Samma bok - olika läsare...

Läser om den stora romanen i kategori Nobelpris. Minns så väl hur jag drabbades, hur jag grät, levde med karaktärerna, deras omöjliga passion, kampen mot alla odds. Kristin fick till sist sin Erlend och jag jublade.

25 år senare är upplevelsen helt annorlunda. Det irriterar mig en aning; har jag blivit så krass, så bränd, så jäkla förnuftsbaserad? Idag tänker jag: skit i Erlend, Kristin. Han kommer bara att göra dig illa.

Kanske är det som en bekant skrev en gång:
"Jo, jag tror på kärleken, men det går lika bra med chocolate chip cookies."

Nackspärr

Alldeles för trött för att skriva.
Alldeles för ont för att formulera.
Alldeles för tom för att skapa.

Kommer tillbaka när ljuset återvänt.
För det är inte meningen att fiska efter sympati.

Billek

Fyra timmar i bil ger rejält med tid för lek. Om man är ensam är utbudet en aning begränsat, men den här leken går: att läsa på mötande bilars nummerplåtar och snabbt associera till ett ord.

Fast jag söker inte riktiga ord i min hjärnas hårddisk. Jag hittar hellre på nya - så snabbt som möjligt dessutom, för att träna upp den spontana fantasin och påhittigheten.

Igår blev det bland annat så här:

FSC - Fiskcentrifug
IMT - Ingenjörsmätress
ALJ - Adjunktslektyr
CDF - Cirkusdirektörsförening
UBS - Underbyxsystem

Prova du också!

I dessa valtest-tider: Om betyg

Inget är självklart. Jag gör alla tester jag hittar. Flera gånger. Vissa frågor kräver research och eftertanke. Ibland vet jag precis vad jag tycker.

I en fråga lyckades jag dessutom omvända min far: betyg från åk 6:

Jag är helt emot tidigarelagda betyg än vad vi har idag. Egentligen inte av allmänpsykologiska skäl såsom att barn inte ska bli stämplade, bedömda och klassificerade för tidigt. Utan för att jag har dåliga erfarenheten av min egen skolgångs bedömningskriterier under 70-talet (fem siffor på pappret, trenden sattes direkt och ingen vuxen pratade nånsin med mig på ett personligt sätt) och mycket goda av dagens (som förstås är ett resultat av olika system som utvärderats och utvecklats):

Mina två döttrar har, under långa och intressanta möten med deras respektive lärare, varje termin sen åk 1 fått grundläggande genomgång av nuläge, uppnådda mål och brister. De har vägts i en vågskål av tydliga formuleringar och genomtänkt innehåll. Två döttrar, nu 14 och 18 år, har setts som individer av vuxna pedagoger. Vi föräldrar har varit med som iakttagare. Ingen siffra eller bokstav i världen kan ersätta det respektfulla samtalet.

Nu går dotter M i åttan och ska få betyg för första gången. Hela skolklimatet - inklusive storasysters goda råd - andas: höstens betyg är en hint om hur du ligger till. I vår får du tydlig information om vad som måste uppfyllas för att nå det betyg du vill ha. Då har du tre terminer på dig. Kriterierna ligger på en nivå så att med energi och fokus kan du få ett VG, t o m ett MVG. Målet är synligt. Du väljer själv vilka dörrar du vill öppna. Betyget har bara betydelse när du lämnar grundskolan.

En 14 åring är mentalt redo för detta resonemang. Inte en 12 åring. Tre terminer är en lagom synlig sträcka för att kämpa med läxor och beting. Inte fem - då bleknar målet och den energi som lagts på att höja ett betyg kan klinga av och resultera i en sänkning. Och ges man ett högt betyg för tidigt skapar det enbart stress. (Dessutom har hormonerna landat lite på rätt plats numera och övergången till högstadium är redan gjord.)

Jag beundrar lärare och andra vuxna i skolan. De har inte gjort sig förtjänta av Björklunds innehållslösa beskyllningar. De behöver aktivt föräldrastöd, positiv feedback i media och ökade resurser ur vår gemensamma pott. De ska ges möjligheter att fokusera på utbildning, inte socialvård.

Lösningen är inte att betygsätta eleverna tidigare och därmed riskera minskad dialog med varje individ och förminskad egen delaktighet i elevens resa genom grunskolan.

Vind

Jag kanske sa hej då till sommaren helt enkelt.

Finaste vänner, dyk från bryggan, kaffe i regn på stranden, rökt lax, två av tre båtar på land, gin fizz, cava och rioja.

Huden smakar ännu salt.
Kinderna hettar av det sista glittret i viken.
Lockarna är blondare än nånsin.

När jag klev ut på parkeringen i förorten kände jag höstvinden. Utan saknad stod jag bara där och väntade. Och till sist kom den: känslan av att vara klar med ett moment och redo för nästa.

Välkommen vackra höst.

Spanien 3: Vin och vatten!

Detta hade aldrig hänt i Sverige:



Rött vin i karaff och en liten lapp: "Bienvenida".
Spanskt hotellrum - inget mineralvatten för 40 kronor flaskan här inte.
Och Rioja är och förblir mitt favoritvin.

Sangrian görs på fruktjuice, mineralvatten och vino tinto. (Jag gjorde omedelbart en kanna när vi kom hem; nu har jag druckit sangria varenda kväll, övertygad om att det tveklöst är bra för hälsan.)

På flygplatsen såg jag den: en flaska mousserande i gulddesign från topp till tå. Efteråt ångrar jag att jag inte köpte fler. Så nästa vecka ska jag fråga Systembolaget om de inte kan importera från Distilleria Bottega.



Det var vinet.
Nu till vattnet:
Livgivaren, törstsläckaren, lekkamraten, kylaggregatet, rengöraren, växtkraften, åtskiljaren, matresursen, gatpiskaren, båtbäraren, strandsmekaren, djupet, fasan och lugnet.

Vi lekte i poolens vattenfall och Atlantens vågor.
Vi vilade blicken över horistonten.
Vi är ur havet.







Nu lämnar jag Spanienminnen och åker till ett annat hav.
Lite mindre salt, lite mindre vidsträckt.

Likväl: det finns bara ett hav.

Spanien 2: Form och familj

30 personer (och en hund), 3 - 75 år med fem olika modersmål, samlades i en trädgård utanför baskiska Bilbao. En tredjedel var nya för mig, ändå hörde alla till samma familj. Två spanska kindpussar och vi blev fullkomligt förtjusta i varandra. Det är det där med blodet, ändå.

Så höll vi på i två dar, pratandes och sjungandes, lekandes och debatterandes. Och ätandes den godaste hummer, den möraste oxfilé och den smarrigaste chokladtårta...

Efteråt tänkte jag att det här är det bästa jag vet: kasten mellan samtal om filosofi, religion, politik, konsten och livet - både det som varit, nuet och framtidsdrömmarna. Och på samma gång: lekarna, buset, fantasin, den kreativa och mänskliga galenskapen.

Jag tycker om min släkt - alla är otroligt skarpa, smarta och varma. Men jag publicerar aldrig foton på nån jag känner på bloggen. Istället får det bli bilder av Form: vi pratade länge om spansk arkitektur och formgivning, min kusin och jag - Spanien har en drivkraft här som vi saknar i Sverige.

Inte konstigt att dotter M varje dag utbrast:
"Å vilka snygga hus! Här vill jag bo."

Landet




Staden




Det nya



Och ändå. Den allra skickligaste arkitekten är havet...

Spanien 1: El Pendo

Igår gick jag på rundade svarta klippstenar vid den klarblå Atlanten, varm av sol och med lätt sangriaberusning. Idag går jag på grå asfalt och tittar ut över tegelhus och parkerade förortsbilar - inte böljande gräsklädda kullar med betande kor eller kaxigt toppiga gröna berg.

Saknar. Lämnade en bit av mitt hjärta hos mina tjusiga spanska släktingar. I det salta havet. Och i den smekande solen.

Lämnade också min resväska på flygplatsen i Bilbao innan den försvann. Däri ligger sladden som jag behöver för att föra över bilder från kamera till dator. Därför blir det nu fel kronologi i reseskildringen.

I alla fall: EL PENDO

Snirkliga vägar, smala och gropiga med branta sluttningar strax nedanför däcken. Till sist en förbluffande bra parkeringsplats. En man i en bod - efter väntan, lunch och ännu en väntan. Det gjorde inget; koskällans ljud blandat med åsneskri och galande tuppar gav lugn och tillförsikt.



Så gav vi oss ner. Genom grottöppningen där neandertalarna bodde: en bit in arkeologiska utgrävningar som visade deras avfall i mörka ränder mellan lager av vanlig lera då folket i perioder fått lämna sin vattenfyllda grotta.

Ståltrappor med avsatser, svag belysning i denna enorma grotta, och jag vill bara sjunga högt för att prova akustiken! Men nånting i väggarna manar till andakt. Kanske är det kylan - 12 grader året om, oavsett väderlek - kanske är det mörkret. Eller vetskapen att här stod de på uppbyggda stenpelare och fingermålade på väggen. För 20 000 år sen.



Vi blir andlösa. 20 000 år gamla bilder. Människans behov av att berätta. Absolut besvärja. Och bearbeta. Målade med mängder av små prickar: tryckningar av mänsklig hand. Hindar på väg in i berget, på väg ut ur berget, hindar vars öga är en naturlig grop i klippväggen eller där rygglinjen är en befintlig spricka. Konstnären har skapat i samklang med naturen. En orm, en get, en häst. Längre in en pingvin, men den visas inte för turister.

Grottmålningen i Altamira må vara störst, men den här var först.
Och vi har varit där.

Timeout

Rolls Roycen är på service (det är vad jag kallar min laptop, förlåt jag döper allt - fånigt kanske, men det roar mig) och själv drar jag iväg på äventyr. Alltså paus i bloggandet. Kommer snart tillbaka.

