Jag är livrädd för thrillers, rysare och skräckfilmer.
Ändå satt jag där. Under ett duntäcke i fotöljen som jag burit in i dotterns rum (har ingen egen TV). DVD-film på. Mörkt runt om. Sent på kvällen. Huvudet dunkande av snor och feber. Ögonen svullna. Munnen torr som läskpapper av alla tunga inandningar. Näsan blödande och ömmande.
Det hade varit ruggigt synd om mig hela dagen. Ett tag undrade jag, likt Bridget Jones, om jag skulle ligga och ruttna i sängen tills polisens schäferhundar äntligen nosat upp mig och börjat gnaga på mina lealösa lemmar. För ingen gick och köpte isglass och slaske-blaska, ingen klappade på pannan och sa att det kommer att gå över, ingen kokade honungsvatten och bytte till rena lakan.
Till sist orkade jag ändå värma grytan från i förrgår och till och med slänga in äpplebitar i ugnen med en klick smör på. Såg tre Top Model-avsnitt på raken (tycker inte ens programmet är bra) och bestämde mig alltså till slut för att sätta på filmen; "1408".
Sagt och gjort.
Två timmar senare tände jag lampan i taket.
Och banne mig, det hade hjälpt: lättad och lycklig tackade jag livet och verkligheten, den vanliga, banala, dunderförkylda.
DET VAR - OCH ÄR - JU INTE ETT DUGG SYND OM MIG!
Tags 1408, Mikael Håfström, Rysare, Skräckfilm, Thriller, Förkylning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar