Interiör. Hemköp. Eftermiddag.

Ljudlig grymtning bakom min rygg.

- Jaha. Jag bytte kö för att jag trodde att den här skulle gå fortare!
- Jo, säger jag stilla. Men vad gör några minuter av våra liv?
- Jag har faktiskt en tid att passa.

Jag är tyst. Efter en stund hörs en irriterad suck.

- Det är typiskt. Det är alltid så här på lördagar. Att dom inte kan skaffa mer folk.
- Men om det var mer personal, då skulle det väl kosta mer för oss att handla?
- Nejdå. Det är en fråga om prioriteringar.

Hon trycker varorna intill kroppen och biter ihop käkarna.
När det blir min tur lägger jag upp allt på bandet, betalar och går därifrån.

Jag kom också för sent dit jag skulle.
Men jag var harmonisk.

Handtag, famntag, klapp eller kyss?

Om nån inte skakade hand med mig vid en anställningsintervju skulle jag bli aningen stött, men inte kränkt i djupet av mitt hjärta. Om han däremot tog mig på baken skulle jag bli förbannad.

När jag reste runt i Thailand var jag mycket noggrann med att inte av misstag nudda en munk. För hans skull, inte för min. Jag säger inte att det är en vettig regel att munkar inte får beröra en kvinnas hud, men jag respekterar den.

I Frankrike pussar jag tveklöst en kind tre gånger, och vet att mannen jag pussar känner inte mer för mig än för sin revisor.

Har samhället inte större bekymmer än att en muslim väljer att hälsa med handen på bröstet istället för i ett handslag?

Läs mer här.

Det drar ihop sig

Affärerna är rustade till tänderna. Det klipps och det klistras. Digitala tjänster med tjusiga bilder erbjuds i olika webtjänster; här finns hjärtan och kuddar och nallar och tygrosor och choklad - länge leve Alla Hjärtans Dag och Kärleken och Tvåsamheten och Älsklingen!

Jag ser på och tycker relativt illa om allt ihop, även om jag gläds åt att andra blir glada av ett kort eller en blomma - att ge är himmelskt.

Nej, det är inte "surt sa räven om rönnbären" - inte alls. Jag är inte rädd för att leva ensam. Jag är rädd för att leva i en dålig relation.

Och jag lovar, att om jag nån gång får ynnesten att älska och bli älskad igen, då ska jag värdesätta det Varenda Dag.

Inte bara den 14:e februari.



Tag Alla hjärtans dag

Sömnlös på slätten

Det här är ju fånigt - man ska sova på nätterna. Inte somna klockan ett, ligga vaken mellan tre och fem, för att sen stiga upp igen klockan åtta. Vad är det för larv?

Och hur skriver man på sin blogg när ögonen går i kors, ensam kvar i porslinsfabriken långt efter en normal arbetsdags slut, upprymd av flera bra möten, flera lösta knutar, flera avklarade etapper? Känsligt och närvarande? Icke. Intelligent och inspirerande? No way. Luddigt och innehållslöst? Ja.

Jag önskar att nån kunde komma och stryka mig över pannan ikväll. Så att jag blir lugn och trygg och kan sova.

Eleanor Rigby

Jag blöder, bokstavligen. Skar mig i tummen igår kväll, och fortfarande blir det märken på papper och tangenter. Det gör inget, det är en dramatisk krydda i kontorsmiljön.

Men jag blöder bildligt och det gör ont. För hon som blev lämnad, för han som inte vågar, för de svikna, glömda, i dunklet smygande. De vars ögon har slocknat. De vars hjärtan har skrumpnat. De vars kroppar har vissnat.

Klicka här för en av världens vackraste sånger.

Inför valrörelsen (ett tips)

Gudrun Schyman håller sig kvar på dansgolvet, och jag hade fel: jag trodde inte att hon gillades av den breda publiken. Nu väntar jag nyfiket "synts-i-TV-effekten": hur många fler röster får FI i höstens val, efter den oslagbara reklamfilmen på bästa sändningstid?

Det vore kanske något att ta efter? Ett sjävklart sätt att göra politiker folkliga. Och dessutom spara avsevärt i marknadsföringsbudgeten.

Låt Göran Hägglund ställa upp i Idol (partiet kan behöva nå de unga), Fredrik Reinfeldt laga mat (förstärker hans vardaglighet ytterligare) och anmäl Maria Wetterstrand till Top Model (jag vet, från säker källa, att hon behöver hjälp med styling). Maud Olofsson och Mona Sahlin är givna för Grannfejden, Jan Björklund kan gott behöva lorta ner sig i Bonde söker fru medan Lars Ohly säkert har ett och annat att lära sig om sociala spel på en Robinsonö.

Jag ser fram emot en spännande valrörelse. I TV.

Andra bloggar om Let's Dance, Gudrun Schyman, Lars Ohly, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Jan Björklund, Göran Hägglund, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, valrörelsen

Söndag i februari

Skidåkare, stavgångare, hundägare, en cyklist och så jag. Ensam lång promenad, tankar om stort och smått - och så den där klara vissheten.

Då ser jag dom.



Man måste leva i kärlek.

Einfach so tun

Jag bor i en alpby.

Bilen med snökedjorna runt hjulen klättrar upp och ner för de smala gatorna, kantade av stugor med spröjsade fönster. Därborta går skidlärare Ernst - vi vinkar glatt till varandra. På caféet sitter gästerna med koppar choklad i båda händerna. Solen skiner, och jag är på väg till After Ski.



Så låtsas jag när jag sladdar in med Volvon på en oplogad parkeringsplats, på väg till Systembolagets fredagskö.

960206

Morgonen var lugn.
Ett bad. Förväntan. Förberedelser.

Dagen fortsatte bra.
Vänliga människor dit vi kom. Lugna samtal. Jobb.

Men så var det som om allt plötsligt stannade av.
Rummet blev svartvitt. Allting suddigt. Ödsligt och håglöst.
Och det enda jag minns är att jag såg livet sakta rinna undan och försvinna utom räckhåll.

Då rycktes sladdar.
Då sprang de med sängen.
Då korsfästes jag på hård bänk under iskallt ljus.
Då ropar en man "Nu får det vara nog!" och täcker min mun.
Doften av vitlök.
Svart.

Imorgon var det 14 år sen.
JAG ÄLSKAR HENNE.

Vårkänslor (baksmällan)

Jag vet.
Jag vet att jag kvittrade ikapp med småfåglarna igår.
Det var i mig, runt om mig, i luften.

Idag föll snön i virvlar, grenar tyngdes och människorna flydde inomhus. Själv gick jag sakta med förundrad blick och såg bil efter bil omvandlas till snöklädda kullar.

Och jag vill bara lägga mig ner.
Försvinna under det vita.
Bli till en kulle, även jag.

Där ska jag ligga tills han gräver fram mina händer och drar ut mig med sitt varma leende.

Då ska även jag slå ut.

Vårkänslor (en trailer)

Från grannen som tidigare stönat så lustfyllt hörs numera barnskrik på nätterna. Det är förstås ett naturligt resultat av kärlekslekar, men så snabbt kan det inte ha gått. Det är nån som flyttat in.

Eller också är det våren helt enkelt.

För tänk, idag:
Mitt på Hornsgatspuckeln droppar det på min panna!
Jag vänder ansiktet mot solen. Den är stark (jag nyser).
Sen skuttar jag genom smältande snömassor med höga klackar och alldeles för varm dunjacka.

Hjärtat sjunger.
Och väl hemma sjunger hela jag - högt och hejdlöst - tillsammans med Barbra Streisand och dammsugaren.

Det är vår. Eller, nej, inte än. Men den kommer.
Idag fick jag ett smakprov.

Lugn min vän, allt går att laga

(Har lånat bilden från Erik Johansson, enormt skicklig på fotobearbetning.)

Hittar du den?

Vad en ensam kvinna inte vill se... ;-)

Brott och straff

Alla vill ha nåt av mig.
Ta ansvar. Ställ upp. Inspirera. Var glad och duktig.

- och jag kämpar och biter ihop och stångas och stretar. För att göra rätt, för att behaga, parera, kommunicera.

Det finns en natt då jag gråter.
Lutar min panna mot tomheten och vet att jag förbrukas.

Men det finns en annan natt, då jag är jag.
Och då vet jag att ingen kan nånsin böja mig igen.

Det är så enkelt

och ändå det allra svåraste som finns.

Att alltid vara rak, närvarande och sanningsenlig. Att inte skjuta upp. Att inte dra på saker, eller sopa dem under mattan. Att våga det obehagliga, eftersom det annars alltid straffar sig i slutändan om man sticker huvudet i sanden.

Jag la nyss upp återbetalning till CSN för studielån; 12 000 kronor.
5 för min egentliga utbildning, då, 3 år på universitetet när jag var ung, och 7 för det där sabbatsåret för inte så länge sen, när jag skulle ägna mig åt mig själv, mitt skrivande, mitt konstnärsskap. Det år som skulle varit mitt bästa, och blev mitt allra värsta.

Gör inte slut via sms. Avskeda inte med ett mail. Skjut inte upp livet framför dig och tro att det löser sig av sig själv. Möt verkligheten - människorna och situationerna - med ärlig blick, medvetna handlingar och en fullständigt realistisk syn på livet.

Det är ju så enkelt.
Eller?

Om A så B

Kall ratt - varmt hjärta?
Fullt ös - tom plånbok?
Halv sanning - hel lögn?

Homo Ludens II

Jag skuttar i vattenpölar.
Jag gör änglar i snön.
Jag hjular på gröna gräsmattor.
Jag leker "inte gå på streck" och balanserar på räcken.
Jag är barnsligt förtjust i Burken och Baklängeskurragömma och jag hamnar ofta på golvet i en ring med barnen för att leka Maffia eller Mördarleken.

Jag är 46 år.
Och jag undrar fortfarande vad jag ska bli när jag blir stor.

Må em på förorts-Ica

Snabbköpskassörskan i min kvartersbutik är en man. Eller rättare sagt fem män. Mörka, snygga, trevliga, nyanställda, varierande brytning.

En skrattade högt när han var tvungen att fråga mig vad det var jag hade lagt i påsen. "Palsternacka" sa jag och log.

Jag vill aldrig ha tillbaka ett helylle-Sverige med stängda gränser.

Lifespan

Oförätten kvar i hans ansikte.
Minnet som gnagde än.
Och jag hade helt glömt bort.

Förlåt mig, jag har aldrig velat göra illa.

Det var så länge sen.
Idag är ingen tid för reparation.
Men straffet kom hårt och obönhörligt.

Oscar för bästa manus?

Klicka här!

Tags Avatar, Matt Bateman, Pocahontas, James Cameron, Disney

Shopping

- God dag. Vad får det lov att vara?

- Jo, jag skulle vilja ha:

1 flaska Sex Appeal
70 centimeters Midjemått
10 kilo Kroppslättnad
1 dos Självförtroende
1 burk Flyt
och obegränsat med kärlek tack.

- Något mer?

- Ja, om det går bra skulle jag gärna lämna in för återvinning dessa påsar med gäddhäng och alla de här lösvikterna av gammal sorg och skam.

- Det ska nog gå.

- Till sist undrar jag om ni kan göra en spamsökning av hjärnan och ta bort virus och skadade filer som uppstått de senaste 5-10 åren.
Jag är redo för omstart.

Tag shopping

Vuxendagis

Morgon. Två sovande kollegor i bilen. Headset i öronen. Radion på.
Det pågår direktsänd partiledardebatt i svensk riksdag.

- Det var minsann NI som...!
- Jahaa du Maud Olofsson, jag förstår att det inte är lätt (*lol*)
- Vi vet att Mona Sahlin är AVUNDSJUK på oss, för (bla bla bla)
- Nu är det ju så att det är NI som sitter i regeringen och NI som har gjort det här...
- Jag noterar att Mona Sahlin inte SVARAR på mina frågor.
- VI har faktiskt, och VI har faktiskt, och VI har FAKTISKT -

Jag lyssnar en timme. Sen orkar jag inte mer. Sitter en lång stund och undrar över hur dessa människor egentligen fungerar.

• Sångare spelar in sina repetitioner för att efteråt lyssna, lära sig och utvecklas vidare.
• Idrottsmän tittar på videoupptagningar av sina åk/matcher/hopp osv och för att rätta till eventuella fel.
• Konstnärer vänder tavlorna upp och ner för att se komposition och färger med fräsch blick.

Men politiker? Lyssnar de nånsin på sig själva efter en sån här debatt? Och om det gör de: hör de hur otroligt barnsligt det låter?

MUSHIN

Jag skall slipa mitt svärd, skärpa mitt sinne, vässa min blick.
Jag skall öppna mitt medvetande för det närvarande
och aldrig mer gå i fantasins fälla.
Jag skall höja min gard, säkra mitt värn och befria mig från rädsla.

Så skall jag gå till vapenlös strid.
Inga planer.
Inga förväntningar.
Ingen önskan.

Men barnen, vad har barnen med det här att göra?

Flickan i famnen när jag var på väg.
Hon skulle bara kramas. Säga hej då.
Men kramen tog aldrig slut, jag lutade henne mot mitt bröst och la dunjackan runt om. Hon hade somnat.

Lite senare, ensam i bilen, hör jag ett reportage om en kvinna från Gaza. Hennes fyra barn brann upp framför hennes ögon efter en raketattack. Ettåringen ropade på sin mamma tre gånger innan han smälte bort. Hon kunde inte göra någonting.

Och jag gråter.

Hejdlöst. Oavbrutet.

För flickan i ruinerna som bad om att få slippa dö.
För mamman som varje sekund längtar efter att få slippa leva.
För liv och sammanhang, för maktlöshet och grymhet. För det vi inte kan påverka och för all den skit som människan själv hittar på i rättvisans namn, i Guds namn, i pengarnas namn, i historiens namn, i sin egen jävla förbannade helighets och skapelsens kronas namn.

Hemma är det tomt och kallt.
Men datorn surrar vänligt när jag låter tårarna rinna ner över skärmen.

Dry Martini

Exalibur fast i stenen.
Törnosa djupt i sin sömn.
Instängd, domnad, förfrusen.

Men din blick gick rakt in.
Du hade fått mig om du velat.

Tack

I natt ska jag sova gott, efter gårdagens nästan sömnlösa natt, där tusen röster höll konferens inne i mitt huvud.

I natt ska jag sova skönt, med rygg och nacke fixad av den store, gode busen.

I natt ska jag somna fort, då jag till sist begripit varför jag fryst så om fötter, fingrar och nästipp: elementet i rummet där jag sover har varit avstängt.

I natt ska jag sova.
Men många mil bort letar tusentals och åter tusentals efter sina hem, sina föräldrar, sina barn i rasmassorna.

Let it be

Jag klagar av princip aldrig på vädret.
Det spelar nämligen ingen roll hur mycket tid och kraft jag lägger ner på klagosång eller upprördhet: vädret kan jag inte påverka eller ändra på. Men jag kan välja att inte bli en gnällspik.

Plus 30 och svettig sömnlös natt? Bara att rida ut.
(Ta ut handdukarna ur frysen och svalka panna och handleder.)

Minus 20 och bitande nare? Det är som det är.
(Man får lägga extrasulor i moonbootsen och strunta i hur oklädsamt det är med termobyxor, dunjacka och fånig mössa.)

Igår till exempel:

• Kraftigt försenat pendeltåg pga tekniskt fel i kylan. Jag hade startat i god tid, så jag hann precis med fjärrtåget.
• Flera timmars fotosession utomhus på slottsruin. Det är klart att det hade varit enklare om det inte var så smällkallt, men filtar, mörk choklad och hett honungsvatten gjorde det trevligt ändå!
• Inställt X2000 när jag skulle åka hem. (Det var halt på spåret.) Runt om mig blir resenärer mer och mer högröda i ansiktet när de försöker ta sig fram genom SJ's telefonkö. Jag tar lugnt nästa förbindelse.
  
• 4,5 timme på snigeltåg med fastfrusna dörrar som skapar enormt kalldrag. Kommer hem efter 17 timmars arbetsdag - ständigt under påverkan av vädret.
  

Det var en bra dag i går!

Vargjakt

Känns det bra?
Pirret i magen, lystnad, förväntan.
Fingret stadigt på avtryckaren.
Blicken genom siktet.
Snart.
Och du får. Ett skott, två, rakt i hjärtat.
Varsågod, det är fritt fram.

Rasen ska renas. Skjut bara, skjut!
Inte en, eller två. Utan många.
Skjut - för livet! Fäll ditt byte, visa ditt mod.
Vi vill ha friskt blod.
Alltså: låt döda.
Och snön blir röd, färgen av vårt blod.

homo ludens

Höjde blicken och såg tusentals lätta flingor virvla ovanför mitt huvud. Lutade mig ner mot en gren och smakade stilla på snön. La mig på marken och ritade en ängel med min kropp.

Sen gick jag hem till de jag älskar. Strök den enas profil. La en hand på den andras rygg.

Det som är Nu kan aldrig ta slut.

Heja Åhléns!

Jag var tvungen att stanna till och gå tillbaka. Se om jag verkligen hade sett rätt.

Jo, det var så. Märkligt. Och häftigt. Jag kände en omedelbar lust att gå in och handla, för det var till mig, det handlade om mig, det var på riktigt och inte bara en önskedröm som går upp i rök varje gång jag ser mig i spegeln.

Där, i skyltfönstret, stod en skyltdocka med en alldeles helt vanlig kvinnokropp.

Av barn och berusade

"Du ser lite gammal ut. I ansiktet. Som farmor." sa brorsbarnet, 5 år, och jag kände hur allt liksom sjönk.

Jag som leker som ett barn och dansar som en vild tonåring! Jag som har älskat utan tanke på morgondagen! Jag som ständigt går på upptäcktsfärd i varje vrå, i varje gränd, i varje ögonkast!
Nu 46 år och redo för ättestupan.

Men så tänkte jag att även hon kommer att skrynklas till en dag. Att den som klagar på mitt åldrande garanterat kommer dit själv. Och att jag är mer lugn och harmonisk än jag nånsin varit förut - helt och fast övertygad om att jag klarar vilka svårigheter som helst.

Ändå... Jag har varit ung. Jag har varit ganska vacker. Och för att hela världen ska veta, och se förbi en och annan fartrand, tänker jag nu publicera en bild på mig själv som jag nyligen fick av en ungdomsvän. Varsågod: Catarina - rakt upp och ner för 30 år sen.

Undantagstillstånd

Intentionerna är goda. Det är inte så att jag inte ser. Eller förstår.

Men det är svårt. Där ute sol och snö, jag vill - egentligen - men kommer ingen vart. Här inne stök och damm och mängder att sortera, jag måste - egentligen - men gör ingenting. Bakom dörrar och i skåp en ofantlig röra, jag borde - egentligen - men inget händer.

I stället går jag i pyjamas och morgonrock halva dagen: dricker kaffe, lägger pussel, läser bok. I stället ligger vi i en hög i sängen framför TV'n halva kvällen: ser på film, äter vindruvor, pillar i varandras hår. I stället hamnar jag framför datorn halva natten: hittar roliga klipp, lyssnar på musik och chattar.

Två dagar kvar, sen är det dags att ta tag i livet igen.

Ett ärligt och uppriktigt förlåt

Förlåt mig.
Vad du har fått ta emot mycket. Allt. Även skit.
Jag har bara tänkt på mig själv, på min egen vinning, på mitt eget välbehag.

Tålmodigt har du stått ut. Knorrat en aning men aldrig protesterat mer än så. Bara självklart funnits där och försökt ta hand om skräpet fast du egentligen kanske bara hade velat säcka ihop och ge upp. Eller rent av explodera?



Du har fyllts av sillar, korvar, kolor, skinka, glögg, öl, ägg, köttbullar, gratänger, sallader, choklad, marsipan, bullar, kakor, lax, svamp, kaffe, ostar, snapsar, whisky, vin, röror, såser, karameller och rullader... (Jag skulle kunna fortsätta ett tag till.) Plus diverse hostmediciner och förkylningskurer.

Nu är kolorna uppätna och julen slut. Och jag lovar dig, kära duktiga mage, att jag ska tänka lite mer på dig från och med nu. (Ska bara ta den sista mintpastillen först.)

Hänt i advent, sista delen

Så kom den till sist, dagen som har väntats på, och den lilla staden vid ån hade prytt sig i sin allra vackraste skrud.







Allt var enkelt och lugnt, ingen stress, inga irritationer, god mat, några få presenter, lagom med rus- och sockerfrossa. (Jag förstår inte varför julen måste laddas med sån överdrift.)

Hänt i advent har gjort sitt.
Jag ber om ursäkt om skvallret har varit tunnt. Om det varit klent med vass humor, skarpa repliker och smarta iakttagelser. Tröttheten har tagit ut sin rätt. Det är bra med några dagars paus nu.

Tack för att du har läst 2009!
Och jag hoppas innerligt att du följer mig vidare in i nästa decennium...

Rimverkstad

Mer tips! Här kommer Catarina - rakt upp och ner's RIMSERVICE.
Saknar du något? Skriv i kommentaren, så svarar jag med ett rim till din julklapp!
;-)

Det känns rätt klent att komma sent
Dock ger det frid att va' i tid
(en klocka)

Låt nu tummarna få slita
Om du skurkarna vill nita
(playstation-spel eller liknande)

Livets kriser, sorger, trubbel
Trollas bort av detta bubbel
(en flaska champagne)

Olika falla ödets lotter
Så här föll dom för Harry Potter
(bok eller film med... - ja, ni fattar)

Känner du dig som en kratta
Slå dig ner på denna matta
(spikmatta)

Den här kan man se
Ja - en vers! (De va de'!)
(DVD-film)

Vad sjutton ska jag klurigt skriva
För snajdigt rim till denna skiva?
(CD)

Är det trassligt, tovigt, snurrig
Blir det enkelt flott och burrigt
(hårborste)

Snart din blick ska följa raden
Som författats här på bladen
(en bok)

Äsch; dammet hopas, inget händer
Kom, vi drar till fjärran länder!
(en resa)

Tags verser, julklappsrim, rimstuga

dogfight

du blottade tänderna för några ögonblick
jag trodde verkligen att du log
sen kände jag hugget
så bekant
så exakt placerat
och med svansen mellan benen
kröp jag tillbaka in i mitt hörn

Hänt i advent, del 12 (tips)

Från soffan, med klar utsikt över granen och en laptop i knät.
M slår in paket. Kolan puttrar på spisen. Det är rofyllt, men kanske inte för alla.

Har du julklapps-ågren? Idétorka?
Låt mig komma med några tips:

Herta Müller: HJÄRTDJUR
Starkt språk - en blandning av poesi och prosa. Jag njuter av varje mening och läser ovanligt långsamt, för att det inte ska ta slut.

Barnbok: SIMMA LUGNT MÖRTEN MAUD av Stefan Casta/Staffan Gnosspelius
Kritikersuccé, med all rätt. Illustrationerna är vidunderliga.

Rickard Söderberg: CASTRATO ARIAS
En fantastisk skiva av en sångare som spränger gränser och bryter ny mark.

Melody Gardot: MY ONE AND ONLY THRILL
24 år och fullfjädrad jazzsångerska. Även utan sin dramatiska bakgrundshistoria skulle hon vara en hit.

Bengt Frithiofssons olivoljor: ECOLOGICO och PEPERONI AGLIO
Läcker gå-bort-present. All mat blir god, men akta - peperonin är stark!

Marabous LEMON & GINGER eller LINDOR TRUFFLES (LINDT)
Det kan inte bli bättre i chokladligan. De röda kulorna låg länge i topp, men Citron & Ingefära har numera utmanat titeln.

Mousserande vin: PROSECCO DI VALDOBBIADENE
Under 100 lappen. Prisvärt och gott. Barn blir glada för ritböcker och målarfärger. Vuxna vill hellre ha flaskor...

Snart kommer rimservice också.
Må väl så här i slutet av advent!

Tags jul, julklappar, julklappstips

- Men mamma, du har ju aldrig prydnadssaker annars...

Nej just det.
En gång om året räcker.

Men DÅ!
Boostad, pimpad, pyntad.
Glittrig och galant - så ska granen vara.

Det gäller att hitta rätt modell.
Dotter M har rätta blicken för trädet.
Dotter N vet precis att kulans storlek bestämmer dess placering.

Och jag vet att det är en vecka för tidigt, men va f-n: min julafton är på måndag, sen är jag ohyggligt barnlös och tänker ägna mig åt träning och friskvård istället.

Alltså står den nu där, och vi har hela helgen på oss att sitta i soffan och tindra med ögonen. Det finns inte en dekoration som inte är vald med hjärtat. Se bara:


tomte lirar trummor (en installation)


småbarnsmamma ritade flaggor med penolpennor för länge sen


karusellhäst från Harrods


gömd långt in - madonnan (en present)


granen är befolkad, av både den enda...


..och den andra (också en present, mina vänner känner mig)


Så bäva Walt Disney - du har fått konkurrens!

Tags jul, julgran

Hänt i advent, del 11 (trivia)

Jag drömde att hans pung var starkt syrénlila.
Jag hann knappt röra vid den.

Sen hörde jag Stilla Natt på dragspel i valstakt och protestsångs-sjunget av ex-hippie med gitarr, och grävde fram min bil ur snömassorna för andra gången på kort tid.

Nu diskar jag duktigt (fast jag hellre vill läsa en bok) och tänker glatt att jag slår Walt Disney med hästlängder.

Hur? Svaret publiceras här i morgon.

Hänt i advent, del 10

Min säng är bred, min säng är skön och min säng står bra till för att bli en självklar avstjälpningsplats. I saneringsarbetet efter den intensiva julkonsert-luciagig-70årskalas-veckan som varit hittade jag idag följande mellan lakanen:

En galge
En femkrona
Två böcker
En handduk
Ett svart hårband
En stickad mössa
Ett nitbälte
Bäddtofflor
En tom plastpåse
Två tröjor och en blus
Ett par solglasögon
Två dagstidningar
och
En tumstock

Frågan är (Finn Fem Fel): Vad ska bort?!

operation vinter

jag lägger mig här
naken i snön
och låter din vassa tunga
rista ett snitt
mellan mina bröst

lyfta tunn hud, seg muskel
bända isär revben
och till sist
- äntligen -
spränga hjärtats fördämning

Hänt i advent, del 9

Somnar med allt för kalla fötter och vaknar en timme senare av att hettan är nästintill outhärdlig. Däremellan en tripp ut i det ofantligt obegripliga.

