Finns det ett ord för inre lugn? En visshet snarare än det vi kallar harmoni eller balans.
Eller är det självklara omöjligt att definiera, just för att benämningar behövs för att få syn på det som inte är självklart?
Så funderar jag en måndagkväll i ensam tystnad. Jag blundar. Känner något inta mitt väsen, sprida sig och fylla hela den kropp som är jag. Såsom en utkavlad deg fyller en pepparkaksform; och plötsligt syns där en gumma eller en gris, formen har lyckats i sin funktion och konturerna omringar nu ett innehåll istället för ett tomrum. Olé!
Ja, jag vet att jag kanske är knäpp som skriver det här. Man måste inte lyssna inåt, navelskåda, analysera. Men just den här känslan är stark. Jag behöver inte lyssna särskilt noga. Den har drabbat mig.
Och det är jag glad för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar