Jag vet inte om det berodde på gruvans nedläggning, allmän avfolkning eller bara snökaoset, men det fanns inget flyg till mig. Ingen ersättningstransport heller. Trots bokad och betald biljett.
Så jag hittade helt enkelt en buss som tog mig till den ganska stora stadens shoppinggata. Sen frågade jag mig fram till busstationen, pulsandes i snön med rullväskan under armen. Lunchrestaurangen hade måndagsstängt men på Pressbyrån fanns det varm choklad.
Till sist avgick bussen och jag skumpade norrut i tre och en halv timme. Utanför det spruckna fönstret syntes oändliga sträckor av granar och åter granar. Höga, smala, snötyngda. Ett blånande, iskallt och orörligt landskap.
Det ser dött ut, tänkte jag. Nästan apokalyptiskt.
Nån gång skymtade ett lågt trähus i fjärran. Släckt. Öde. Men bussen slingrade sig även in i by efter by med ett tiotal hus, en gul brevlåda och en Ica-affär. Ingen gick av. Ingen gick heller på. Men Ica-handlaren fick en lunta kvällstidningar av busschauffören att sälja.
Här bor människor, tänkte jag. På vårvintern pilkar de i sjöar och åker skoter på vidderna. På somrarna leker de under midnattssolen. Och på hösten skjuter de älg. Men nu? Vad gör de nu?
De står ut.
Ja, det är vad jag tror.
De sitter i sina stugor under januari och februari och står ut.
Och jag undrar stilla, utan att lägga någon värdering i min undran: vad gör kylan, mörkret och avståndet med dem som bor här?
Vi vet hur mycket liv som frodas i tropiska klimat. Vi känner hur värme eggar växande. Vi ser hur det hettar till mellan människor i sydliga länder. Att värme är ett grundläggande behov är säkert sant, men kan kyla vara det?
Bussen rullar. Jag finner inget svar.
Men jag tror mig veta att även här finns platser som någon kallar sitt Hem.
För ett hem är där det finns människor som lever i nåns hjärta.
Och hjärtat är varma.
Året om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar