Sen eftermiddag. Kylslagen december. En hinna av vitt över landskapet, det underskönt vackra, det uråldrigt äkta. Jag lämnar slottet för sista gången i år och kör ut på landsvägen.
Då ser vi varandra. Hans blick som en laser rakt in i min. På mindre än ett ögonblick förstår vi exakt samma sak. Möts i insikten.
Han sprang så fort han kunde.
Jag bromsade så fort jag kunde.
Öga mot öga under en evighetslång sekund hjälptes vi åt att rädda varandras liv.
Rådjuret och jag.
5 kommentarer:
"Rådjuret och jag." Och däcken!
Puh.
/Pappa
Man tror man hinner bromsa, men man har inte mycket tid att reagera på. Har jag bara krockat en gång med ett litet rådjurkid, tråkigt men tur för mig! Så man fasar för den dagen då älgen stegar upp på vägen framför bilen.
Jag har aldrig dödat något djur (jo, mygg...) och hoppas att det aldrig sker. Den livserfarenheten kan jag vara utan.
Det mäktiga var att djuret också visste vad som gällde, rent instinktivt. Vi jobbade tillsammans för att undvika krocken.
Efteråt var jag inte darrig alls. Snarare upprymd, av den där ögonkontakten. Är jag knäpp?
Detta med älgen som stegar upp på vägen hände en arbetskamrat till mig. Han såg den i tid, stannade och lät motorn gå. Älgen tittade honom i ögonen en god stund, bestämde sig sedan. Med raska kliv steg han upp på motorhuven, vidare upp på taket och försvann sen ut i dimman.
Kompisen satt helt oskadd och förstummad. Du skulle sett bilen! Reparationen kostade 20.000:-/CPG
CPG: Vilken berättelse...!
Skicka en kommentar