Inte för att jag nånsin riktigt hört till gänget, men nu har jag varit mer fel än vanligt. Lång tid dessutom: mitt ena ben har varit kortare än det andra, höften sned, axeln inte i sin riktiga position, nacken fastnad och ryggen stel som en järnbalk.
Men allt går att fixa. Jag lägger mig på bänken och den starke indianen vänder och vrider på mig med våld. Knak, brak, knök, stök. Han möblerar tillbaka allt på sina rätta platser och sist välsignar han mig. (Jag borde förstås välsigna tillbaka, men har liksom inte den kraften. Han får min allra innerligaste tacksamhet istället. Och 400 spänn.)
Synd bara att han inte med några enkla handgrepp kunde fixa fettlagren och mustaschväxten också…
2 kommentarer:
Du är för härlig Catarina... här är det ingen förskönande omskrivningar. Nu tror jag inte att det är riktigt så som du skriver... :-)
Tack tack!
Sanningen ligger i betraktarens öga.
(Se på mig med din schyssta 60-tals blick och jag är en älva, en prinsessa och allas mittpunkt!)
Och författaren tillåter sig både överdrifter och ornamenteringar...
Skicka en kommentar