(Har fortfarande hjärtklappning)

Det var näst intill outhärdligt att se (och jag brukar inte vara sjåpig eller kräsmagad).

Slog på Kunskapskanalen och hamnade mitt i ett intressant program om kristet lidande och martyrer. Så länge det handlade om konstnärers skildringar av Sebastian, Maria Magdalena och Jesus på korset gick det bra.

Men så kom ett dokumentärt inslag från Fillippinerna, här och nu, 2008. Allvarliga män som väljer att låta sig korsfästas på långfredagen. De klär sig i långa röda tunikor, lägger sig på ett träkors och binds runt armar och ben. Så slås spikarna in i handflatorna innan man reser korset. Runt om står en stor mängd modernt klädda människor och ser på.

Jag fick yrsel och ångest. Varför? Varför? I intervjuer efteråt sa männen att de begrundade sina synder, renade sina själar eller rättfärdigade Jesu lidande. En äldre kvinna bland åskådarna ansåg att de bara ville imponera.

Jag vet inte. Jag har aldrig drabbats av religiös mystik eller inre frälsning. Jag vet bara att om gudomlighet existerar, så kommer i alla fall inte jag den närmare med hjälp av spikar i händerna.
Men av ett barns kind emot min. En varm solsmekning på min arm.
Vännens andning som blir lugnare av min närvaro i en svår stund.
Kyssen som rymmer kärlek, inte bara lek.

Yes!

Jag hinner innan klockan tolv. Sen förvandlas skärmen till en pumpa, tangentbordet till en sardin och hela jag till en kanariefågel.

Jag vill ju skriva varje dag, fast just ikväll kommer jag inte på en enda vettig formulering. Är lite trött helt enkelt; system overload i huvudet. Det får bli en bild. Och god natt. Kanske kommer något vettigare rinnande genom fingertopparna upp på skärmen imorgon.

...suck i hjärtat

Barr i håret. Sot i ansiktet. Plåster på fingret. Fästing på låret. Och massa gott (=vansinnigt onyttigt) i magen. Så blir det efter en helg på ön.

Stumpan och Krångelbyttan vilar på land. Badstegen är bortskruvad. Varmvattenberedaren tömd och reningsfiltret intaget. De vissnade gullspirorna har klippts bort. Björnbären är skördade. En sista tapper krasse förgyller verandan (jag hade inte hjärta att slänga den) och rummen är tömda från mus-lockelser.

Solen glittrade över viken när jag vaknade.
Kläderna luktar vedspisrök när jag kommit tillbaka till förorten.

Jag har ett paradis. Jag vandrar där allt för sällan.
Och kanske har jag t o m varit där för sista gången i år.

Det vackraste

Det vackraste jag vet är mina döttrar i gränslandet mellan sömn och vakenhet. När jag lutar mig ner för att väcka med en puss på kinden, då ser jag det lilla barn som bor djupt där inne, hur mogna och på-väg-att-bli-vuxna de än är.

Anna Larsson skrev (ännu) en mycket bra krönika i SvD igår, om lyckan över att vara mamma (och pappa också för den delen). Rekommenderas!

Själv drar jag snart iväg för att rida Clydesdale-häst (ni vet, de där stora som drog bussar i London under Dickens tid...) och sen ta båten till ön för en sista hösthelg med vedspis-eldning, promenader och kortspel.

Ha en skön hösthelg!

Åter vid min sida: Mitja, Ivan & Aljosja

Förväntningarna är höga på våren.
(I år måste det väl ändå bli en varm och strålande sommar, det kan väl inte vara på annat sätt, snälla snälla säg att det blir vackert väder!)

Sommaren förknippad med viss stress.
(Å, sommaren är såkortsåkort, njuter jag verkligen nu, hinner jag vila upp mig, super jag in ordentligt och tar jag tillvara på varje sekund under denna allt för korta tid?)

Men hösten?

