Nån gång ska jag berätta om vad som hände, berätta om mig.
Om hur jag skrek mot de tysta väggarna, ensam i huset jag tvingades lämna, om det allra grymmaste, barnen som slets itu, jordbävningen i mitt inre, avgrund och avsmak på samma gång. Jag ska uttala skam och ånger, kräkas ut hemligheterna, visa mig i all min ynklighet.
För ni tror att ni känner mig.
Nån gång ska jag berätta om allt som skrämmer mig, hur jävla rädd jag egentligen är, beskriva det fladdrande hjärtat som jag lägger min hand på och försöker lugna - kan själv, alltid själv, jag hade omsorgen men trampade på den, förstörde det finaste jag hade.
Och jag ska berätta att jag aldrig skadat mig själv fysiskt, för jag har aldrig vågat. Önskar nästan att jag hade det, för då skulle det vara synligt; även hon är liten och svag. Men jag ristar inte i min hud, jag ristar i min själ. Jag ska, när jag förmår, berätta om hur sjuk jag var, av lust och längtan, av skuld och tvivel, hur jag skakade av känslor större än min kropp orkade hantera, hur jag var tvungen att göra de val jag gjorde.
Nån gång ska jag berätta.
Men inte idag.
Idag skiner solen och jag går ut i ljuset.
Stark och glad.
Fri och lycklig.
Kanske inte alla historier behöver berättas?
19 kommentarer:
Eller också gjorde du just det: berättade. För det finns nog inga exakta ord; inga meningar som kan översätta vad du gick igenom. Dock finns vi som vet att du inte är osårbar; att du är precis lika ömtålig inuti som vi alla. Vi klarar oss inte utan vårt vardagspansar, men så skönt det är att släppa masken ibland. Kanske lite oftare. Och inte bara i ensamhet.
En kram och många tankar till dig.
För mig var det bättre att hålla masken. Låta väggarna bevara gråten och förtvivlan.Hade pojkarna och en förstående pappa.Men ibland ville jag yla som en hel vargflock. Men idag är jag nöjd att allt fick stanna inom familjen.Soppan är varmast på spisen ,svalnar på bordet.Så även med min förtvivlan. Min tur kom senare. P.......e
P...e: jag är expert på att hålla masken. Och det kanske är bäst så.
Gunilla: jag tänkte faktiskt på ett slags anti-berättande. En ren litterär utmaning. Ville pröva det, och undrar om det skulle hålla för en hel roman: Att berätta men inte berätta...
Självklart ska du skriva ner hela historien. Du är inte 100% färdig med den förrän det är gjort. En och annan kan komma känna sig uthängd så håll dig till sanningen.
På din ålders höst kommer du se linjen från tonårens naiva sökande till total rehab från förräderierna, och veta att du gjort något av betydelse som andra kan lära av!
//CPG
"jag är expert på att hålla masken. Och det kanske är bäst så."
Hej, raring.
Det var nog de sämsta raderna jag läst i din fina blogg.
Martin
Så ALLT ur ditt huvud är lite falsk marknadsföring.
Tack Martin för värmande ord.
Och Mr Petig: Inte alls falsk marknadsföring! (Men det var en intelligent iakttagelse.)
Allt ur mitt huvud gäller. Minnen, reflektioner, fantasier, åsikter, assocationer, klurigheter, frågor.
Men "allt ur mitt hjärta" bloggen finns inte och kommer aldrig att finnas.
(Jag är långt ifrån lika känslig och sårbar i tankarna som där inne i hjärtat... Tankarna exponerar jag gärna och ofta. Det andra håller jag mer för mig själv.)
Ja - fortsätt att berätta ... av många skäl
Jag tror att om man ska berätta sin story så måste man vara färdig med den. ha distans till vad som hände.se sin del och se vad andra tog sig rätten att göra mot en själv.Att oxå kunna se vad man tillät andra göra gör mot en. Om man klarar det så tror jag att man kan ge massor av sin erfarenhet till andra och styrka andra. du är en fantastik kvinna oavsett om du är stark eller svag. Du är verkligen en levande själ. trots det du har varit med om så går du din väg och ger kärlek.
A
Det fins många som tycker om att vältra sig i andras tråkigheter.Akta Dig bara kyvnypen kommer bakom ryggen . Ofentlig tvätt för inget gott med sig. Låt de nyfikna rulla i egna sorger. Skrift kan ibland vara som gift. Lätt att spotta i en soppa som man ville äta upp. Var rädd om Dig.
Sant. Här ska varken spottas eller vältras.
Men människors berättelser är viktiga, både de sanna och de fiktiva. Jag är innerligt tacksam över såväl romaner som mer dokumentära böcker. Tänk att nån har lagt ner så mycket tid för att berätta för och dela med sig till mig. Att jag får fyllas av någon annans tankar och fantasier, få in hjärnan i nya banor, se nya mönster, väcka nya gömslen i mig själv. Eller bara känna igen.
Kanske skriver jag själv en bok en dag. Roman eller dokumentär. Har ingen aning om jag skulle klara det. Med det virvlar upp lite lust då och då.
Läser och begrundar...ser mig själv i din text... bara,bara så jäkla mänskligt. Kram M-L
Fan vad du är bra. Hur vacker du beskriver även din sorg. Det är magi.
Om du skall berätta historien är helt upp till dig. Kanske räcker det för dig att berätta den för dig själv, vidimera den och gå vidare. Annars är jag övertygad om att du har vänner och andra som gärna vill låna dig ett öra och lyssna till din historia. Men du är vacker och du förtjänar det bästa, oavsett vad det fula som du utsatts för kan tänkas vara.
Jag har bara träffat dig en gång och du var precis lika vacker i verkliga livet som på bloggen.
Usch. Nu låter jag som en stalker, det är jag inte.
Ta hand om dig.
Anonym - tack.
Vet inte vem du är, men jag blir lite tårögd av det du skriver.
En ung man som du virvlade förbi en dag för inte så längesen och erbjöd ett handslag och ett leende. Har sedan dess varit ett avlägset fan av bloggen och av dig. Du har en person som lyser och inger hopp. En lyskraft som få besitter. Därför blir jag ledsen av att läsa om ditt lidande, men stärkt av att läsa hur du hanterar det och lever med sorgen, ilskan och allt vad det nu är du upplever.
Få människor kan inge hopp, glädje och tillförsikt i ett handslag, i ett kort möte. De bör föräras med vår omsorg och tillgivenhet. Du är en av dem och du förtjänar så mycket mer än sorgen du bär på.
Anonym - vilka berörande ord. Tack. Har jag gjort ett sådant intryck? När? Var? Vem är du?
Jag har ingen aning om att jag förmedlar det du beskriver. Känner mig mest som en löjlig figur; lättlurad, naiv och barnslig...
Men skrivandet är syre. Jag känner mig stark och modig och klar i sinnet när jag skriver.
Och jag är glad om jag jag kan förmedla glädje och hopp. Inte bitterhet och tyngd.
Tag hand om dig du med.
Oj, vem är jag. Du skulle bara tycka jag var en fåne om jag sade något. Bättre att hålla mig dold och mystisk, låta mig bli till något bättre än det jag egentligen är.
Jag är dock övertygad om att du ses av din omgivning som en positiv kraft, en kreativ storm och en varm kvinna. Om jag hann uppfatta den under en handskakning. Ja då måste andra se och tänka på det jämt.
Och när du beskriver dig som en löjlig figur; lättlurad, naiv och barnslig... Kan man inte då välja se det som att du är spontant, har lätt att lita på människor och alltid tror det bästa om andra?
Det är ju positiva kvaliteter som du sätter en negativ etikett på.
Att du fortfarande har nära till skratt, sätter tro och tillit till dina medmänniskor. Det, om något, är jävligt vackert.
:-)
Jag ska inte luska och inte grubbla och jag lovar att virvla runt och skaka händer och le för fullt mot allt och alla - så mycket jag orkar och förmår!
(Men jag har aldrig tyckt att nån var en fåne, och kommer inte börja med det nu heller. Bara så att du vet.)
Gör gott och du får gott tillbaka. Det har aldrig varit så tydligt för mig som de här två åren jag har levt ensam efter en kris-krasch-chock. Det är som om jag först nu vet hur man gör när man lever.
Gud vad bra skrivet!!
Skicka en kommentar