Jo, det finns något litet vi kan göra

Petition to the UN Security Council, the European Union, the Arab League and the USA:

We urge you to act immediately to ensure a comprehensive ceasefire in the Gaza Strip, to protect civilians on all sides, and to address the growing humanitarian crisis. Only through robust international action and oversight can the bloodshed be stopped, the Gaza crossings safely re-opened and real progress made toward a wider peace in 2009.

Klicka på länken och skriv under HÄR.

Ännu en -

Nu skrivs det årskrönikor så det ryker om det.
Så även hos "Catarina - rakt upp och ner".

2008 var året då jag:

• åkte skoter till en stuga mitt ute i Lapplands öde vildmark för att övernatta i bras-skenet tillsammans med goda vänner
• hade mitt livs första årskort på ett gym - och använde det flitigt!
• gick barfota på Saharaöknens förtrollade sand
• dansade tills solen gick upp flera ljusa sommarnätter
• arbetade och arbetade och arbetade - ibland långt över 60 timmar i veckan, men på en fast tjänst för första gången någonsin, med ekonomisk trygghet och kreativa utvecklingsmöjligheter
• mötte människor som berikar och inspirerar mig och som jag vill ha kvar i min närhet
• strosade på gator och torg i London, Mariehamn, Lidköping, Arboga, Kiruna, Trosa, Göteborg, Stockholm, Iggesund, Hammamet, Halmstad och Jakobsberg
• planterade idéfrön som skall skördas kommande år och sjösatte hela projekt som tidigare bara guppat runt i min fantasi
• såg mina döttrar växa till än mer generösa, kloka, vackra, varma, lekfulla, ansvarstagande och livsbejakande personer
• varje dag tänkte med tacksamhet på vad som kommit till mig (och att jag uppnått det mesta av egen kraft, kapacitet och uthållighet)

Jag ser fram emot 2009 med stor tillförsikt.
Det känns i luften att det kommer att bli ett strålande år.

Och jag önskar dig
Allt gott inför det nya året.

Om man ser jorden från rymden existerar inga landsgränser

Jag ville så gärna skriva något av värde idag, något stort och klokt om skiten i Gaza, men jag är liksom bedövad.

När jag var 19 reste jag runt och sjöng "Tear down the walls bit by bit, pull up the fences stick by stick" för tusentals människor och drog så mitt strå till stacken för en bättre värld. Men vad gör jag idag?

Konflikten Israel - Palestina har funnits i hela mitt liv. I alla fall så länge jag kan minnas. Alltid har jag också fått höra hur komplicerad frågan är.
Men vad i helvete! Nu kan vi byta organ mellan döda och levande, vi kan klona och klyva och se längst in i en mänsklig cell eller långt, långt ut i rymden. Varför kan inte frågan om en bit stenig mark lösas, oavsett historisk bakgrund? Finns inte den intelligensen än hos nutidsmänniskan? Eller är det så enkelt att parterna egentligen inte vill ha fred?

Jag ville så gärna skriva ett banbrytande inlägg i debatten.
Istället sätter jag mig vid pianot en stund och sjunger tyst för mig själv:

"Will the fighting ever cease if we sing a song of peace?"

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Gaza, Intifada

Efterdyning

Julhelgen känns mycket avlägsen. Om det inte vore för barnbacillerna som härjar i min kropp skulle det vara som om den nästan aldrig funnits.
Granen, som var så innerligt välkommen för bara en vecka sen, står där och påminner om mörka hemmakvällar, men mitt intresse riktas numera framför allt mot dagsljuset.

Fast jag fick oerhört fina julklappar.
Jag fick ett barn bredvid mig i sängen en tidig morgon, ett annat en sömnlös natt. Jag fick en flickas kärleksfulla leende och en ung kvinnas intelligenta iakttagelser. Jag fick döttrarnas lekfullhet under framförandet av Shakespeares tragedier i lövteatern, jag fick allas otvungna skratt över elvisp-scharaden eller smällkaramells-gestaltningen. Jag fick en fyraåring i knät, en tvååring i famnen och stoltheten över mina egna barns värme, omtanke och osvikligt goda humör.

