Det är klart att det vore häftigt att sitta i en stad som aldrig sover eller vid ett brusande, saltstänkt hav och blogga om julen jag flydde. En dag blir det så.Men ännu finns det barn i min omgivning, barn som jag älskar och barn som jag vill se växa och utvecklas. Under en kväll, helt fri från hysterisk julklappshets och frosseri i mat och dryck, fick storasyster en tågbana och den lilla en tryck-putta-&-pilla-leksak. Sedan var de helt nöjda. De hade inte blivit lyckligare för 20 paket till att packa upp.
Nu är det stillsam juldag. Ett kravlöst väder låter oss sitta inne och läsa julklappsböcker (jag är så glad över Bengt Ohlssons "Hennes mjukaste röst"!). En väggklocka tickar. Det brinner i kakelugnen. Från köket hörs samtalet mellan treåringen och hennes farmor.
- Det är jättejätte vajmt.- Ja, akta så du inte bränner dig.
- Vill fajmoj ha lite mera kaffe?
- Nej, det är bra, tack.
- Ha sockej?
- Nej tack.
- Det där är fajmojs.
- Ja, det är farmors kaffe. Kaffe är gott.
- Jaha.
- Vill du ha lite choklad?
- Okej.
Inga måsten. Inga förväntningar. Människor som bryr sig om varandra. Bara det.
1 kommentar:
Ja julen är, eller kan vara, mycket bättre än sitt rykte. Allt hänger på insikten om hur ömtålig den lilla världen är. Man tenderar att glömma bort det i dessa tider när den stora världens alla svårigheter tränger sig på.
Skicka en kommentar