Är lite tidig till ett möte och sitter på ett café mitt i stadens puls och skriver. Ser på människorna runt om mig. Undrar hur de mår.
Vem där ute är trasig? Vem har tårar som bränner? Vem bär hemligheter, vem ljuger, vem fantiserar om förbjudna lekar? Vem har en kropp som smärtar? Vem har en tilltufsad själ? Och vem är sann, lycklig och i balans? Finns någon?
Dricker mitt kaffe. Ser en diffus spegling av mig själv i glasrutan. Jag ser trött ut. Ledsen. Speglingen smälter ihop med alla de som passerar där utanför. Vi flyter alla i samma ström av mörker och ljus, av sorger och glädjerus. Livet serverar oss både slagg och sensation.
Så fastnar min blick på kvinnan som sitter på gatan, omsvept av en stor sjal. Hon gungar fram och tillbaka. Håller händerna framför sig, handlata mot handflata i en bedjande gest. Svarta, vädjande ögon.
Och jag blir påmind om vad verklig förtvivlan är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar