måndag, oktober 13, 2008

See, how she leans her cheek upon her hand!

I nästan hela mitt vuxna liv har jag levt i olika lägenheter med balkong. I lyan i staden vid Vänern är balkongen en utstickande fyrkant med räfflad plåt. I hemmet med döttrarna är det ett större inglasat rum med egenhändigt nylagd trätrall, lätt bohemiskt inrett med blommor, ljusstakar och skulpturer.

Men hur länge jag än står på mina olika balkonger, så når mig aldrig några toner från dragspel, fiol eller mandolin. Ingen reciterar blankvers, ingen sjunger italienska serenader eller franska chansoner. Inte ens ett grötrim bjuds jag på.

Ändå: jag har varit med om det, en gång. Gymnasiet, sista ring. Jag hyrde en etta för att slippa pendla, och plötsligt, en försommarkväll mitt i student-yran, hörs hög och klar sång under min balkong. När jag böjde mig över balkongräcket stod där en manlig klasskompis med ros i hand. Om det var för att jag hade H3A’s inköpta låda med champagne i min lägenhet vet jag inte – men jag ler fortfarande vid minnet.

Du är också välkommen att sjunga en trudelutt någon kväll.
Jag väntar!




Tags

4 kommentarer:

Anonym sa...

Those were the days, my friend...! Tänk, det hade jag glömt. Var det N ellr J?
höstkram/Malin

Catarina sa...

Niklas!
Glad i hågen...

Anonym sa...

Dagarna efter en trudelutt nedanför min balkong . Kunde jag läsa i tidningen följande . Sluta med gråt syfonierna utanför er fästmös balkong tänk på granarnas nattsömn.

Catarina sa...

Rolig kommentar, anonym!

Vem har nånsin skänt familjen Capulets grannar en tanke...?