Vi drack öl och snaps och pratade om att bära fram det svåra till ljuset, att vara öppen och mottaglig för de goda krafterna, att vara en magnet till vilken det vi ber om dras, och att tacka.
Nästa dag lång promenad i skogen. De tama kråkorna skuttade efter min vän som matade dem med hundgodis. Samtalet fortsatte. Kosmos pinnade på framför oss.
Sen åkte jag hem med Robbie Robertson i bilstereon och tänkte på hennes ord:
Överös dig själv med godhet så kommer det som fortfarande gnager i ditt inre helt enkelt smälta bort.
Det var en vanlig helg i december. Men den gav mig ett fullständigt nytt perspektiv. Igår var jag nära att ge upp. Idag är mina ögon rena och klara.
1 kommentar:
Ja, Catarina... precis som DU strör godhet,glädje och omtanke runt dig till alla dem du möter,skall du strö godhet, glädje och omtanke över DIG SJÄLV. Du är värdefull, du behövs du är älskad ...och livet är trots allt rätt kort, ta vara på det, var rädd om dig!
Skicka en kommentar