa tanken på att också jag har ett enormt stort ansvar att bära. Jag ska köpa mig själv en utsläppsrätt i nyårsgåva.

(Läs mer om vad du kan göra för miljön på Svenska Naturskyddsföreningens hemsida:
http://www.snf.se/verksamhet/klimat/index.cfm)

Och så en filmkrönika

Nu har jag (äntligen) sett filmen Hairspray.

Storyn ryms på ett notepad:
-vacker & vit regerar
-kort & tjock eller svart göre sig icke besvär
-å andra sidan ska ingen behöva ta skit!


Men utförandet är charmigt, snyggt fotat, teatermässigt ljussatt och musiken & danserna sprakar av livsglädje och jävlar anamma! Jag satt med ett leende på läpparna och tårade ögon precis hela tiden.

Nej, det går inte att värja sig för all denna patos. Den gör mig glad, berörd, stärkt och lite upprymd på samma gång.

Mer filmer med uppbyggliga moralkakor, tack! Build bridges of communication.
Tear down fences. Reach out a hand. Stand together. Walk side by side. Make love, not war. Osv, osv...

Ibland uppskattar jag faktiskt det amerikanska positivitets-flödet. Och måste jag välja mellan det och ”vad ska det vara bra för?” – ja, då kör jag the american way: go for it!

Barnen - det viktigaste vi har

Det är klart att det vore häftigt att sitta i en stad som aldrig sover eller vid ett brusande, saltstänkt hav och blogga om julen jag flydde. En dag blir det så.

Men ännu finns det barn i min omgivning, barn som jag älskar och barn som jag vill se växa och utvecklas. Under en kväll, helt fri från hysterisk julklappshets och frosseri i mat och dryck, fick storasyster en tågbana och den lilla en tryck-putta-&-pilla-leksak. Sedan var de helt nöjda. De hade inte blivit lyckligare för 20 paket till att packa upp.

Nu är det stillsam juldag. Ett kravlöst väder låter oss sitta inne och läsa julklappsböcker (jag är så glad över Bengt Ohlssons "Hennes mjukaste röst"!). En väggklocka tickar. Det brinner i kakelugnen. Från köket hörs samtalet mellan treåringen och hennes farmor.

- Det är jättejätte vajmt.
- Ja, akta så du inte bränner dig.
- Vill fajmoj ha lite mera kaffe?
- Nej, det är bra, tack.
- Ha sockej?
- Nej tack.
- Det där är fajmojs.
- Ja, det är farmors kaffe. Kaffe är gott.
- Jaha.
- Vill du ha lite choklad?
- Okej.

Inga måsten. Inga förväntningar. Människor som bryr sig om varandra. Bara det.

Fick en hint från kroppen i morse...

Vaknar klockan tio och har ont
i precis hela kroppen.
Ok, jag begriper:
Dags att ta ledigt. Paus. Vila. Slappa. Vara ledig. Bara vara. Andas.
Time-out!
Inget arbete innan torsdag alltså. (Måste lova mig själv det.)

Men jag kommer aldrig att ta ledigt från skrivandet, för det ger energi. Och redan nu surrar ett och annat tema i huvudet som vill utvecklas här på bloggen...

God jul alla ni där ute som läser min sida - jag är tacksam och glad och rörd och lite förundrad!

Thriller i cirkustält

Publikrep på "Rhapsody in Circus" en kylig fredag kväll. Och säga vad man vill om Wells; han vet hur man skapar up-beat.

Ändå framstår alla andra nummer som rena Liedl-produkter när Freddy Nock med partner kastar sig runt sitt snurrande dödshjul eller lite nonchalant springer fram och tillbaka på linan, utan en enda säkerhetsvajer. Det är nästan så att jag inte orkar titta, jag som utan undantag alltid avstår från skräckfilm. De dansar, busar, hoppar hopprep, låtsasramlar och vi skriker rakt ut i luften när han med tatueringen faller framåt, men fortsätter runt några varv, eftersom han i smyg satt fästen på sina skor.