Så har en vecka passerat med kanalljus, lingonkransar, jingle bells, marmortrappor, vättar och tekniker, 15 glitter-kit, 25 midjeband, 100 rosor, glashytta, kommunhus och expresståg, fatöl, chokladglögg, champagne och enormt goda viner, sålda tal, lästa tal, tal som rört till tårar, tal som lockat till skratt, Baloo och Bellman och en Biskop, titthåls-titt (försummad vän), thaibuffé (något mindre försummad vän), egna lussebullar, andras lussebullar, två stall, två fulla skottkärror, en rullväska för tisdag, en för onsdag, en för lördag, en för söndag och så en kasse för måndag, blåmärke i tinningen efter slag med stämgaffel, tomtar på tavlor och tomtar i ridhus, några dikter, en nobelpristagare samt diverse kontraktsformuleringar, utställningstitlar, öppettider och ett bråk.

Därför bestämmer jag mig för att skriva mitt inlägg nu, mitt i natten. Snurrig. Spänd som en fiolsträng. Det kan inte bli annat än lika rörigt som veckan har varit.

Vem vet, kanske kan jag sova lugnt efteråt?

Utsikt

ett gryn
en liten smula
i min hand
jag tittade och såg något stort
men mina ögon
har spelat mig många spratt
genom åren

nu tomt
bara ristade linjer
utslitna sår
men det gör mig inget
för jag satt inlindad i en filt
när snön föll
och var på riktigt

Om

Om din gråt
- jag vet inget. Men mina bröst är mjuka, min andning lugn.
Du förlorar inget av din svaghet. Du vinner.

Om din lust
Försiktigt mot min hand, din doft till mig, allt ska du få och allt ska jag ge. Riv ut dig ur sammanhanget och sjung.

Om din fråga
Kan en gren växa utan sav?
Du har tiden och makten men verktygen är alltför få och jag är rädd.

Men om

Lite extra förtydligande

Nu blev jag lite nedstämd.
Helt sant och visst.
Hur jag än gör tycks det bli fel...

Hänt i advent, del 8

Det kom ett brev - jag blev nervös.
Läste på kuvertet och började ana oråd.
Nej nej, snälla, jag vill inte!
La undan det och försökte fokusera på annat.

Ändå, skrikande vitt, mitt namn på - det är till mig och ingen annan...

Samlar mod.
Torkar bort handsvetten.
Drar ett djupt andetag.
Öppnar.

Och nej, jag hade inte blivit fotad när jag körde förbi fartkameran i alldeles för hög fart. Det var ju bara vanlig enkel fordonsskatt det handlade om!

Hänt i advent, del 7

Inte bara nu, utan under hela hösten har vänner och nära oroligt hört av sig till mig: "Jag läste din blogg. Hur är det med dig egentligen?"

Alltså kanske ett förtydligande krävs: Bloggen är inte min privata dagbok. Den är litteratur.

Om jag skriver i moll betyder det inte att jag är sorgsen. Jag vill vara personlig, men aldrig privat. Mitt innersta behåller jag för mig själv, men jag delar gärna med mig av tankar, erfarenheter och iakttagelser. Minns dock att det jag ser får en krönikörs formulering; en människa kan stå modell men jag citerar aldrig ordagrant, jag skildrar inte verkligheten dokumentärt och jag har aldrig blottat mig utan att se på det jag skrivit med distans och självkritik.

Så! Nu kan jag fortsätta skriva om utbrytarkungar, febrig längtan och själens obotliga ensamhet!

Till T på födelsedagen

Idag fyller du 70 år.
Det är inte så mycket.
Ändå visste vi inte om du skulle bli 60.



Du har fött mig.
Inte en gång, utan två.
Men det ska jag berätta mer om på lördag.



Jag älskar dig.
Du är värd beundran, respekt och kärlek.
Och jag skriver det här så att hela världen kan läsa.

Hänt i advent, del 6

Koka upp 3 dl grädde.
Bryt ner 300 gr av den choklad du tycker mest om.
(Jag tog hallon, lime och vanlig mörk)
Rör om.
Kyl.
Gör små bollar.
Rulla i rörsocker.

Du kommer inte att ångra dig.

Hänt i advent, del 5

Symfoniorkester, vokalensembler, storband, jazzband och kammarkör. Skolan är en bördig jord för artistiska frön. Dotter N simmar som fisken i vattnet och hennes mamma är stolt och mycket tacksam.

Det kommer en hemlig gäst; en elev som gick ut 2005. Han ställer sig på scenen och säger ödmjukt: Här hör jag hemma, det är här jag ska vara. Sen sjunger han - utan ljuseffekter, utan ljudmanipulation, utan bakdansare eller svulstigt poparr i högtalarna. En pianist, också f d elev, och han själv - inget mer.

Och det är lätt att se att han är en enormt skicklig sångare och artist. Mycket lättare än i TV rutan.



Andra bloggar om Danny Saucedo

Hänt i advent, del 4

18.09
Skärmfönstret gapar tomt efter att jag raderat det enda ord jag lyckats författa. Ordet var "Rik!". Eftersom jag inte kom längre överlåter jag åt dig att fantisera om vad jag egentligen menade.

18.24
Njuter av en enormt god måltid, men vem är intresserad av hur kreativ jag är i köket?

18.55
Sorterar papper och post och hittar (ännu) ett brev från den vrålsnygge mannen med de blåa ögonen. Ja! Jag ska blogga ett personligt svar, där läsarens luras att tro att vi känner varandra och först i slutknorren förstår, när jag artigt skriver; "Men nej, Rickard, jag vill inte vara med i Postkodlotteriet." Inser snart att det inte är särskilt roligt.

19.06
Publicerar. Ändå.
Klent innehåll, ospännande dramaturgi. Bara en lek med formen.

Det har helt enkelt inte hänt så mycket i advent idag.

Hänt i advent, del 3

Tidig morgon. Sovande kvinna i sexigt nattlinne. Man som kommer in genom låst dörr och ropar "hallå". Det är en lovande set-up för kittlande följdscener - men allt som hände var ett "du, jag stänger av vattnet i köket".

Det här var två dar sen. Besvikelsen över den uteblivna fortsättningen är ingenting jämfört med frustrationen över högen som växt där på diskbänken.

Till sist stod jag inte ut:
Hett vatten + diskmedel i det lilla handfatet på toa. Klarskrubbade bestick, glas, grytor och tallrikar ner på golvet. Sen fram med duschslangen och spola rent alltihop.

Bra kvinna reder sig själv.

Hänt i advent, del 2

Attan! Det fanns bara en burk öl, och vi var två, och maten var salt och strupen torr, och det var måndag kväll och det fanns helt enkelt inget annat att göra än att ta på sig stövlar och jacka och gå en promenad.

Den lilla staden var fullkomligt öde. Men på puben satt det en man. "Ni kvittrar som fåglar" sa han till oss när vi dök upp för att komplettera vårt maltintag. Sen berättade han om Zlatans mål och Tommy Nilssons gig.

Vi var inte så kontaktsugna, så vi slöts oss likt varsitt musselskal och när jag efter en stund vände sig om hade han gått.

Han hade nog velat prata mer.

Hänt i advent, del I

Nu har jag kört nästan hela kittet. Pepparkaksbak och lussebullsdeg, julmusik i bakgrunden och guldstjärna i fönstret. Glögg förstås (starkaste sorten), såpade golv och till och med en amaryllis. Går jag ut drabbas jag oundvikligen av glittrande ljusslingor och lockande julskyltning, allt är rött och sött och tomtarna är antingen av ull, keramik eller plast. De sistnämnda rör sig dessutom.

Men nej, jag får inte en millimeter julkänsla i kroppen.

I hallen hänger en almanacka.
Den visar oktober.
Och visst är det väl så att verkligheten, den är såsom vi upplever den.

Kungsängen lördag kl 12.30

Ögonen var röda, han hade festat hela natten. Nu stod vi bredvid varandra på systembolaget och jämförde nummerlappar. Jag tipsade honom om en god glöggsort och han berättade om sin ungdom i Värmland. Vi hade det mycket trevligt.

När han gick strök han mig över kinden. Sen vinglade han vidare, och jag tänkte att han nog dricker sin flaska kall på en parkbänk nånstans, medan jag kommer att dela min, uppvärmd och kryddad, tillsammans med vänner i ett varmt och gott hem.

Hans doft sitter ännu kvar i mina näsborrar.

Dom kallar mig Mimi

... så kall ni är om handen, får jag värma den i min...

Livet är vackrare på operan. Den sjuka är febrigt underskön. Hostningarna perfekt inskrivna i partituret. Kärleken lyckligt befriad från frustration över en odiskad vitlökspress.

Jag vandrar hostande runt i halsduk och raggsockor, med ettrig värk i bröstet och glansig blick. Ingen tenor stryker mig över pannan, ingen fattig författare bränner upp sin handskrivna bok för att jag ska få lite värme. Även om det skulle ligga ett missförstånd bakom mig i livet, kommer ingen kavaljer att komma inrusande genom dörren med ett förtvivlat rop och en lilja i handen.

Här är det helt enkelt förort, skit i luftrören och ett vansinnigt ostädat hem.

Forrest Gump?

I min stora blåögda godtrogenhet har jag alltid utgått från och reagerat som om människor menar det dom säger.
Skolkamrat: "Henne kan man ju inte sitta bredvid."
(Nähä. Jag sitter väl själv då.)
Kärlek: "Ingen jävel kan leva ihop med dig."
(Så sorgligt. Då får jag leva ensam.)
Recensent: "För Guds skull, byt jobb."
(Jaha. Ingen idé längre.)

Nu brukar jag på ett vuxet sätt så där några år efteråt komma på att det antagligen bara var en överdrift, sagt i affekt eller att det hade med avsändaren att göra, inte med mig. ("In time, even an egg will walk.")

Men ikväll hände det mig så tydligt: en älskad person sa en sak, menade en annan.

Och i blixtklar belysning förstod jag att människor vill bli emotsagda, övertalade, genomskådade, förstådda, tolkade och tydda.
Hur ska de annars veta att de är älskade?

Element eller isbit? (apropå New Moon)

Jag har läst vampyrböckerna. De första tre i alla fall (jag vet alltså inte hur det går):

Klumpig tjej med dåligt självförtroende bor hos sin ensamstående pappa i en stad där det nästan alltid regnar. Där städar hon, handlar och lagar mat medan pappan tittar på sport på TV.

En dag blir hon kär i en iskall snygging, en kille som sitter hela nätterna och tittar på henne när hon sover. Hon kan krama honom korta stunder, men inte kyssas. Då kanske han inte kan låta bli att döda henne. (Sex är det alltså inte tal om.)

Lite senare blir hon kär i en annan kille, men den här är het som en masugn. Honom kan hon kela med, men hon riskerar att bli riven av vassa klor och få stora ärr över hela ansiktet.

Båda dessa herrar slåss om att skydda henne, för hon kan självklart inte klara sig själv (bara laga mat till pappan).

Så sammanfattar jag Twilight-serien som blivit oerhört populär bland unga tjejer.

Ja, jag erkänner att jag sträckläste, trots rätt dåligt språk och cementerad kvinnoroll. Jag måste ju få veta vem hon väljer: den kalla vampyren eller den varma varulven? Själv skulle jag nog tagit varulven ändå, för jag är alltid iskall om fötterna när jag ska sova.

Andra bloggar om Twilight, New Moon, Vampyr, Robert Pattinson, Edward Cullen, Bella Swan

November

Det gruffas och grymtas lite nu. Suckas. Stånkas. Stryk november och gå direkt till decembermyset! ropas ut i det regntunga tjocka. "Pissväder". "Grådask". "Maratonmörker".

Själv tycker jag om november. Kvar finns inga ut-i-svampskogen-måsten eller supa-in-höstfärgerna-behov. Decembers å-så-gott-vi-har-det-tillsammans-i-advent eller vilken-fin-jul-vi-ska-ha-förväntan har inte börjat. Jag får vara hur jag vill. Jag behöver inte vara smal, snygg eller solbränd.

Jag behöver inte ens vara trevlig - för vem förstår inte en enstörig rugguggla en regnig novemberdag?

Betraktelse i ett fågelperspektiv

Flygstolen t o r London kostade mig under 200 kronor. Bra för mig, men hur sjutton håller de bolaget flytande (eller flygande kanske jag ska säga)?

Väl uppe i luften anar jag en del av sanningen. Först är det försäljning av de vanliga mackorna och kaffet i pappmugg, sen är det spriten och parfymen och märkessjalarna. Allt det känns igen.

Men plötsligt börjar försäljarna, nej jag menar flygvärdinnorna, kränga cigaretter. Eller snarare tomma papprör som tillfredsställer hålla-nåt-mellan-fingrarna-behovet och som ger en liten nikotinkick om man låtsasblåser genom attrappen. Genialt! Varenda teater kommer att skaffa dessa, som rekvisita.

Strax därefter börjar lotteriet. Köp en Fortune Cookie med dold lott och vinn en resa! ropar dessa luftburna knallar.

Det är inte det att jag är girig. Men jag skriver hellre en bloggkrönika i min lilla anteckningsbok än shoppar. Förlåt mig, Ryan Air.

Etiopisk kaffeceremoni

Det är roligt att äta på Etiopisk restaurang.

Först får man en tallrik med stora pannkakor på. Redan då spritter det till i barnasinnet. Sen slevas det upp en mängd olika röror upp lite här och där ovanpå pannkakorna. Varsågod, smaklig måltid och så börjar det stora kladdkalaset: allt ätes med händerna.

Riva liten bit av pannkakan, hämta lite kryddigt kött med pincettgreppet, rakt in i munnen och så lätt slick på fingret. Hur kul som helst!

Men roligast är kaffet efter maten. Först når oss lukten av nästan brända kaffebönor. Sen kommer servitören ut genom svängdörren med allvarlig min och gryta i ena handen. Det ryker rejält och kaffedoften är slående. Skaka skaka, rista rista, röken ska spridas mellan alla bord och han ser ut som en katolsk präst som kastar rökelse in i alla hörn av kyrkan.

Sen försvinner han. En lång stund. Och plötsligt får vi en stor skål popcorn på bordet.

- Ehh... and what is this...?
- It's popcorn.

Jaha. Tack. Till kaffet? Eller i alla fall till kaffedoften. Intressant.

Till sist kommer brickan som ska komplettera popcornen. Där finns en brinnande kolbit och en liten keramikflaska med rund botten där det kryddiga, tjärliknande kaffet väntar. Ur pipen sticker en trasslig bunt grässtrån. Jag pekar på stråna och frågar vad det är.

Mannen tittar på mig med förvånad blick, som om jag var född i någon avlägsen ociviliserad byhåla. Så rycker han på axlarna och säger med eftertryck:

- Filter.

PS Faktasugen? Klicka här.

Vid ett engelskt tangentbord

(Ska nu skriva en betraktelse utan ett enda aa ae eller oe.
Gar det? Vi far se! Roligt att forsoka!)

Sitter i ett litet hus i London, brasan sprakar, lugnet sprider sig, thevattnet kokar. Idag ska vi till Tate Britain som visar Turner. Och till min kusins studio. Vid sidan om hans godhet och intelligens finns den stora kreativiteten: jag vill ta med mig en av hans tavlor hem, om nu chansen finns.

Dagen innan en genuin teaterupplevelse, den otroligt starka (och roliga!) Educating Rita i Newburys unika The Watermill Theatre. Mannen i taxi gav mig en extra tur runt landskapet, gratis, av ren godhet. Hon som lockat mig dit var lysande. Stycket brilliant. Regin klockren.

Regn ute.
Frid inne.
Snart ska han vakna av en kopp varmt the bredvid kudden.
Det sa vi.

(Det gick nastan. Svart att formulera om "vi kom overens om att den som vaknar forst vacker den andra med the pa sangen"...)

Problemlösning à la I-land

Om jag inte var så väldigt "singlifierad", skulle jag tro att jag var gravid, för jag är jämt hungrig numera. Utan nån som helst bantningskur.

Jag är hungrig när jag går och lägger mig (för sent). Hungrig när jag går upp mitt i natten (på grund av att jag är hungrig) och hungrig när jag vaknar för tidigt på det som skulle varit en efterlängtad sovmorgon.

Så jag steker ägg och två baconskivor och lägger på ett mörkt bröd. Brygger starkt the och blandar med lika delar ångvispad mjölk. Knäpper på min dator och läser några glada tillrop på Facebook. Kryper in i stor kofta och tänder ett ljus. Ser fram emot varmt duntäcke och god bok om en liten stund.

Mitt problem är enkelt att lösa.
Jag har turen att bo på rätt plats på jordklotet.
Det går inte en dag utan att jag är tacksam för det.

Love, peace and understanding

Fredag kväll. Slötittar på Idol samtidigt som jag jobbar (förbereder helgens stora projekt). Plötsligt gråter jag, för det är en riktigt god människa som röstas ut. Och runt om står andra goda människor och applåderar, respektfullt.

Jag blir lite förvånad över min egen blödighet, men långt där inne tänds hoppet om att cynismens och ironins era är över, och att vi larvigt känslomässiga personer får känna oss fullständigt trendriktiga i en nyromantisk era.

Tänk om det blir inne att vara snäll? Och helt ok att vara lite naiv? Då kommer jag att bli mycket populär!

Läs även andra bloggares åsikter om Idol

Unisex eller dam och herr?

Behöver rådgöra med dig. Vad tycker du?

Slottets toaletter ska - förhoppningsvis! - renoveras.
Igår fick jag frågan:
- Vad tycker du? Separata Herr- och Damtoaletter, eller Allmän, dvs gemensam?
(Det blir fler bås om det inte behövs vägg och varsin ingång.)

Sen dess har jag funderat. Är det viktigt att dela på könen, eller är det bara något som lever kvar från den tid då inga pappor bytte blöjor? Behöver kvinnor stå framför speglarna ifred från männens blickar, och varför accepterar män den vedertagna sanning att det alltid luktar sämre på ett herrdass? Och är det rättvist att damkön alltid är oändlig medan herrarna glider rakt in till sitt lilla krypin? Men om det jämlika Sverige börjar med en gemensam kiss-kö, kommer då besökare från utlandet att snällt ställa sig där, eller kommer de att knipa, just för att i deras kulturer skulle aldrig en dam och en herre gå på samma toalett?

Alltså, i vårt moderna tidevarv:
Hur ska vi förhålla oss på sanitetsfronten?

Koncentrationsövning

Jag har inte ställt om köksklockan i lägenheten som jag hyr i den lilla stan intill den stora sjön. Klockan visar en timme senare än alla sina kollegor.

Det får vara så. Som en slags markering: ljuset kommer tillbaka. Och det är ju under sommartid som det händer saker i den här stan.

Så jag tränar min hjärna att snabbt omvandla vad den ser till faktiskt värde. Men jag blev lite stressad i morse när jag nyvaken och småmosig trodde att jag var en timme för sen till ett möte...

Vardagshjältar

Med vem pratar du med när något är svårt? När du darrar bakom fasaden, när dina tankar har tovat ihop sig eller känslorna runnit över varje sansad, förnuftig bägare?

Din sambo? Det är naturligt - om du har någon. "I nöd och lust" - din sambo ska vara din näsduk, din lekkamrat, ditt stöd och din sparringpartner. En vän? Ja, om det är en vän i vått och torrt, inte bara i fest och yra. Din terapeut? Absolut, om du har råd.

Men det finns stunder när inga kanaler längre räcker till. Du skriker, utan ljud. Du faller, utan botten. Du dör, utan valmöjlighet.

En sån natt, för några år sen, ringde jag Jourhavande Medmänniska. Jag höll på att gå sönder där jag satt med telefonen i skakig hand. I luren hördes en främmande röst. Jag minns inte om det var en man eller kvinna, jag minns bara att rösten varsamt lappade ihop mig, en aning. Precis så mycket att jag kunde sova mig till en ny dag med nya möjligheter.

Den människan har än idag min djupaste beundran och tacksamhet. Den, och alla andra, som osjälviskt arbetar för sina medmänniskor, som bär humanismens fana högre än alla andra.

Utanpåverk. Eller riktigt verk.

Jag vet. Man ska vara snygg. Fräsch som en försommardag. Smal men inte anorektisk. Bekymmersfria ansiktsdrag. Fotoanpassat leende som håller posen tillräckligt länge för skärpeinställning. Vitamin-stärkt hår som böljar och extra long dubble turbo ultra thick ögonfransar. Ditt utseende är ditt visitkort och din inträdesbiljett. Ve dig om du inte åldras vackert.

Men numera vet jag nåt annat också. Efter en veckas förbannat skrapande, slipande, putsande och utjämnande, efter en nästan dödsdömd kamp mot fyra lager gamla tapeter inklusive spackel och lim, efter en resa från mörkblått ytskikt in mot betongvägg à la 50-tal har jag lärt mig detta:

Det är underarbetet som är det viktiga.
Även hos oss människor.

Kärlek är

Min mamma fyller snart 70. Min mamma har ett starkt psyke och en intensivt brinnande kreativ flamma. Men hennes kropp går sönder, mer och mer.

Min pappa har fyllt 70. Min pappa har ett varmt hjärta, ett aldrig sinande glatt humör och en stor vishet. Hans kropp skuttar runt med andra Friskis & Svettis deltagare.

Just nu kommer med jämna mellanrum bloggrapporter från detta radarpar:
Det är frukostar på balkongen, bussturer och långa promenader, kyrkor och operaföreställningar, restauranger och caféer, loppmarknad och gigantiskt konstmuseum.

Dom är i Paris. Och min pappa rullar runt min mamma i rullstol, i denna en av världens minst handikappanpassade städer.

Det är kärlek.

Mer knytt

Jag fyller år nästa vecka. Och lönen har just kommit. Hm... en smakrik kombination om man hakat på BecauseI'mWorthIt-trenden. Alltså är det dags att unna mig nåt.

Kläder? Nej hu, provrum ger mig yrsel. Fullkomligt avskyr att shoppa kläder. (För att inte tala om skor.) Make-up? Icke. Det roar mig inte. Om nån tycker jag ser bra ut beror det mer på min charm än min foundation. En spa-dag kanske? Jo, men då vill jag ha sällskap. Det blir så fina samtal när man är avslappnad.

Jag ska gå till bokhandeln. Där ska jag köpa mig en bok som jag längtat efter hela hösten. Den enda som saknas i serien som jag, gång på gång, läser för att finna tilltro och förtröstan; "Pappan och havet" av Tove Jansson.

Mumintrollen och jag. Vi har liksom samma livsfilosofi.

Klotter är ett sätt att uttrycka sig

När jag gick i gymnasiet minns jag tydligt att nån hade skrivit med kaxiga bokstäver på en av skolans toaletter:
Det är skrämmande att leva i en tid när det är lättare att spränga en atombomb än en fördom.

Det var tidigt 80-tal. Sen blev det hälsovåg och friskvård, och budskapen på väggarna var:
Att kyssa en rökare är som att slicka ett askfat.

Idag var jag på min dotters gymnasieskola i Stockholm city. Där fick jag syn på ett klotter som jag aldrig förut sett. En ensam flicka har suttit och skrivit på pappershållaren. Nåt hon tänker på. Som känns viktigt. En önskan, en bön - eller kanske ett straff mot sig själv?

Jag blev tagen. Och plötsligt tyckte jag om mina (alldeles för många) kilon. Som en tyst protest. En stillsam revolt.



"Jag vill väga 42 kg"

Under har nån kommenterat:
"Då tycker jag synd om dig"

Sduvigh...

Först blev alla livrädda för svininfluensan. Nu är alla skraja för vaccinet.

Själv sitter jag i raggsockor och stor halsduk, huttrar av feber, snorar och ömmar i varenda muskel. (Fördelen med att arbeta hemma är att man inte behöver stanna hemma från jobbet, utan ångar på som vanligt. Det går ändå inte att ligga ner för då dunkar skallen så att jag har svårt att andas.)

Gudskelov har jag paradisisk hemmagjord äppelmust som jag fått av mor&far. Säkerligen även svininfluensan - åtminstone tänker jag mig det, för att fylla mitt behov av vardagsdramatik. Jag dör garanterat inte. Jag bara gör av med extra många toalettpappersrullar den här veckan.

Men visst. Vaccinera er. För kul är det inte att må så här...

Oktober

Det är mörkt.
Mannen bär svart läderjacka och mörkblå jeans.
Jag kör nästan på honom.

Det är mörkt.
Kökslampan har brunnit upp och fallit ner.
Vi ser knappt vad vi äter, trots mängder av stearinljus.

Det är mörkt.
Jag går runt och känner mig lite dunkel.
Det var länge sen nån tände mitt inre ljus.

Äpplet faller inte långt från päronträdet

Det kom ett mail från min mamma för ett tag sen:

Din far upphör aldrig att förvåna mig. Imorse kom han nedspringande för trappan och ropade:

- Har vi nån honung?
- Va, vad ska du med honung till?
- Jo, det sitter en liten fjäril i mitt fönster och den är alldeles kall och behöver näring.

Upp i full fart för trappan med en klick honung upplöst i varmt vatten på en tesked. Efter en stund kommer han ner igen, helt belåten.

- Nu har den ätit, nu klarar den sig.

Själv har jag en nyväckt fluga i köket. Fet och sällskaplig. När vi tittar på TV i rummet bredvid följer han oss dit och surrar förtjust runt våra huvuden.

Och mellan krukväxterna i köksfönstret står numera en liten skål med honung.

Det är +1 grad i luften.

Åker till stan, möte. Raska steg. Tjock jacka.
Stark sol långt borta ger ljus men ingen värme.
Brinnande färger i kontrast mot den iskalla luften.

Intill kyrkväggen täckt av vildvin, ligger han.
Det hugger i hjärtat. Åt dem som har skola vara givet.
Men han ser fridfull ut. Sover stilla. Avslappnad i rabatten.
Det finns något väldigt rörande i den lilla människan skyddad av det gigantiska tegeltemplet.

Men jag hade velat kunna lägga över honom en filt.

Jag tror att jag är arg

Jag är antagligen arg.

Arg på att människor säger saker som de inte menar.
Arg på att elementet i dotter M's rum inte fungerar, att el och bredband trasslar, att jag inte har nåt badkar och på att diska i största allmänhet.
Arg på prestige och arrogans som jag tvingas möta och förhålla mig till.
Arg på kulturpolitiken som ständigt tar struptag på oss som försöker göra livet lite drägligare.
Arg på mig själv som lät mig bli så trampad på.
Arg på ensamheten som är självvald och arg på stoltheten som gör mig till den jag är.
Arg på spärrvakten som pratade i telefon när jag ville köpa biljett.
Arg på hösten, för att den är så jävla vacker samtidigt som allt bara dör.

Frågan är: vad gör man med all sin ilska?

Jag har

Jag har en vit sten i fickan.
Jag har en vit sten i fickan och en tår i ögat.
Jag har en sten i fickan, en tår i ögat och minnet av en vidunderlig strand vid havets kant.
Jag har en sten i fickan, tårar i ögonen, bortflyende sommarminnen och ett hål i mitt hjärta.

Jag har en sten, en gråt, ett minne, en sorg och ett helt liv kvar att leva.

Ett knytt, part II

(Stilla önskan. Bara nån gång ibland. När vingarna behöver vila...)

Ett knytts bekännelse

Jo, jag är lite höstruggig.
Som ni har märkt.
Det är ingen fara. Jag tänker inga dystra tankar.
En del av att vara vaken och lyhörd, att hitta flödet i sitt eget skapande och växande, det är Sårbarheten. Den går alldeles utmärkt att lära sig leva med. Jag är en obotlig optimist i grunden.

Men ibland, när man känner sig liten och frusen och en smula rädd för det mörka som drar allt närmre, då skulle det vara skönt med nån som sträckte ut sin hand...

Längtar till en problemfri höjd

Det mosar och det såsar.

Sticker ner fingrarna i kakburken för att se om socker är lösningen.
Spinnar på då och då trots tristess och skav i rumpan.
Suckar djupt med jämna mellanrum - det sägs att man syresätter blodet då.
Scannar av mig själv från topp till tå och upptäcker att det inte är mycket som känns livskraftigt just nu. Röntgen visar dock att det mesta är helt. Lite ärr bara. I naveln syns tacksamhet och stolthet. Ändå är det som att simma i motvind.

Tror det är dags att klättra upp på ett berg nånstans.

Narrspel

Inte lita på nån.
Inte tro att det finns samförstånd.
Inte lägga en annan människas namn i ditt hjärtas arkiv av vänner som går att luta sig mot, berikas av och som behöver omtanke, uppmärksamhet och stöd tillbaka.

Den andre kan när som helst stänga dörren och säga: "Tyvärr. Jag behöver sinnesro. Jag hoppas att du förstår."

Och du står där med ditt blottade struphuvud och din avslöjade svaghet och tänker att du skiljdes från sammanhang i samma stund som du föddes och att allt annat bara är att lura sig själv.

Varglapp

Klapp klapp klapp.
Skrik och vrål.
Hotfulla steg.
Spända rep.
Flaggor som fladdrar i vinden.
Så drevs vargarna ihop med hjälp av skrämmande målningar på guteväv innan de dödades med spjut, slag eller skott.
Människan är verkligen det grymmaste rovdjuret av de alla.



Men mitt i allt kan jag inte låta bli att le åt denne man som räcker ut tungan. Och önska att den fick hänga på min vägg istället för på ett museum i Västra Götaland...

Fråga

Har du en varm hand till mina kalla fingrar?
Eller måste jag köpa mig en vante?

Svensk kvalitets-tv?

Jag har egentligen aldrig sett "Robinson" på riktigt, men jag vet vad som erbjuds: blå himmel, topasfärgat hav, gul sand och gröna, vajande palmer. Deltagarna är solbrända och har snygga shorts. Kvinnliga bröst visas upp i olika bikiniliv. Nakna manliga överkroppar med muskler och svett. Kameraglidningar över höga berg och vida hav.
Jag begriper att man väljer att lägga pengar på att producera sånt.
Eller lördags-kvällstid på att konsumera det.

Så hamnade jag framför "Kändisdjungeln" häromkvällen...

Sveriges i särklass tråkigaste kändisar säger ointressanta saker, ständigt med mungiporna nere. De sitter håglöst på sina bänkar i något som är misstänkt likt en studio. Uppmixade insektsläten - pålagd ljudeffekt? Närbilderna är filmade mitt i natten (av någon outgrundlig anledning). Ibland får deltagarna göra äckliga saker, som inte är äckliga att titta på, eftersom uppdragen är så absurda att vi är övertygade om att allt är fejk.

Vet du, jag tror faktiskt inte att de är i Malaysia. Jag tror de sitter inlåsta i en bunker i Frihamnen utanför Stockholm. Det är därför de ser så bleka och sura ut hela tiden.

Tacka vet jag Robinson. Där får man i alla fall se solen och havet. Och drömma sig bort lite...

Andra bloggar om Robinson, Kändisdjungeln, kvalitetsteve

I

I min säng: fyra böcker, alla på gång samtidigt. Läste en Tove Jansson novell igår, om Snusmumriken som vill vara självständig och oberoende och därför är ganska taskig mot ett knytt utan namn. "Man blir aldrig riktigt fri om man beundrar nån för mycket", sa Snusmumriken. (Man måste bara älska Tove Jansson.) Den novellen fick jag läsa högt för mina flickor ikväll.

I mitt kök: dagliga suckar över hur ofantligt tråkigt det är att alltid alltid behöva laga mat. Jag försöker skärpa mig. Zuccini- eller broccoligratäng t ex. Sen tog idéerna slut. Nån som vill bli min kock? Jag lovar, jag tar disken.

I mina öron: lätt sus och en mängd låtar som pockar på uppmärksamhet. Vill bli ihågkomna. Vill kanske säga mig nåt. The long and winding road...

I min närhet: Förut var dom två, nu är dom tre. Och jag njuter varje sekund. Den som säger något nedsättande om dagens ungdom vill jag gärna prata med öga mot öga. För bättre, rakare, schysstare och smartare personer än dessa tre, 13-18 år, har jag inte mött.

Min granne

Min granne spelar hög musik som inte är särskilt kul.
Min granne tittar på TV hela natten.
Min granne lyssnar på starka, nasala böneutrop.
Min granne har högljutt sex.
Min granne skrattar mycket och pratar livligt med sina kompisar.
Min granne har en hund som skäller.

Jag har öronproppar, rogivande kvällsthé, en spännande bok och ett oändligt tålamod. Det händer att jag bankar i väggen, men numera bankar han bara glatt tillbaka. "Hej på dig du, kul att du hörde av dig!"

Jag bryr mig inte om att bråka mer än så, för jag inser att han kommer från en kultur där det inte måste vara knäpptyst kl 23 på vardagar. Där det inte finns någon bostadsrättsförening med välformulerade stadgar. Där människor umgås och låter och ljudar och skrattar och festar och älskar och vibrerar. Där det går att sova i oväsen, så länge det är skapat av levande människor och inte missiler eller attackerande stridsflygplan.

Men jag har en stark lust att tända moteld. Vad sägs om lite Verdi lagom till midnatt?

Jag söker - alltså finns jag

Det spelar väl ingen roll om det är sant eller falskt? Om det går att bevisa? Alla strömmar genom livets mysterium släcker vår törst efter begriplighet.

Tänk om bara det som syns fanns.
Hur ser då musik ut? Kärlek?
Finns inte dessa?
(I så fall säger jag tack och adjö för mig.)

Och om det nu är så att det finns sanningar som vi inte kan uppfatta på det medvetandeplan vi befinner oss, är det inte då inte osmart att avfärda allt det vi inte kan förklara som humbug? Tänk om det verkligen är sant. Det vore dumt att chansa...

Alltså lägger jag mina kort. Besöker ett medium. Läser mitt horoskop. Vilar blicken på en ljuslåga. Vänder ansiktet mot solen och visslar tre gånger. Säger hej till lyftkranar. Tackar för allt det goda som kommer att komma till mig. Kramar ett träd. Slappnar av på en spikmatta. Läser en dikt. Drabbas av en Meatloaf-ballad. Öppnar en digial Fortune Cookie på facebook. Springer i skogen. Slätas ut invid horisonten. Minns doften av en saknad. Letar tecken bland siffror. Fantiserar. Läser och funderar. Kommunicerar ordlöst med ett djur eller ett barn. Har små kuddar i bilens vindruta för skyddsandarna att sitta på. Tillhör inte svenska kyrkan men kan sitta länge i en kyrka och bara vara. Eller sjunga. Eller regissera. Säger "akta er!" till de små under jorden innan jag häller ut hett vatten på marken. Viskar min önskan i bergakungens öra. Lägger en helande hand på någons rygg.

Men några spöken har jag aldrig stött på, hur mycket jag än försökt.
De finns nog inte helt enkelt.

Att Återkoppla

Det uppstår ofrånkomligt ett tomrum när en boll är ivägskickad och ännu inte studsat tillbaka.

Själv returnerar jag så snabbt jag kan. Svarar. Kommenterar. Replikerar. Knyter an - eller sätter punkt om behövs. Jag har alltid varit fullständigt medveten om vårt behov av återkoppling.

Men det händer att jag sänder ut nåt i världsrymden - och det blir alldeles tyst.
En liten krypande oro i magen: är det nåt fel på mig?
Distraherande tankar i huvudet: har jag gjort nåt fel?
Klok-häxan på ena axeln nynnar: stilla dig, allt har sin tid.
Självkritik-häxan på den andra väser: där ser du.

Och så hyvlas ännu en bit kraft och tillit ner, alldeles i onödan. Vi har ju alla möjligheter att svara numera. Kommunikationsmöjligheterna är nästintill obegränsade. Ett sms kan ta 10 sekunder att skriva och skicka.