Och förresten: inte ska du väl sitta inne framför datorn nu, denna gyllene sensommarmånad? Lev! Andas! Älska! Skörda!

Närkontakt

Tror banne mej att jag mötte mitt totemdjur idag. (Jo, jag gillar fantasi och är öppen för livets alla möjliga vindlingar, men det här var magiskt - på gränsen till mystiskt.)

Jag sitter i solen på trappan då en trollslända landar på mitt knä. Där stannar den. Länge. Först tycker jag bara att det är konstigt, för den är vänd emot mig och verkar helt orädd, trots att jag rör mig ibland, stryker bort håret ur pannan och så.

Sen tänker jag att den vill ha kontakt. Så jag börjar prata.

Då rör trollsländan på huvudet. Nickar, ruskar lite, lägger det på sned. När jag säger nåt riktigt fånigt gnuggar den huvudet frenetiskt med sina framben. Annars lyssnar den allvarligt, och reagerar på allt jag säger. Den är glittrande gröngul med starka vingar, vacker men lite sargad: ett av benen är borta.

Efter en stund tystnar jag och bara ler. Då höjer trollsländan sakta sitt huvud - och ler tillbaka! Ett smalt brett streck syns under de två stora facettögonen. Jag tror knappt vad jag ser, men varelsen kastar huvudet bakåt som om den skrattar.

- Du, jag tror dig, säger jag.

Då plötsligt lyfter den och flyger rakt mot mig, rakt mot mina ögon. Jag blundar hastigt. När jag öppnar ögonen igen är den borta.

Augustidröm

Jag har plockat de vitaste stenar på stranden och de gulaste kantareller i skogen. Jag har studerat den blåaste trollslända och lyssnat på den vänligaste vind.

Från min arm har jag skrapat bort den minsta av fästingar. I den vackraste viken har jag simmat mig ren. Jag har ätit middag med de goaste av vänner.

Jag går i de trasigaste shortsen och den mest skrynkliga skjortan.
Jag hör till en av de lyckligaste jag känner.

Allt detta är min augustidröm. Och den är alldeles sann.

Förnuft (och känsla)

Jag vet att det är oattraktivt med en hulkande 46-åring, men ingen såg mig - puh... I smyg, i ensamhet, har jag storgråtit framför Emma Thomsons porträtt av Ellinor i Ang Lees film "Förnuft och känsla" efter Jane Austens bok med samma namn.

Stråkar, empire, hårkrus och hästar med böjda halsar - ja visst. Men också en stark skildring av en kvinna som är innerligt god och ansvarstagande emot alla, som håller sina egna känslor under stark kontroll och som inte tror att hon är värd att älskas.

När hon till sist inser att hon är en mans förstahandsval, då brister hon. Och då brast även jag.

Snälla, säg att det inte bara händer i romaner eller på film...

Ett avskedstal

Jag höll ett oförberett och lite rörigt tal till en av de allra bästa sångerskor jag mött under mitt yrkesliv. Om jag hade hunnit tänka skulle jag vilja ha formulerat det så här, men innehållet är detsamma*:

Det finns dom som blåser upp sig som ballonger - och det ser stort och imponerande ut. Dom fyller sig med nåt konstgjort så att dom stiger - och vi fascineras och känner oss själva mindre. Men en dag tar det slut: ballongen slår i taket och kommer inte längre. Där stannar den tills den sakta men säkert vissnar, säckar ihop och blir till en sladdrig och tom gummipåse. Eller också tappar den fästet helt och försvinner upp i det blå för att aldrig komma tillbaka.

Men du, med all din musikalitet, värme och lyhördhet, står fast förankrad i jorden. Du gör ingenting som du inte har hämtat från dina rötter, från det som är på riktigt, och du allt du gör blir sant och ärligt. Och om man som du håller sig kvar på marken, med fötterna djupt ner i myllan, - ja då kan man bara växa och växa...

(* i föreställningen som vi arbetade med ingick ca 40 ballonger. En av dessa hängde uppe i taket i rummet där vi var samlade. Den var lila.)

Nu

...är jag sakta på väg ut ur den arbetsbubbla som pågått i stort sett dygnet runt i sex veckor. Tröttheten är påtaglig: jag rinner över för minsta lilla själsliga retning. Jag tar mig upp ur sängen som vore jag 100 år. Jag går som om jag behöver en rullator.

Men jag är förbaskat nöjd och förbolt harmonisk: arbetet var utan undantag fullständigt lustfyllt, lagkamraterna mänskligt och professionellt strålande, samspelet mellan de olika delarna klockrent, och adrenalinet fick rinna till av en alldeles lagom dos dramatik.

Resultatet: succé utöver all förväntan - både för det stora och det lilla projektet.

Nu vill jag skriva igen.
Kanske återberätta nåt från sommaren?
Betraktelser över naturen som ger mig kraft?
Eller - vilket vore likt mig - utveckla nya tankar, trots att jag idag är övertygad om att jag aldrig nånsin kommer få några fler idéer...

I alla fall: nu är bloggen igång igen!