Men när han sedan ska hoppa bock över sin partner (som endast böjer sin nacke en aning) går det fel. Han faller. Handlöst. I sista stund får han tag i linan med ena handen, och hänger där en stund. Jag tror att han är rädd. Själv kan jag knappt andas. Den missen var inte en taktisk del av showen, en dramaturgisk uppbyggnad för att öka spännings- momentet. Han såg helt enkelt inte linan.

Ändå vill han försöka på nytt. Ber om en annan belysning. Partnern går ut på linan, tjugo meter ovanför våra huvuden, och böjer nacken. Mannen med tatueringen tar sats och springer ut på linan. Tvärnit vid partnerns rygg. Jag förstår honom. När jag föll av Cavallo i full galopp var jag också alldeles skakig efteråt.

Så går han tillbaka till plattformen och slår sig själv på kinden. Då vill jag inte se mer. Ingen ska behöva slå sig själv för att kittla min sensationslystnad! Men han vänder sig mot linan igen. Springer, hoppar över en stående man och landar utan minsta tvekan på linan framför partnern.

Jubel. Och jag andas ut. Tack, det räcker nu.

Då kommer det: trumvirveln, det nedtonade ljuset och "får jag be om största - möjliga - tyssst...."

För mig hade bock-hoppningen räckt. Men nu står partnern där igen, mitt på linan, och den andre klättrar helt enkelt upp på hans axlar. Sedan sträcker den undre ut ett ben i luften. Förstår ni: en vuxen man på en järntråd, ståendes på ett ben, med en annan vuxen och fullt upprätt man ståendes ovanpå!

Enligt programbladet är Freddy Nock bäst i världen på sin rutin.
Jag är övertygad om att det är sant.


http://www.freddynock.ch

Tjuvstart för separerad mamma

På Bauhaus kostar granen 59 kr, och dessutom får man handla annat för motsvarande summa efter jul - sk "grangaranti". Smart affärsknep. Men jag saknar ändå scouterna på hörnet, med marshaller och otaliga åkarbrasor, där jag köpt julgran sedan 1990.

Och visst finns ett vemod: för fem jular sedan hade jag en familj, för ett år sedan var jag sambo med den jag trodde skulle vara min bästa vän livet ut.

Separerad, skild, halvtidsförälder, medelålders, rynkig & mullig... men vad f-n! Jag har ju så mycket att vara glad för!

Så, efter att ha struntat i julkortsinköp och istället skänkt pengar till Stadsmissionen, åkte vi och handlade julgran och pizza, jag, N+M. De flyttar till sin pappa på söndag, så vi har klätt gran, ätit lussebullar och diggat julmusik på högsta volym.

Nu brinner Staffansstaken. Under granen ligger paketen. På lördag är det julafton. Hos mig.

För hur det nu än är, så måste inte allt vara som det brukar.
Bara som man själv vill att det ska vara.

Nu blir det humorserie i sex avsnitt!

Nu har jag snart avslutat ett långt projekt i en gymnasieskola. Det har handlat om dramaturgi, manus och teater.

Jag har hållit 12 föredrag, läst, analyserat och kommenterat 230 dramatiska noveller, coachat 29 grupper i manusskrivande med efterföljande framförande av dessa 29 korta pjäser i aulan, med musik, ljus, rekvisita och lite kostym.

Jag har läst om gängvåld, smurfar, snatteri, kidnappning, våldtäkt, rymdvarelser, självmord, matlagande katter eller shoppande fåglar, trollkarlar, detektiver, svek, otrohet, fester & fylla, Hultsfredsfestivalen, snömannen, en kamera, hedersmord, mardrömmar, psykoser, minnesförlust, vampyrer och fotbollshulliganer. Och jag har pratat om konflikt, huvudkaraktär/motståndare, hjältar, anslag-presentation- fördjupning-konfliktupptrappning-konfliktlösning-avslut.

Så, för att avrunda en hösttermin i berättarteknikens tecken tänkte jag delge er, mina läsare, en dråplig och intelligent gjord pastisch på anglosaxisk dramaturgi. I sex tio minuters avsnitt publicerar jag här på bloggen den engelska filmen "THE STRIKE", skapad av humorgruppen The Comic Strip.

Filmen handlar om en vanlig medelålders engelsman från en lantlig håla, som skrivit ett filmmanus om den stora kolarbetarstrejken 1973, ledd av Arthur Scargill som arbetade i gruvan. Manuset hamnar i händerna på en amerikansk splatterfilm producent - och då händer det saker!

Från och med i morgon, lördag, och sex dagar framåt kan ni alltså njuta av en sanslös drift med den amerikanska filmindustrin, le igenkännande när scenograf och regissör dyker upp, skratta åt standardupplägg med sockersöta flickebarn, superhjältar, brutala skurkar och en tidsfrist som snart löper ut, och med största sannolikhet känna igen det recept på vilket filmindustrin kokar sin succé-soppa.

Ha kul!

(Tillägg januari 08: tar bort klippen för att få "lättare" sida. Men här är en länk, så kan ni gå direkt till Youtube)

The Strike

Luciatåget - en kvinnlig förtryckarverksamhet?

Imorgon är det Lucia. Det är då de söta flickorna får stå i centrum, med sammanförda händer, och rött band som rinner ner över den vita kjolen likt blodstrimman efter tagen oskuld. På huvudet balanseras brinnande ljus, och länge kommer det att sitta stearin kvar i håret; ett billigt pris att betala för att få vara drottning över en dag.

Jag fick aldrig vara Lucia. Jag var väl för ful, kort och dessutom allmänt utfryst. Sedan var mitt hår inte sansat rakt, utan vilt och lockigt, och hur skulle det se ut på en klassisk ljusbärare? (Det traumat har jag dock kommit över idag, helt utan terapi.)

Men stjärngossarna? Stackars, stackars alla pojkar som fortfarande tvingas bära strut och guldstjärna på pinne! Tänk er en 13-årig kille, till vardags iklädd jeans som börjar där stjärthalvorna slutar, munkjacka, keps och headset i öronen. Plötsligt förnedras han brutalt av körledare och fnittrande kvinnliga klasskamrater, kläs i särk och pappkon med gummiband under hakan och ställs ut för allmän beskådan. Med målbrottsdarrande röst måste han dessutom kraxa fram strofer om Staffan Hästskötare, inte för att det är vackert utan för att det ska vara så - det har ju alltid varit så och i det här landet håller vi på traditionerna!

Våga vägra vara stjärngosse, säger jag! Återta rätten till er coolhet, grabbar! Låt ingen sätta sig på er! Inga skolklasser består längre av 100% blonda nordbor, så varför envisas vi med att år efter år upprepa något per automatik, utan att ens reflektera över vad vi håller på med.

Missförstå mig inte. Jag tycker att luciatåg är sagolikt vackra. Att körer, musikklasser och andra sjunger flerstämmiga sånger när det är som mörkast ute, ja det är underbart. Men det skulle inte göra mig ett dugg om luciatåget var multinationellt, färgstarkt och fritt från struthattar och skönhetstävling.

Jag vill se glädje och stolthet i barn och ungdomars ögon. Inte genans för hur man ser ut eller sorg för att inte vara den utvalda.

Till minne av Moss

Idag togs ett svårt beslut. Och idag somnade en vän in. Tolv år av värme från en kärleksfull, lojal och trogen följeslagare med de godaste ögon, med ett ständigt glatt humör och med ett vaket och skärpt psyke, är nu ett ljust minne.

Men så måste det vara. Det är en kärlekshandling att låta hunden somna in när kroppen inte längre orkar springa efter rådjur, jaga en kanin eller apportera en pinne.

Tack Moss för din lena nos, dina pigga ögon och ditt leende. För ingen annan än du kunde titta en människa rakt in i ögonen och faktiskt le. Från hundöra till hundöra.

Veckans Vinnare och lite mer...

Veckans Segrare
Utlyste en kommentar-tävling på min "Veckan som varit" lista för 14 dagar sedan. Här är resultatet:
På första plats: en gotlänning med artistiskt handlag!
Vad sägs om att bli bjuden på Liljevalchs under januari med tillhörande kaffe på Blå Porten?
Som god tvåa en lång man från Västerås och på tredjeplats en tjusig kvinna i en Västgötsk småstad.
Tack! Jag läser och gläds åt varenda liten respons på mitt bloggande och hoppas att ni fortsätter att skriva, även om det inte längre är en tävling.

Veckans Omställning
Ny mobil. Nytt avstånd mellan knapparna. Visste inte att tummen hade ett sånt inarbetat kroppsminne.

Veckans Bristvara
Sömn.

Veckans Asymmetri
Har tappat en navkapsel. Skit också.

Veckans Mest Konservativa
Kan inte förmå mig att använda stavingen ”mejl”. Tycker om låneord med utländsk stavning – så man ser var orden kommer ifrån! (I så fall borde det väl stavas ”jågurt” också? Hemska tanke.)

Veckans Olösbara Problem
Gitarr = långa naglar.
Tangenter och tangentbord = korta naglar.

Veckans Ålderstecken
Mer och mer radiolyssning. Mest P1 och P2.

Veckans Julklapp
Bejaka din inre Karl-Bertil och SMS:a ordet HEMLÖS till 72 900 så skänker du 50 kronor till arbetet med Stockholms hemlösa.

Veckans Facebook-fråga
En vän till mig ställer följande fråga på sin FB sida:
”Hade Adam och Eva navlar?”
Hm… Jag har tänkt länge men kommer inte på svaret. Någon?

Mitt liv som Sokrates (ju mer jag kan desto mindre förstår jag, ungefär...)

Nej, nu hänger jag inte riktigt med längre.

Jag har som barn dragit rep mellan burkar och pratat med storebror på några meters håll. (Burk-och-snör-tricket är förresten mänsklighetens första telefon, uppfunnen på 1600-talet.) Sedan har jag varit med om när en av landets första mobiltelefoner, en stor jäkla låda med rejäl lur på ovansida, bars upp på Stora Nassas topp för att söka kontakt med omvärlden. Länge vägrade jag skaffa mobil ("Nej fy! Jag vill absolut inte kunna bli nådd jämt och ständigt!") men när de hederliga och ständigt sönderslagna telefonhytterna försvann gav jag mig.

Jag har också stolt sparat ihop till en riktigt trögknackad röd skrivmaskin, jublat över lättheten att radera felstavningar på den elektriska maskin jag hade under ett sommarjobb på kontor och skrivit eget dataprogram till brorsans Nascom som bodde i gästrummet. "IF "nej" GO TO" osv. (Det är mina enda kunskaper i html...)

Men nu sitter jag på sängen med en sprillans ny bärbar Rolls Royce. Inte en sladd i närheten. Ändå har jag hela världen på min huvudkudde. Ingen tickande telefonräkning. Inga bomber på skärmen som betyder "skit också, bara att starta om, fan att jag inte hann spara...". Och när jag väl lagt ut denna artikel på min blogg, ja då kan brorsan läsa den - i sin telefon!

(När jag förresten bytte min gamla mobil mot en mer yrkesmässig flyttade jag över SIM-kortet. Konstaterade att hela min vänskaps- och kollegiekrets ryms på ytan av min tumnagel. Måste kännas aningen trångt.)

Jag begriper inte hur allt det här går till. Antagligen flyger det miljoner dialoger, sms och pixlar genom min kropp just nu. Om jag fokuserar riktigt hårt kanske jag kan tjuvläsa ett och annat cybermeddelande?

Nej, jag förstår inte. Men jag garanterar att jag njuter av det!

Mer värdefullt vetande!

Tänkte först inte blogga idag, men så hörde jag något på radion som fick mig att rusa till tangentbordet:
Visste ni att vi i Sverige räknas som att vara bäst på att kyssas?!
Och visste ni varför? För att vi rör så mycket på munnarna när vi pratar!

Nu har jag inte prövat så många olika nationaliteter, och inte gått igenom så rasande många svenska munnar heller, men visst har jag mött en och annan elit-kyssare! Och själv vill jag aldrig sluta, om det är sådana läppar jag möter.

Så det blev en kort krönika idag också. Ni som har möjlighet: kyss på - bästa sättet att överleva mörker och kyla! Och vi andra får träna vidare genom att prata oavbrutet istället, med stora läpprörelser.

Mental coaching

Först var jag lite skeptisk. Tyckte att hon var aningen amerikanskt inställsam. Men sakta erövrade hon mitt intresse, och plötsligt kände jag hur tårarna bara vällde fram. Jag var helt oförberedd på den reaktionen. Ändå förstod jag. Hon pratar om mig. Också.

Jag var på föreläsning igår kväll. Före paus visade naturfotografen Staffan Widstrand vidunderliga bilder från Sveriges säregna djur- och naturliv ackompanjerade av hans skarpa tankar kring ekoturism och miljömedvetenhet. Sen kom Renata Chlumska, äventyraren, med betydligt mindre tjusiga bilder, men med en högst personlig berättelse. Ett hisnande resa, ett projekt, en kamp och en seger: i 14,5 månad paddlade/cyklade/gick hon runt hela USA’s yttre gränslinje.

Och varje del av historien handlade lika mycket om människans individuella strävan mot ett mål, där motivation och fokus är de viktigaste följeslagarna och där konsten att klara en uppförsbacke - hur tung packning man än tvingas att dra efter sig - är vissheten om nedförsbacken som väntar efter krönet.

När jag kom hem till en tom och tyst lägenhet kände jag mig först ensam och låg. Men så tänkte jag på Renata Chlumska. Och kunde hon paddla i motvind, dimma, solgass och fyra meters vågor, ja, då klarar jag min ensamseglats i en förort till Stockholm.

Tema kvinna-man VI

Skriver män och kvinnor om olika saker?

Det finns strukturer i samhället som skiljer på kvinnor och män. Det finns sociala mönster i kulturer som skiljer på kvinnor och män. Men bortsett från alla yttre faktorer är skillnaden mellan individ–individ betydligt mer intressant än jämförelser mellan könen. Tycker jag. Alltså svarar jag ”Nej, egentligen inte” på min egen fråga. Och tillägger det som bankades in i mig när jag var 19-år och reste runt i USA: ”Don’t compare, appreciate.”

Tidigare har jag tjatat om min bil här på bloggen – jag är ju så vansinnigt förtjust i Bella! – men nu tänkte jag ge er en rejäl dos av den sfär man kallar den kvinnliga, av tradition och ren lättja. Det är bevämt att kategorisera och rubricera. Tyvärr.

Så här: häromdagen putsade jag silver. Det luktade pyton men det blev stiligt! (Erkänner att jag äter med silverbestick, alltid. Det är en del av min vardagslyx.) Sedan gjorde jag – äntligen – rent tre kastruller med stålull. (Den sista tiden har varit lite stressig… glömmer ofta på spisen…. bränner både soppa och mjölk.) Jag skurade ugnen (det finns ju själv-avfrostande frysar, varför kan ingen uppfinna en självrengörande ugn?). Jag bakade en paj, gjorde en kycklingggryta, var i tvättstugan och plockade bort bruna blad från krukväxterna. Till råga på allt gjorde jag allt detta ungefär samtidigt.

Om jag hade roligt? Jaada. Men jag behövde en stor whiskey efteråt. Because I'm worth it.

Utan titel (allt går inte att benämna)

Igår gick jag och funderade på vad jag skulle skriva om idag. Det är ju lite för enkelt att bara lista upp vad jag håller på med dag efter dag, även om det är ett vanligt bloggtema (vilket förstås är roligare att läsa om skribenten är en Uggla eller en Schyffert.... hur kul är det med en helt vanlig frilansande kulturarbetare?!?).

Jag bestämde mig för att leta i världen runt om mig. Och detta är vad jag hittade:

På pendeltåget pratar en ung kvinna högt med sin mamma i mobiltelefonen, hela vägen in till stan. "Förstår du inte? Han går bakom ryggen på sin familj. Han har bedragit sin fru i fjorton år, och du vet själv att det är fel. Du som har lärt mig att man ska ta ansvar för det man gör, men han får bete sig hur som helst, bara för att du säger att du älskar honom. Du är värd någon bättre."

Inne i Stockholm köper jag som vanligt ingenting av Bingolottomannen. Jag möter en kille med grönt, en med orange och en med blått hår. Jag går bakom en tjej med färgglatt randiga strumpbyxor och stor rosa fluffhatt på huvudet (är det Pippi?) och passerar först A-laget och sen en kvinna utan ben i rullstol. På Söder går jag förbi ett antal uteliggare. Jag ser en pappa försöka lunga ner ett skrikande barn och jag stöter i en dam med många kassar.

Sen tar jag paus från iakttagandet och ägnar mig åt humorshow några timmar. Men på vägen hem, vid midnatt, slås jag framför allt av att det är så lite adventsljus i fönstren. Och jag tänker: tomtebolyckan finns inte. Bara livet. Och det är som det är.

Tema Kvinna-Man V

Definitivt en föreställning!

En teaterman frågade mig många frågor om opera för ett tag sedan. Är agerandet inte stelt och poserande? Är inte konstarten belastad med uråldriga traditioner som hindrar sann gestaltning? Är inte själva handlingen mer än lovligt fånig?

Jag önskar att han hade suttit bredvid mig på Boulevardteatern i Stockholm igår kväll. Operaimprovisatörerna, en nybildad fri grupp, spelade sin unika föreställning "Kanske en opera?" inför en skrattande och jublande hejarklack. (Inte minns jag att jag någonsin hört så mycket skratt från en operasalong förut.)

Det var som teatersport; publiken väljer känslor, situationer och miljöer och sedan gör artisterna något spontant av detta, här och nu, 'på studs'. Men det här var sångare. De skulle inte bara improvisera fram handling och text, utan också melodi och harmoni. Och huvudlöst kastade de sig in i uppgiften, med skickligt fysiskt utspel, med komisk timing, med uttrycksfulla röster och musikalitet, med närvaro, lyhördhet och samspel.

Allt skapades inför mina ögon och öron; solon, körer, ensemblesång i stämmor. Några arior var smärtsamt vackra, som Mannen som aldrig kommer av tunnelbanan. Andra fyndigt sedelärande som Pojken som tvingas in i tomtekläder fast han drömmer om att få vara Lucia. Scenen i kyrkan, en rasande snygg parafras på modern opera, gav mig gåshud och den långa avslutande historien om de rivaliserande systrarna hemsökta av sin döda mamman fick mina ögon att tåras. Men idag finns inget av detta kvar. Det gavs bara till oss som satt där igår.

Ikväll spelar de sin sista föreställning. Gå dit! Jag vet inte vad ni kommer att få se. Men att det är operakonst i en fascinerande och imponerande form, det kan jag garantera.

www.operaimprovisatorerna.se