Vad fick du i julklapp?

Vid världens ände

Skvallerspeglar och punchverandor. Kullersten och snickarglädje.
200 år gamla hus som lutar charmigt åt olika håll.
Stilla flyter ån där kloka änder simmar medströms.

Jag vandrar runt i staden som tycks hämtad ur en barnbok från förr. Idyllen är slående, men inte tillrättalagd, om man bortser från den smaklösa belysningen på torget - resten är äkta vara.
Det är en vänlig liten stad, fullständigt förtjusande pittoresk.

Då ikläder jag mig fågeldräkt och ger mig av upp och iväg. Jag behöver inte flyga långt för att finna uteliggare eller gömda flyktingar. En liten bit till och jag möter än mer orättvisa. När jag till sist ser hela jorden utifrån blandas ordlös förtvivlan med den malande frågan. Världen sargas och slits, människor blöder och hungrar, smärta och kamp för överlevnad är naturliga delar av så mångas vardag. Trots mänsklighetens hisnande framsteg och samlade kunskap har den inte kunnat utrota något så primitivt som krig eller låta alla äta sig mätta.
VARFÖR INTE?

Staden vid världens ände är inte representativ för verkligheten.
Men den är en alldeles underbar plats att vila en stund i.

Triss i tomtar

Lätt snöfall. Lång promenad i skog och på berg med utsikt över havet.
Sen dansade vi. Åt och skålade och sjöng och skrattade.
Så plötsligt knackar det på rutan och in tittar -
ja, du gissar rätt:
TOMTEN

Han har kommit! Jubel i hjärtat - det var 20 år sen sist, men jag kände genast igen hans varma, glada ögon. Tomten stannade på både snaps och svampstuvning, innan han var tvungen att dra vidare till nästa trähus med spröjsade fönster.

Sen kom det en till. En med stor säck. Barnbarnet skrattade högt åt skägget som växt några decimeter sen efterrätten.
Och sist av allt, den sötaste av dom alla:



Det var en riktigt fin julafton.

Till er som är två

Så här när året-som-varit-tröttheten kryper längre in under skinnet än kylan, hör (och ser) jag många par som hela tiden gnisslar mellan sig. Vardagsirritation, undertryckt missnöje, gnäll och gnabb, klagomål på varandra i största allmänhet och på något specifikt i synnerhet.

Jag förstår på sätt och vis, det kanske har funnits för lite tid, för lite pengar, för lite utmaning och/eller för få realiserade drömmar det senaste året. Osäkerheten inuti sig själv - den lilla gnagande känslan att man kanske inte är där man vill vara, eller den person man skulle vilja vara – den går lätt ut över någon annan. Närmaste vännen, partnern eller (gud förbjude) barnen.

Men du som har en livskamrat, en älskad, en följeslagare: stanna till ett ögonblick. Andas djupa andetag och tänk på vad du har (och vad alternativet är).

Det kan vara så enkelt att nån annan sätter på kaffet ibland. Att lamporna är tända när du kommer hem. Att du har nån att berätta nåt för som du nyss har upplevt. Att det finns en hand att sträcka sig efter om det är halt på vägen. Att ni är två om ni ska flytta en soffa eller skruva upp en bokhylla. Att ni delar på hyran, elen, försäkringar, tv-licens och bredbandsavgift. Att du har sällskap när du äter. Att nån kan klia dig på ryggen där du aldrig når, eller till och med massera en öm punkt.

Om jag nånsin får ynnesten att älska igen lovar jag att stanna upp en stund – varje dag. Respektera, stå över småsaker, lyfta mig ur slentrianträsket, vårda, vara rädd om. Och tacksam.

Snälla ni som är två: tänk er för.
Lägg ner gnisslet.
Det är faktiskt riktigt trist för oss ensamstående att höra.