Hösten är tiden när vi tar in balkongmöbler och drar upp båtar, när vi bjuder vänner på varma grytor och prickar in den där teaterpjäsen som renar våra själar en aning. På morgonen trär vi på oss stora tröjor som både värmer och döljer valkarna, på kvällen tänder vi stearinljus och blir vackrare än någonsin. Naturen trollar fram svampar och lockar ut oss i klar och kylig luft, träden bjuder på jublande färgfyrverkeri som ett sista avsked innan de fular till sig för att kunna överraska igen nästa vår.

När jag var yngre drabbades jag alltid av ett romantiskt vemod när svanarna drog söderut. Nu blir jag bara lugn. Allt lägger sig till ro. Och jag väljer ut den tjockaste volymen i bokhyllan för att leva med på nytt efter tio års skilsmässa.

Uppskjutandets princip

Är det bara jag som har svårt med igångsättningsmomentet? Startskottet? Det handlingskraftiga anslaget?

Jag vet vad jag måste göra, osvikligt. Tankarna har surrat i bakhuvudet länge. Det där samtalet som skall ringas. Texten som skall skrivas. Brevet som skall postas. Ingen självklar deadline finns, men det är dags nu, helt klart, det har dröjt allt för länge, och jag vet själv att jag både skulle känna mig lättare och sova bättre om jag la det där bakom mig. Det är som att gå ut med soporna...

Hade jag haft en deadline skulle det vara lättare. Jag är bra på slutspurt.

Men nu. Vaknade imorse och insåg att tiden är inne. Och jag kommer att göra det. Men jag kommer liksom inte igång!

Big Brother kameran rapporterar:
Hon vaknar, sätter sig vid datorn och tänker börja. Men ack nej! En kopp kaffe bara. Försvinner. Tillbaka: nu då? Icke. Det var ju det där med blommorna som behöver vatten. Men sen? Eller... nej. Hon klär på sig. Bara för att hon sköter jobbet hemifrån ibland betyder det inte pyjamas hela dagen. Nu är hon klar. Nu så. Fast å andra sidan: hon har ju en blogg att skriva. Och ingen dagstidning för tillfället, så både DN och Svenskans web måste besökas. Klockan är halv nio, nu får hon väl ändå sätta igång? Skärpning! Ok: nu börjar arbetsdagen. Hon sitter vid datorn. Skriver hon den tråkiga återrapporteringstexten som hon måste? Onej. Mycket mer intressant att studera kulturbudgeten, surfa runt bland operarepertoar och författa ledtrådar till nästa veckas slottsäventyr...

Jag ska inte tråka ut er med mer. Ska försöka göra det där nu istället. Som belöning kanske jag får gå ut och titta på de vackra höstlöven i eftermiddag?

Onsdag

I källaren en törstig fånge. I hörnrummet ett spöke som inte pratar. Trädgårdsmästaren hjälper till att gräva upp ledtrådar i rabatten. Fataburshustrun förbereder en fest. På orkesterläktaren i den stora praktsalen sitter en musiker och spelar på sin fiol. I ett av de rikligt dekorerade sovrummen suckar furstinnan. Och längst upp på vinden vilar en gömd skatt.

En saga? En äventyrsfilm? Nej nej, inte alls. Bara min vanliga arbetsdag.

Återstår: kloster?

En kvinna ska vara trevlig men inte bohemisk. (Tänd gärna ett stearinljus men glöm rökelsen.)
Hon ska ha starkt självförtroende men inte vara bestämd. (Betyder det att hon ska klara sig själv när han är ute på galej, men inte stå på sig i diskussioner?)
Hon ska också vara spännande men inte motsägelsefull (!?) samt trygg men absolut inte framgångsrik (vilket är lite märkligt, för tryggheten föds definitivt ur framgången, oavsett vilken verksamhet i livet det handlar om.)

Så tycker männen i vårt land, enligt en nyligen gjord undersökning. Den gör mig lite orolig, för om jag ska vara riktigt ärlig är jag antagligen både bestämd, bohem och framgångsrik. För att inte tala om motsägelsefull: från superwoman till liten flicka i hans knä, dvs både och.

