Det var näst intill outhärdligt att se (och jag brukar inte vara sjåpig eller kräsmagad).
Slog på Kunskapskanalen och hamnade mitt i ett intressant program om kristet lidande och martyrer. Så länge det handlade om konstnärers skildringar av Sebastian, Maria Magdalena och Jesus på korset gick det bra.
Men så kom ett dokumentärt inslag från Fillippinerna, här och nu, 2008. Allvarliga män som väljer att låta sig korsfästas på långfredagen. De klär sig i långa röda tunikor, lägger sig på ett träkors och binds runt armar och ben. Så slås spikarna in i handflatorna innan man reser korset. Runt om står en stor mängd modernt klädda människor och ser på.
Jag fick yrsel och ångest. Varför? Varför? I intervjuer efteråt sa männen att de begrundade sina synder, renade sina själar eller rättfärdigade Jesu lidande. En äldre kvinna bland åskådarna ansåg att de bara ville imponera.
Jag vet inte. Jag har aldrig drabbats av religiös mystik eller inre frälsning. Jag vet bara att om gudomlighet existerar, så kommer i alla fall inte jag den närmare med hjälp av spikar i händerna.
Men av ett barns kind emot min. En varm solsmekning på min arm.
Vännens andning som blir lugnare av min närvaro i en svår stund.
Kyssen som rymmer kärlek, inte bara lek.
1 kommentar:
Ja religion är en märklig företeelse som lyckligtvis bara finns hos människan. När man nu börjar inse att djurens intelligens är en gradskillnad jmf med människans kanske man kan hoppas på bättre förståelse för vad den (alltför?) högutvecklade hjärnan kan ställa till med!/CPG
Skicka en kommentar