Vintage Reading

Jag behöver inte önska mig nya böcker till jul. Min bokhylla är full av berättelser som jag längtar efter att - än en gång - få drunkna i.
Har du inte läst någon av dessa? Se det som boktips från mig.
Har du? Då har vi något att diskutera om vi stöter på varandra under mellandagarna!

Den vidunderliga kärlekens historia
Carl-Johan Vallgren
Jag älskar skrönor. Berättelser som inte stannar vid det logiska. Här är hjälten inte bara en dövstum dvärg, han saknar helt öron och armar, han har päls och utväxter på ryggen och ett stort hål i ansiktet istället för näsa och mun. Och han är vidunderlig, liksom hela historien.

Rövarna i Skuleskogen
Kerstin Ekman
Mer skröna. Troll lever i 500 år men blir mer och mer människa under tiden. När jag ändå är inne på Ekman kan jag läsa om Vargskinns-trilogin också.

Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna, Sista brevet till Sverige
Wilhelm Moberg
Bättre än så här blir det inte.

Gösta Berlings saga
Selma Lagerlöf
Det skulle väl vara den här i så fall…

Bröderna Karamasov
Fjodor Dostojevskij
En tegelsten om det onda och goda i människan. Om religiösa grubblerier och köttets lustar. Ett mästerverk.

Mästaren och Margarita
Michail Bulgakov
Mer ryss. Mer mustig historia. Mer hisnande berättarkonst.

Röde Orm
Frans G Bengtsson
Jag ler hela tiden när jag läser den här boken!

Berättelsen om Pi
Yann Martel
Pojke och tiger ensamma i en överlevnadsflotte på havet. Smärtsamt suggestivt.

Grå är hoppets färg
Irina Ratusjinskaja
Sann historia om en kvinnas tid i Sibiriskt fångläger. Makalös.

Samlaren
John Fowles
Min ungdoms stora läsupplevelse. Frihet och fångenskap, i två olika perspektiv. Made me what I am.

Calvinols resa genom världen
P C Jersild
Burlesk novellsamling. Helt absurd. Utmärkt högläsning!

Livläkarens besök
P O Enquist
Stark historia. Läste den när den berörde mig som mest. Kanske skulle jag uppfatta den helt annorlunda idag?

Drömfakulteten
Sara Stridsberg
Det var inte länge sen jag trollades bort av fantasin om Valerie Solanas, hon som skrev SKUM-manifestet och sköt Andy Warhol. Men jag längtar redan efter att få vistas i texten på nytt.

Ett mycket litet krig
Rune Pär Olofsson
Parafras på det kalla kriget, placerad i svensk landsbygd. Minns att jag tyckte den var suverän, men det var nog 30 år sedan jag läste den.

Trollvinter
Tove Jansson
Mumintrollet vaknar och allt är färglöst, kallt och dött. Solen har övergett dem. Först blir han förvånad, sedan sorgsen, så rasande och till sist försonas han med vintern. Då kommer solen tillbaka.

Står nedanför min bokhylla och känner mig likt en utsvulten som precis bjudits in till ett dignande smörgåsbord. Jag har redan börjat med Vallgren. Nu är det jul igen!

Tags boktips, litteratur, klassiker

Det blev ingen blogg idag

Istället blev det

• chokladkola snyggt inslagen i smörpapper
• vit tryffel med lime
• nybakade pepparkaksgranar dekorerade med kristyr-snö
• marsinpankulor
• krokantbollar
• samt en repetition av hallonmoussen som behöver justeras lite inför onsdag

Dagen avslutas med en knäckemacka.
Aldrig har väl Wasa Sport Extra Fibrer smakat så gott som just ikväll!

God Jul Catarina (från Catarina)

Idag går jag lite långsammare än igår.

När alla andra springer runt mellan möten, avslutningar, presentaffärer och sin egen arbetsplats - där en hel lista måste bockas av innan helgen, då tar jag en heldag på Stockholms Brunnsbad med en vän. Med lätt saligt leende på läpparna vandrar jag sedan genom stan: ångad och knådad, gymmad, simmad och bubblad.

Ikväll äter vi våfflor.

Och du, stressa inte. Andas bort din julångest.
Här nere får du en länk till ett alldeles underbart julkort.
Ingen spam, inget chockerande.
Bara ett leende.

Det är för mörkt där ute för att vi inte ska tända våra inre ljus.

Klicka HÄR!


Läs även andra bloggar om jul, julstress, julångest, julrush, julkort, julklappar

Bara mellan oss två

Vill du veta en hemlighet? Säg det inte till nån, det är bara för dig jag berättar.

Igår låg jag kvar i sängen till halv ett. Sen masade jag mig upp, jag tror knappt jag klädde på mig; träningsbyxor och en halvlång bomullsklänning. Ingen hårborstning, inget smink. Fick i mig lite mat, sen hamnade jag på soffan med min bok ända tills det blev mörkt.

Så förflöt min gårdag, samtidigt som alla andra arbetade, studerade, kanske städade eller gjorde något annat av vikt.

Jag gjorde ingenting.

På mitt mjölkpaket står:

"Ny forskning visar att den som är generös och bryr sig om andra lever ett friskare och lyckligare liv. När vi hjälper någon minskar nämligen våra flykt- och attackreaktioner, och det dämpar desutom negativa känslor som ilska och avund."

Heja forskningen! Tänk om det blev vetenskapligt bevisat att det lönar sig att vara en bra medmänniska. Då kan ingen längre prata om flummig humbug och illusorisk andlighet eller påstå att den enda religionen har mer rätt än den andra. Att göra goda handlingar är väl kärnan i de flesta trosläror, oavsett om du pratar om karma, nirvana eller paradis?

Jag tror stenhårt på mitt mjölkpaket. Men just idag ska jag ta paus, för jag har inte gjort annat än hjälpt till den sista veckan. Nu är jag helt slut.

"Att hjälpa andra är att hjälpa sig själv."
Det är en god spiral.
Idag ska jag hjälpa mig själv - och eftersom det går runt, så borde jag också på detta sätt hjälpa andra - eller hur?

Övergivna platser

Ramlade på den här sidan häromdagen. Fascinerande.

Och eftersom jag inte hinner varken tänka, känna eller skriva idag skickar jag dig dit. (Idag ska jag bara göra. Ånga på. Vara verksam. Hålla i trådarna.)

Värtans tomma gasklockor, det glömda 60-tals hotellet i Tänninge, ett öde semesterpalats i Marstrand. Tag time-out från julstress, luta dig tillbaka och sätt på Jornmarks bildspel.

Du kommer inte att ångra dig.

Öga mot öga

Sen eftermiddag. Kylslagen december. En hinna av vitt över landskapet, det underskönt vackra, det uråldrigt äkta. Jag lämnar slottet för sista gången i år och kör ut på landsvägen.

Då ser vi varandra. Hans blick som en laser rakt in i min. På mindre än ett ögonblick förstår vi exakt samma sak. Möts i insikten.

Han sprang så fort han kunde.
Jag bromsade så fort jag kunde.
Öga mot öga under en evighetslång sekund hjälptes vi åt att rädda varandras liv.
Rådjuret och jag.

Dagens present

En som rider, en som sjunger och deras mamma ensam hemma en sömnig söndag. Hon fastnar framför datorn som vilken hösäck som helst, onödigt surfande.

Men plötsligt - som om någon sagt det till henne - far en mening igenom hennes huvud: Det gäller att skapa balans mellan det du vill och det som är bra för dig.

Pang i solar plexus! Upp, joggingkläder på, ut, spring, andas!
Och allt blir glasklart.

En timme senare har hon löst ett kreativt problem. Känner sig glad och stark. Mörkret faller men inte energin.

Tänk att det kan vara så enkelt.

Gossar i strut

Jag avskyr skönhetstävlingar. Det är för mig fullständigt obegripligt att en sån företeelse som Fröken Sverige ännu finns kvar i vårt upplysta, emanciperade, medvetna samhälle. I en modelltävling ska deltagarna åtminstone prestera något (alla vet hur svårt det är att bli bra på bild...) - men tänk Miss Universum: vem är bäst i hela världen på att ha på sig baddräkt? Vilken kvinna med självrespekt vill knalla runt med vetskapen om att man är något att ha för att man har snyggast ben, hals, midja? Och för att man kan le ständigt utan att fråga varför?

Lucia är också en skönhetstävling. Jag tillhör dem som jublade över den nya dagis-given: alla som vill får vara lucia. Även pojkar. I flera år har jag suttit och njutit av ett dussin lucior med plastljus i håret som förvånat tittat ut över en enormt stor publik med kameror i högsta hugg, och förgäves försökt sjunga sånger i alltför låga tonarter.

Igår reste jag runt med en musikklass som sålt luciatåg till olika företag. Tjejerna turades om att bära kronan, stämningen var hög och glädjen stor. Sången klar och ren, och när stämmorna inte ville kugga ihop sig bestämde vi tillsammans andra lösningar. (Det gör fortfarande ont i huvudet där jag slog stämgaffeln för att hitta ton.)

Men än en gång ömmar mitt hjärta allra mest för killarna. Tänk att stå där i vitt nattlinne med pappstrut på huvudet. Vilket mod! Gårdagens stjärngossar var rakryggade och stolta, inte en sekund tvekade de inför Staffansverserna eller det fåniga pinnbärandet. Om det var morgondagens ledare jag reste runt med, manliga som kvinnliga, då tror jag på framtiden. Här fanns varken skam, konkurrens, revanschlust eller pyrande missnöje.

Förra årets luciablogg läser du här.


Etiketter luciatåg, lucia, stjärngosse, könsroller

Kvällstanke

Tar du tillfället i flykten när det står framför dig?
Vågar du?

Det är lätt att sluta sig, som skydd. Jag vet, jag har haft visiret nedfällt i ett par års tid nu. Nödvändigt, men tråkigt i längden. Nu räcker det.

Nu vill jag vara vidöppen. Låta saker ske.
Törs jag?

Nej, jag menar inget religiöst. Jag menar naturkrafterna. Och mina krafter.

Det blir lite dimmigt ibland, men det gör inget.
För det finns ett ljus som till sist alltid bränner igenom.

Eller?

Kom, ta min hand
Leende ögon mot din sårbarhet
Inget ska få skrämma dig
Jag är inte främmande, eller hur?

Dansa med mig
Du får föra, om du vill
Men vi kan också bara lyssna
Vi har samma puls, eller hur?

Sitt en stund hos mig
Innan du ger dig av
Det finns så mycket där ute
Men vi träffas igen, eller hur?

The dark side of the moon

Låt oss nämna saker vid sina rätta namn. Svartsjuka är en sjukdom, otrohet är ett svek, misstänksamhet är bristande tillit.

Erkänn ditt missbrukarbeteende och du kan ändra dig.
Stå för dina misstag och du kan bli förlåten.
Inse att din sanning inte är allas sanning.

En ros är en ros är en ros.

Tack

Vi drack öl och snaps och pratade om att bära fram det svåra till ljuset, att vara öppen och mottaglig för de goda krafterna, att vara en magnet till vilken det vi ber om dras, och att tacka.

Nästa dag lång promenad i skogen. De tama kråkorna skuttade efter min vän som matade dem med hundgodis. Samtalet fortsatte. Kosmos pinnade på framför oss.

Sen åkte jag hem med Robbie Robertson i bilstereon och tänkte på hennes ord:
Överös dig själv med godhet så kommer det som fortfarande gnager i ditt inre helt enkelt smälta bort.

Det var en vanlig helg i december. Men den gav mig ett fullständigt nytt perspektiv. Igår var jag nära att ge upp. Idag är mina ögon rena och klara.

Lördag i konditoristaden

Specialagent Dale Cooper, FBI, säger att man ska ge sig själv en present varje dag.

Jag vaknade och kände att idag var behovet akut. Det kanske var idag som jag till sist skulle köpa mig ett par vettiga vinterstövlar? Eller gå på den där massagen som min rygg önskat i ett halvår? Fast allra troligast var det här dagen då jag skulle skaffa mig ett skrivbord till arbetslägenheten för att minska det eviga golvsittandet. Två loppisar öppna - kunde inte bli bättre.

Tre timmar senare och bilen är lika tom som magen. Tröttheten slående, inget har jag orkat handla, inget kafé har blivit besökt.

Eller jo förresten; jag köpte mig ändå två presenter idag. En diskpropp och en vitlökspress. I'm worth it!

Eleanor Rigby

Det blir mörkt så fort nu. Och jag fryser. Om händer, fötter, näsa. Kör hem ensam från kompisen på Kinnekulle som har hus och man och katt. Men det finns inga svårigheter i mitt liv. Jag handlar färsk kycklingfilé, tar en varm dusch, hettar upp olja i wokpannan och tänder stearinljus omkring mig.

Det är värre för de där ute. De utan hem. De utan resurser. De ensamma.

Hur kan jag hjälpa? Jag ger pengar, jag lämnar kläder. Sedan sitter jag förmodligen med allt för mycket mat i magen på julaftonskvällen, omgiven av de jag älskar, omsluten av trygghet.

I mitt kvarter ligger en frikyrkoförsamling.
På anslagstavlan sitter ett stort anslag: FIRA JULEN MED OSS.
När jag läste det första gången grät jag.
För att mänsklig godhet finns.

Tags: advent, jul, hemlös, uteliggare, stadsmissionen, pingstkyrkan

Popart

Jag är född 1963. Jag läser Farbror Sids retro blogg med nöje, allt mer fascinerad. Var får han alla bilder och artiklar från? Tar de nånsin slut? Antagligen inte. Och vilken kunskap han besitter!

Vaga minnen av min barndoms bilar, mammas klänningar, av cigarettmärken eller spritsorter och av (vad man tyckte då) extremt vågade tidskrifter klarnar allt mer. Jag - som har fullt upp med att hinna leva här och nu - tycker om att stanna till några minuter om dan och se tillbaka.

Nostalgi? Icke. (Mitt 60-tal var ödsligt och mitt 70-tal gräsligt, innan teatern kom in i mitt liv i alla fall.) Men roligt! Och lärorikt.

Så tack Farbror Sid! Du får mig som popart som tecken på min uppskattning. Motivet är autentiskt 60-tal även om tekniken andas 2008...

Onsdag...

Först sov jag riktigt illa. Sen fanns det ingen parkeringsplats vid mitt jobb. Och till sist, när jag tar bakvägen upp i hissen får jag syn på en riktig skräckbild:

Hjälp! Halshuggen i hissen!
Jäkla tur att min datorväska inte är så stor...

I väntan på -

Vitlöksånga i hela lägenheten. Stearinljus tända. Haricot verts med pinjenötter i stekpannan och spenatpaj i ugnen. Håret blött och köksgolvet torkat.

Ikväll bjuder jag min höger och vänster hand från sommaren på middag. Jag fick en receptbok i present av dem. Nu är det upp till bevis...

Håll tummarna.

Önskelista

Du kanske söker spänning, passion, njutning?
Lever för att ständigt lära dig något nytt, träffa nya människor, upptäcka nya platser?
Eller strävar du efter bättre lön, bekvämare bostad, tystare bil och en och annan semesterresa?
Vill du helt enkelt bli berömd?
Du kanske vill ha mer utmanande arbetsuppgifter, mer tid med dina närmaste, eller ett par timmar för dig själv?

Just nu längtar jag bara efter ett knä att lägga mitt huvud i. Och ett gott samtal.