Uppskjutandets princip

Är det bara jag som har svårt med igångsättningsmomentet? Startskottet? Det handlingskraftiga anslaget?

Jag vet vad jag måste göra, osvikligt. Tankarna har surrat i bakhuvudet länge. Det där samtalet som skall ringas. Texten som skall skrivas. Brevet som skall postas. Ingen självklar deadline finns, men det är dags nu, helt klart, det har dröjt allt för länge, och jag vet själv att jag både skulle känna mig lättare och sova bättre om jag la det där bakom mig. Det är som att gå ut med soporna...

Hade jag haft en deadline skulle det vara lättare. Jag är bra på slutspurt.

Men nu. Vaknade imorse och insåg att tiden är inne. Och jag kommer att göra det. Men jag kommer liksom inte igång!

Big Brother kameran rapporterar:
Hon vaknar, sätter sig vid datorn och tänker börja. Men ack nej! En kopp kaffe bara. Försvinner. Tillbaka: nu då? Icke. Det var ju det där med blommorna som behöver vatten. Men sen? Eller... nej. Hon klär på sig. Bara för att hon sköter jobbet hemifrån ibland betyder det inte pyjamas hela dagen. Nu är hon klar. Nu så. Fast å andra sidan: hon har ju en blogg att skriva. Och ingen dagstidning för tillfället, så både DN och Svenskans web måste besökas. Klockan är halv nio, nu får hon väl ändå sätta igång? Skärpning! Ok: nu börjar arbetsdagen. Hon sitter vid datorn. Skriver hon den tråkiga återrapporteringstexten som hon måste? Onej. Mycket mer intressant att studera kulturbudgeten, surfa runt bland operarepertoar och författa ledtrådar till nästa veckas slottsäventyr...

Jag ska inte tråka ut er med mer. Ska försöka göra det där nu istället. Som belöning kanske jag får gå ut och titta på de vackra höstlöven i eftermiddag?