Jag läser vidare. Vilka är listettorna? Ah! Susanna Kallur och Tina Nordström.
Dåså. Då är det alltså kört. För jag är inte särskilt intresserad av att laga mat. Och jag kan definitivt inte skutta över staket utan uppenbar klumpighet.

Naturens under

Blomflugor har en viss överlevnadsinstinkt ändå.
Imponerande.

Till salu: blogg

Upptäckte, efter två dagars personalkonferens, att jag nog vridit min yrkesverksamhet en aning från kultur mot turism. För aldrig förut har jag ägnat så mycket tankar åt målgruppsanalys, värdskap och marknadsundersökningar.

Gott så. Kulturverksamhet ska leva i aktivt och lyhört samspel med sin publik, den behöver förnya sig - men inte fördumma sig. Att "ge folk vad de vill ha" är löjligt. Dessutom en cynisk syn på människan. Som om hon inte ständigt befann sig i utveckling, som om inte nyfikenheten är ett av hennes viktigaste bränslen. "Ge folk chans att upptäcka något nytt" tycker jag låter bättre, och hänger kvar i kulturlinan ändå.

Men idag funderar jag - för skojs skull - på bloggen. Vilken är Regipunktnu's målgrupp? Hur fungerar varumärket?! (Namnet på bloggen suger, jag vet, men jag har inte listat ut hur jag byter namn utan att tvingas lägga ner rubbet och öppna nytt. Jag kanske ska härma Vikingline och skriva -GIPUNK- istället? Bättre?) Och hur skulle utfallet bli om jag gjorde en "besöksenkät"?

• Är du kvinna eller man?
• Är du 0-20 år, 20-40, 40-60 eller över 60?
• Är det första gången du besöker Regipunktnu?
• Kan du tänka dig komma tillbaka i framtiden?
• Hur fick du kännedom om Regipunktnu?
  
• Hur upplevde du mottagandet?

osv, osv, osv...

Näe! Jag skiter i att inringa målgrupp och analysera tårtbitar och stapeltabeller! Bloggen är mitt privata rum, min lust och mitt tryckutsläpp. Ni som vill läsa är välkomna, vilka ni än är. Jag lovar; ni ska aldrig behöva genomgå någon marknadsundersökning, ni kan vara helt anonyma och ni får ströva runt fritt i mina tankar och texter...

Säljbart? Vet inte. Det är bara jag.

I stunden

Detta är gott:
Vakna klockan sju. Dricka the och äta en knäckebrödssmörgås.
Krypa tillbaka under duntäcket.
Läsa. Bara blunda lite.
Sen vakna halv tolv med minnet av en glasklar, förunderlig dröm i kropp och sinne.

Drömmer jag sant? Förmodligen inte.
Men jag är innerligt tacksam att jag inte är bonde, när jag till sist (vid tolvtiden) tar mig ur sängen och sakta sakta rullar igång min lördag.

Resa österut. Och bakåt i tiden.

Vet inte riktigt hur det gick till.

Körde från Karlstad mot Stockholm och såg plötsligt en skylt i ögonvrån med ett namn som jag hört så många gånger men aldrig reflekterat särskilt mycket över, och så bara svängde jag av. Nästan omedvetet, som om någon annan höll i ratten. En stund senare parkerade jag framför den herrgård där min mormor växte upp. Grått och regnigt, tomt och ödsligt.

"Jaha", tänkte jag. "Här lekte hon med sin hund. Där inne satt hon och nedtecknade sitt unga liv i den dagbok som nu ligger i en av mina lådor. Lilla fröken sol. Det var det, nu fortsätter jag hemåt."

Behövde bara gå på en toalett, och caféet intill såg öppet ut, så jag gick dit.

När jag kom ut igen mötte jag en kvinna med en mycket frågande blick.

"Vi har stängt för säsongen."

"Oj, ursäkta. Jag trodde...." Och så började jag berätta om mormor.

En timme senare har jag fått gå igenom hela huset, även de rum som inte hör till museet. Blivit presenterad för några guider och skakat hand med herr Nobel i egen hög person. Sett min allra sötaste mormor som 12-åring, studerat fotografier från familjens tid i huset - där är ju det runda bordet som nu står i mitt eget vardagsrum! - och fått en nyskriven teaterpjäs ingående beskriven för mig, en berättelse om min mormors pappa; hans mod, hans handlingskraft, hans verk. Utan honom hade Nobelpriset inte funnits.

När jag åker vidare tänker jag på med vilken värme alla mötte mig. Det var som om jag var hon. Hon med de leende ögonen och det kluriga leendet, hon som satt exakt likadant på stolen år 1920 som under mina barndoms sommarlov på ön; lite bredbent, lite framåtlutad, lite långt ut på stolsitsen.

Ibland blir det så vansinnigt tydligt att jag är ett led i en kedja.
Det som varit. Det som kommer.
Större mening än så finns inte.

Voice over

Kan en röst visa något av en människas själ?
Om ögonen är spegeln, är då rösten den porlande bäcken eller den dånande forsen?

Det finns misstänksamma röster och allt för tillmötesgående.
Sårbara röster. Överlägsna röster.
Humoristiska. Romantiska.
Och nervösa.
Eftertänksamma röster. Av livet härjade röster.
Alla har jag mött i samtal och samspel.

Men den röst som letar sig allra längst in i mig är den varma och lugna.
Då vill jag blunda och lägga mitt huvud mot hans axel.
Fanns den i min närhet skulle jag vara mycket lyhörd.
Och varsam.

Reaktiv allergi...

Det börjar redan när jag stiger innanför dörren.

Ett lätt obehag sprider sig bland mina celler. Efter en stund börjar det nästan klia, inuti liksom. Jag tar av mig på överkroppen, men det hjälper inte. Tvärtom, det är som om det blommar upp. Ibland ryker också kjolen av, eller jeansen. Då börjar det på allvar. Ögonen tåras och blinkar för att undkomma ljuset. Andningsorganen svullnar. Det är en kamp att ta in luft, samtidigt som det blir svårare att kväva det skri som väller upp innifrån och vill ut. Tryck över bröstet, knip i magen. Jag måste bort därifrån så snart det går.

Lämnar affären utan ett enda nyinköpt klädesplagg.
Jag tror helt enkelt att jag är allergisk mot provrum.
Tacka vet jag bokhandlare.

Tag shopping

Om du läser detta: kärlek!

Nästan varje kväll när jag är på väg att gå och lägga mig tänker jag på min kära vän G.

Vi klickade direkt. Vi var på turné och blev strängt tillsagda att "don't click". Det struntade vi i. Vi kom hem och flyttade ihop i salong smaklös i en förort. Vi blev Bill & Bull. Livet fylldes av teaterbesök, lappar på köksbordet, hembakt bröd och tema-fester. Jag lärde mig allt av henne, kändes det som - och troligen skulle hon säga samma sak om mig.

Det fanns ett slut på den tiden förstås, konstigt vore annars. Hon blev hans och jag hamnade så småningom i en helt annan förort. Vänskapen lever kvar, och minnena, men numera klickar vi alltför sällan.

Ändå. Varje kväll finns hon där, när jag står i köket och ska släcka ner för dagen. Framför mig ligger ett slagfält, en byggarbetsplats, en sopupplag. Hon hade tagit tag i det. Jag går och lägger mig.

För jag är nog mer av en morgondiskare ändå.

Knockout

Läser en halvspännande deckare, och sätter plötsligt morgontéet i halsen:

"Där var han och Uffe Lundell helt ense - vem fan ville ha en medelålders, rynkig och slapp kropp bredvid sig i sängen när det fanns så mycket fast, fint och ungt där ute."

Snälla, snälla ni män som läser det här: säg att det inte är så!

Perspektiv på tillvaron

Jag är livrädd för thrillers, rysare och skräckfilmer.

Ändå satt jag där. Under ett duntäcke i fotöljen som jag burit in i dotterns rum (har ingen egen TV). DVD-film på. Mörkt runt om. Sent på kvällen. Huvudet dunkande av snor och feber. Ögonen svullna. Munnen torr som läskpapper av alla tunga inandningar. Näsan blödande och ömmande.

Det hade varit ruggigt synd om mig hela dagen. Ett tag undrade jag, likt Bridget Jones, om jag skulle ligga och ruttna i sängen tills polisens schäferhundar äntligen nosat upp mig och börjat gnaga på mina lealösa lemmar. För ingen gick och köpte isglass och slaske-blaska, ingen klappade på pannan och sa att det kommer att gå över, ingen kokade honungsvatten och bytte till rena lakan.

Till sist orkade jag ändå värma grytan från i förrgår och till och med slänga in äpplebitar i ugnen med en klick smör på. Såg tre Top Model-avsnitt på raken (tycker inte ens programmet är bra) och bestämde mig alltså till slut för att sätta på filmen; "1408".

Sagt och gjort.

Två timmar senare tände jag lampan i taket.
Och banne mig, det hade hjälpt: lättad och lycklig tackade jag livet och verkligheten, den vanliga, banala, dunderförkylda.

DET VAR - OCH ÄR - JU INTE ETT DUGG SYND OM MIG!

Tags 1408, Mikael Håfström, Rysare, Skräckfilm, Thriller, Förkylning

:-(

Ikväll skulle jag minglat som premiärlejoninna på det stora operahuset i väster. Förädlat mig med fyra timmar barockmusik och kanske till och med dansat med prinsen.

Istället får jag tillbringa dagen i soffan med snytpapper och en deckare. Jag är fullkomligt däckad av den obligatoriska höstförkylningen - verklighetens styvmoder.

Nåja.
Vad är väl en bal på slottet....?

Nattlig lek

Jo visst hade vi druckit lite väl mycket rödvin. Vi har dessutom rätt lätt att trigga varandra till vild och kreativ galenskap.

Till sist hamnade vi framför datorn och hon visade en oskyldig form av att se foton på varandra, ge komplimanger och kanske börja chatta, allt under paraplyet Facebook. Jag hade aldrig hört talas om den funktionen, och tittade nyfiket på när hon surfade runt och förklarade. "Inget för mig" tänkte jag, "jag har fullt upp med att hinna kommunicera med de jag redan känner."

Men så blev det bara så vansinnigt kul. Mitt i natten, med varsitt glas vin, och inte sjutton handlade det om "pretty eyes" längre. Plötsligt dök det upp den ena bångnande kalsongen efter den andra, ja t o m hela härligheten i ståndaktigt tillstånd och vi skrattade så att vi grät när vi svarade allt annat än det som förväntades av oss. Amerikanare, irländare, fransmän - alla fick de del av två svenskors humor och lekfullhet, ja kanske också en släng av elakhet.

En av dem, en islänning, förstod inte. Gång på gång kom allvarliga frågor, vem är du, hur mår du, hur har du haft det idag på jobbet, vad menar du med vad du skrev, I don't understand, tack för att du skriver till mig, kan vi chatta vidare imorgon? och så vidare.

Då satte vi skratten i halsen.
Leken fick en besk eftersmak i munnen.
Framför en datorskärm någonstans därute i cyberspace kan det sitta en mycket ensam människa.

Tags Facebook, Social me, chatt

Att banka in en sanning

Jag har haft barn i skolan i tio år. Jag är fortfarande en mycket aktiv förälder. Jag har dessutom själv arbetat i en gymnasieskola i olika omgångar. Jag har här bloggat ett brinnande försvarstal för skolan, eleverna och lärarna.

Därför har jag också med stort intresse följ P1's radioprogram "Kris i skolan?". Har ni missat dem? De finns på webradion. Sakligt och grundligt har reportrarna granskat skolminister Björklunds dogmatiska uttalanden om den låga standarden i den svenska skolan, hur illa det står till både disciplinmässigt och kunskapsnivåmässigt. Gång på gång har han sagt och skrivit detta i olika debattsammanhang, och gång på gång har jag inte känt igen och inte hållit med.

Däremot har jag ofta mött Björklunds åsikter hos andra. Människor som inte har nån som helst koppling till skolan. (Antingen har de inga barn, eller så har barnbarnen inte börjat i ettan än.) Ni anar inte hur många som tycker att svensk skola är fullkomligt skitdålig utan att ha varit i närheten av en skolgård...

Lyssna på programmen, framför allt det första när reportrarna punkterar alla Björklunds argument med saklig statistik, och dessutom konfronterar honom med sifforna, med den självklara följdfrågan: "och var hittade du belägg för ditt uttalande?".

Dra sedan två slutsatser:
1. Sluta aldrig att tänka själv
(också kritiskt: allt kan vridas och vändas på)
2. Minns att om något sägs tillräckligt ofta och med emfas så blir det sanning.

Kanske ligger krisen hos politikerna istället?

Läs även andra bloggares åsikter om Kris i skolan, Björklund

Rugguggla bland duvor

Kurar ihop mig bredvid duvorna på Konserthustrappan. De stoppar in näbbarna under vingen. Jag döljer min blekhet i halsduken.
Kantareller för halva priset utlovas de tappra som vandrar runt bland stånden. Dropparna är mikroskopiska och kryper in genom kappärm och jeanslinning.

Hösten har kommit men jag sjunger inte "Skynda dig, älskade, skynda att älska...". Jag är här och nu, det är som det är. Sen kommer hon och vi pratar i flera timmar.

Vissa dagar är bara helt enkelt som de ska vara.

Inga tomma tankar

Jag måste skaffa mig ett spiralblock att ständigt bära med mig, för jag kommer inte alltid ihåg, trots att jag i stunden är stensäker. Jag blir ju så upprymd varje gång jag stöter på något nytt, och tänker: det här ska jag aldrig nånsin glömma, det här ska jag lägga mig till med och använda naturligt.

Allt handlar om ord. Språket fascinerar mig. Jag vill samla på nya benämningar, finurliga verbala lappkast, jag vill rädda utdöende fraser och återuppliva gamla uttryckssätt, jag vill maxa mitt ordförråd på både bredden och längden. Framför allt vill jag minnas klockrena formuleringar som på det enklaste sätt gör verkligheten begriplig.

Till exempel den här, som jag lärde mig igår:

Den gamla kvinnans kommentar när hon blir bjuden på en rak kopp kaffe - utan en enda liten kaka eller bulle till:

- Ska vi dricka tom-kaffe?

I väntan på spiralblocket får bloggen bli min egen lilla språkspalt.
Jag lovar att dela med mig av vidare upptäckter.

Tags språk, ord, formuleringar, kommunikation, dialog

Jag fick ett sms

Han sitter i Nice med en kopp kaffe i skuggan, skriver på nätterna och njuter av värmen på dagarna. Och plötsligt tänker han på mig och undrar hur jag har det.

Jag blev lite förvånad. Det fanns en värme i texten som berörde mig, men kan han verkligen ha varit så neutral de gånger vi setts, om han nu tänkte på mig på det här sättet? Jag svarade på frågan och tillade att han nog menat att skicka det till nån annan.

Mycket riktigt. Tillbaka kom ett betydligt mer professionellt formulerat sms med tankar om vad en feltryckning kan leda till och att det var trevligt att höra av mig.

Inget mer med det.
Men ändå.
Efteråt klack det till i hjärtat: tänk om nån dag ett sånt sms är menat för mig...

Jag flåkas gärna men är absolut ingen krusmickel!

Tänkte bara bortglaspa en stund här på bloggen med er. Igår, efter nyslig middag med bland annat alligatorpäron började vi spelet (som kan liknas vid en oförarglig form av bettelbetrug). Skratten var höga, ibland fick man rämja, ingen var otillpass eller drabbades av agrafi.

Idag städar jag bort lapparna med allas finurliga och kreativa förslag.
Och nu är det din tur att gissa:

Är KTONISK ett ord som beskriver människans grad av listighet?
Är SUJETT namnet på Ikeas första designade matbord?
Är BJONK det ord vikingarna ropade när de hade förlorat?
Är BISTURI ett annat ord för rädsla inför udda saker som inte ingår i vardagen?
Är SKOTTKOLV en avmaskningsmaskin i textilt hantverk?
och till sist
Är VIRAGINISM ett överdrivet intresse för kvinnors hår och frisyrer?

Svaren finns i spelet Rappakalja.
(Lösningen publiceras också som en kommentar här imorgon.)

Men att VOV-VOV-TEORIN är åsikten att språket har uppstått genom härmning av ljud i naturen kan jag avslöja direkt. Kan vara bra att veta.

Det händer nånting när man möblerar om.

Ja... jo.... visst; pinalerna hamnar på nya platser. Men jag menar förutom det faktum att små och stora ting i ett rum har vridits och förflyttats. Det händer nånting i våra hjärnor.

När det är klart står jag bara där och tittar. Bilden tar sig in genom ögat, färdas via tappar och stavar, upp till mottagarcentrum nånstans i hjärnvindlingarna. Och så piggnar jag liksom till. Som efter en vitamininjektion. Eller en koffeinkick. Eller varför inte en shot? Plötsligt känner jag mig lite klarare i knoppen, mer alert - ja, helt enkelt mer lustfylld. Känns det igen?

Forskare säger att det limbiska systemet i hjärnan framför allt utvecklas genom stimuli av våra sinnen. (Och i morse, just som jag funderade på dagens bloggtema, får jag mail från min vän M, nybliven hundägare. Han har läst i en bok att "en valp som inte 'utsätts för världen', blir både mindre rent fysiskt och utvecklar en mindre hjärnkapacitet och mental förmåga." Det måste rimligen gälla människovalpar också.)

Alltså: Res! Byt miljö. Utsätt dig för nya dofter, syner, ljudintryck, möten. Upplev! Möblera om. Vad som helst - bara det ger nya sinnesintryck och en ny upplevelse av omvärlden.
Det kommer att göra dig både smartare och snabbare i skallen.

Dunk i väggen

Jag har fått en ny granne.

Han är lång och han är ung. Han är glad och han är trevlig. Jag vet inte om han arbetar, för musiken på andra sidan väggen hörs hela dagarna. På kvällen, när jag försöker sova, är det ett jäkla liv. Skratt och fest och dunka-dunka.

Och jag suckar uppgivet och tänker:
"Jaha, så blev jag tant redan nu. Trodde verkligen att det skulle dröja 30 år till..."

För imorgon tänker jag gå och säga till.

Jag - en vinnare

Det är nåt just nu. Kanhända planeternas inbördes förhållande till varandra? Den oförutsägbara slumpen fastnad i en loop? Mitt öppna psykes hissade segel i rätt vindriktning?

Det är i alla fall min tur just nu. Inom loppet av ett dygn har jag fått mail om följande vinster:

250 000 pund
80 000 dollar
1 500 000 euro
samt ytterligare 1 500 000 euro

Jösses. Mångmiljonär. Förstår egentligen inte vad det är som gör att jag inte klickar på länken för att hämta hem min vinst. Jag är säker på att det skulle passa mig att vara rik: jag ger gärna bort både pengar och presenter.

Men även om jag avstår från klicket kanske jag skulle köpa mig en trisslott i alla fall. Om inte annat så roar den sisådär 45 sekunder medan man skrapar.

334

Det är helt enkelt svaret. Inte 42. Inte i betraktarens ögon. Utan 334.

DN skriver (2/9) om en ny forskningsupptäckt: män med gentypen 334 är mer benägna att vara missnöjda i och otrogna mot sina kärleksrelationer än andra. Monogama präriesorkar ställs mot promiskuösa ängssorkar, där de förra har större dos av hormonet vasopressin i hjärnan, vilket leder till ett belöningssystem där präriesorkarna känner sig lyckliga över att vara tillsammans med den de parat sig med, istället för att leta nya partners. (Vilken rörande och självklar sanning: att man tycker om att umgås även dagen efter sex…)

Hur detta sen kopplas till tvåbenta hannar är jag inte helt på det klara med, men tydligen är män med gentypen 334 mer ängssorksartade.

Jaha. Jag som trott att otrohet berodde på att mannen antingen tröttnat på sin partner och det liv han lever med henne och helt enkelt vill förändra sin situation, eller att han mår så mycket bättre av den spegling av honom själv som älskarinnan ger. Eller - framför allt - en kombination av dessa båda.

Men det är alltså 334. Dåså. Då behöver han inte längre ta ansvar för sina handlingar. Inte göra några aktiva val. Inte kämpa sig genom svårigheter och fortsätta växa tillsammans. Inte arbeta för att vara en mogen och rak människa som inte både vill äta kakan och ha den kvar. Det räcker med en lapp på köksbordet: ”334”. Hon kommer att förstå direkt.

Frågan är bara: vad ska vi kvinnor skylla på?

Tags otrohet, relationer, hormoner, 334

Hjälp! Kan inte bestämma mig...

Funderar på att byta frisyr. Men till vad?


1. Som min barndoms mödrar? Har tyvärr ingen spray hemma, bara.


2. Lite Barbie kanske? Med rejäla bortstötar-lockar för närgångna.


3. Jag som Kicki Dahlgren. Riktigt schysst om jag får säga det själv. Särskilt luggen.


4. Lite för lik min farmor kanske? Men varför inte. Jag, en skolfröken.


5. Ja.... hmm.... Nej.


6. Hoppsan.


7. Men så här välkammad kommer jag aldrig bli. Det går bara inte.


8. Ja! Joan Baez & jag. Ska genast ta fram gitarren.

Hjälp mig!!
Tar emot röster och råd med tacksamhet i kommentatorsfältet.

(Eller också struntar ni i mig och leker med ert eget utseende från 1950 och framåt. Klicka här!)

Det är inte så att jag är dum.

Jag vet att jag köper frimärken tillsammas med mjölken och att jag hämtar mitt paket i det lilla hörnet på ICA. Men just den här dagen hade jag krångliga ärenden. Jag behövde specialemballage, vägning, rådgivning och så vidare.

Så jag bestämde mig för att gå till Posten.
Tog mig till Posthuset.
Där fanns Postgången.
Och där hittade jag en mängd Postboxar. Plus kemtvätt, sko- och nyckelservice, en skräpaffär, damfrisering och tantiga kläder. Till sist hittade jag också en äldre kvinna som liknade en Posttant, bakom glasruta och allt, så där som det ska vara på posten. Så jag frågade henne.

Hon tittade på mig med lätt föraktfull blick.

- Posten? Posten är på Hemköp.

Jaha. Javisst. Glasklart.
Efteråt tänkte jag att jag tolkat hennes blick fel. Jag tror nog att hon skämdes.

Läs även andra bloggares åsikter om Posten, Postväsendet, Service

Etyd

Jag tycker om att vidröra den varma, lena och följsamma.
Varsamt arbeta med händerna, sakta och rytmiskt.
Lugna rörelser, ibland aningen hårdare, ibland lite lättare.

Vissheten att den kommer att växa i mina händer.
Att den skall fyllas av liv och bli hård och smakrik.
Värmen som sprider sig. Doften som slår upp mot mig.

*

Så står jag och tänker en söndagkväll
när jag bakar mitt matbröd.