Ett exempel: jag skickade ett paket med ett långt brev till en vän för över en månad sen. Har då och då undrat varför vännen inte gett nån feedback på det jag skrev. Jag kunde förstås ha ringt och frågat, men det var så mycket annat som kom i vägen hela tiden, och så glömde jag, och....

Idag kom paketet tillbaka. Oöppnat. Åter till avsändaren. Det hade aldrig nått sitt mål.

Så nästa gång jag går och väntar på återkoppling ska jag helt enkelt viska tyst till mig själv:
Catarina, det är ingen fara. Det har bara kommit bort i posten.

Tidningsanka?

Jag har absolut ingen aning om vem Anna Anka är. Men jag har sett hennes namn på löpsedlarna och på första sidorna på båda - av mig fullständigt avskydda - kvällstidningarna flera dar i rad.

Och jag tänker: hon måste ha gjort nåt riktigt smart för att få så mycket publicitet.

Däremot köper jag inte tidningen. Det finns så många andra människor som jag vill ge av min tid till.

Dolda kameran

Hon trummar med pekfingret mot bordskanten.
Hummar och nynnar.
Reser sig plötsligt och slår ut med en arm.
Pratar högt och tydligt.
Går ett varv i lägenheten. Vattene alla malora.
Taramtam. Tatataramtam.
Sätter sig igen.
Tittar ut genom fönstret.
Dra nåt gammalt över dig - typ? Får inte vara för elakt. Pubertalt hellre.
Suckar.
Gör en espresso.
Hon går till pianot. My funny Valentine så det ekar i trapphuset.
Tillbaka till datorn.
Men gubbe, gå och lägg dig.

CQ

Fastnade för en skäggstubbig haka. Starkt behov av att stryka över den med handen. Behärskade mig.

Tittade in i ögon som var lite ledsna. Längtade efter att få kyssa ögonlocken varsamt med varma läppar. Behärskade mig.

Kunde inte låta bli att snegla ner mot jeansen, där under linningen. Behärskade mig.

*

Så passerade ännu ett ögonblick i förnuftets och hederlighetens tecken.
Men jag längtar till den stund jag inte längre måste behärska mig...

Ja de e måndag morgon

Nu är den näst sista båten nattad. Uppdragen på land, vänd och tvättad. Den stora båtens vinterförvaring köper jag mig fri ifrån. Men ännu några månader ska jag kunna dra ut på havet. Sova i stugan några nätter till, fortsätta plocka av björnbärsbusken och sakta men säkert stänga igen för säsongen.

Premiären i lördags gick alldeles lysande. Värme och mänsklighet. Uttryck och innerlighet.

Idag har jag ont i magen. Kanske av vemod. Kanske för det som måste göras - annars är man bara en liten lort. Brygger en espresso. Sätter mig vid köksbordet för att arbeta. Det tar emot.

Det kanske helt enkelt är en vanlig måndagsblues...

Järvafältet 11/9 kl 15.44

Ensam på vägen.
Ensam vid vägrenen.

Vi fick syn på varandra. Sa hej.
Småpratade en stund om ditt och datt.
Förstod så väl.

Sen skildes vi utan att ha rört vid varandra.
Man ska aldrig bryta den kraft som envisas, trots allt.

På begäran

En man frågade mig igår kväll varför jag inte bloggar om det underbara arbete jag håller på med just nu.

Nu har jag ju bestämt mig för att inte räkna upp allt jag gör hela tiden, utan mer låta tankar, iakttagelser och berättelser flöda ut över skärmen. Men jag gör ett undantag.

Alltså, i min värld:

• kör jag 3o mil om dan
• svär jag i kyrkan (förlåt, men det slinker ur mig en instruktion typ: "hon är så in i helvete arg!")
• skapas mardrömmar, gudsbrottning, långdans och bröllopsyra, sinnlig förälskelse och dånande offerriter
• drillar jag kören i diverse handrörelser, såsom "a-a-a-stopp" eller "ååå-tjoff!"
• får jag gåshud och tårar i ögonen fast jag vet precis vad som händer
• njuter jag av att möta varma, öppna leenden och imponeras av allas arbetsiver, koncentration och fokus
• undrar lite för mig själv vem i branschen som kommer upptäcka vår titelrolls-innehaverska först (hon är brilliant)
  
• sjunker jag ner i ett musikaliskt bad som är något av det vackraste jag vet
• tappar jag bort mina anteckningar överallt bland bänkraderna för att jag kan aldrig sitta still mer än en minut
• upphör jag inte att förvånas hur bra det är trots att vi bara har repeterat i två veckor
  

Så!
Har jag uppfyllt din önskan?

En deckargåta

Det ligger ett kvastskaft på golvet bredvid den obäddade sängen.
Det sitter en regissör med en kopp extra starkt kaffe vid köksbordet.

Kan ni lista ut vad som har hänt?

(eventuella skriftliga förslag i kommentarfältet, där också svaret publiceras på torsdag)

On the road

Jag är minst 10 kg lättare och mycket vältränad. Jeans uppvikta över stövlar med skyhög klack, nitbälte och ett linne som framhäver mina muskulösa armar. Jag går rakt in, fullkomligt orädd och ställer mig mitt på golvet.

Det är tyst en stund. Och jag säger: ok, jag är 45 men va f-n. Madonna är 51.

Sen sjunger jag med hela livets sorger och glädjeämnen i strupen - snabbt klipp över till hon som gråter, han som är totalt fängslad och så den tredje, den kärvaste, som håller en hand över munnen, som för att hindra ett skrik att komma ut.

Efter det är inget sig likt. 40 plussare är kult. Medelåldern rules. Alla unga vill lyssna och lära, slitage är trend, ordet gubbrock upphör att existera och rockfestivalernas medelålder höjs med 20 år.

Bara för att jag sökte Idol 2009.

Så dagdrömmer jag när jag kör hem i mörkret och sjunger med för full hals i radions:

and through it all she offers me protection
a lot of love and affection
whether I'm right or wrong
and down the waterfall
wherever it may take me
I know that life wont break me
when I come to call she wont forsake me
I'm loving angels instead

Tags Idol, Madonna

Heja konsten

Jag tycker det är spännande att någon vågar iscensätta ett sammanbrott såsom ett konstnärligt experiment. Att klottra ner en tågvagn är kanske lite sämre - men varför inte låta SL samarbeta med konstnärer för att skapa liv i fula och slitna vagnar? Graffiti kan vara grymt snyggt dessutom.

Men allra bäst är toaletten på Bonniers konsthall i Stockholm.

Tänk dig en vanlig toalettstol. På väggen till vänster hänger en TV- skärm. Den visar en bild av något dunkelt och svårtytt. Den tycks vara alldeles stilla.

Du lyfter på toalettlocket och bilden börjar röra sig. Hm, tänker du. Sätter dig som du brukar på plastringen. Och plötsligt dyker din nakna bak upp på skärmen!

Sen kan du glatt roa dig med att se på TV hur kisset plaskar ner i vattnet, hur pappret landar och - vackrast av allt - kaskaderna av rörligt vatten när du spolar.

Gissa om jag stannade länge där inne! Jag var tvungen att vinka till kameran nere i kröken. Se om jag kunde se mitt ansikte. Spola flera gånger. Öppna och stänga locket. Och jag småskrattade för mig själv hela tiden.

Nu måste jag bara se till att passera konsthallen så fort jag känner att jag behöver göra det där stora ni vet....

Till köksklockans tickande

När jag kommer hem sent på kvällarna har jag ingen att berätta för. Jo, jag kan chatta en stund med en vän, men en sån här natt har alla hunnit somna. Det är bara jag och varulvarna som är vakna.

Det regnar.
Jag stod stilla på motorvägen i en timme, mitt i ett pärlband av röda baklyktor. Långtradare tätt efter varandra - de såg ut som en kringresande cirkus. Slog av motorn men hade radion på. Rockkanalen, den enda min bilstereo får in (gott så, men jag avskyr reklamen).

Det var en olycka.
Både polisbil och ambulans passerade med blåljusen påslagna. Och jag grät där ensam i bilen, för det blev så tydligt att allt kan förändras på bara några sekunder. Någon hade varit på väg till en älskad, ett hem, ett barn - och så plötsligt sladdat i regnet. Eller blundat bara lite för länge.

Men jag tänkte också att om det varit jag,
då hade ingen väntat förgäves.

Målet är inget - vägen är allt

Jag skulle kunna skriva att jag inte är det minsta skraj för svininfluensan. Eller att jag stödjer Anna Odell: Sacha Baron Cohen gjorde samma sak* och blev berömd. Jag skulle kunna berätta om drömmen som väckte mig med gråt i hjärtat och fick mig att undra hur lång tid en sorg-process egentligen tar.

Jag skulle möjligen skildra regnet, höstblåsten, den klara luften, känslan av avsked. Eller också berätta om repetitionsarbetet som är så roligt och intensivt och alla de glada ansikten jag möter när jag kommer dit. Att jag antagligen inspirerar och rör om mer än jag tänkt mig: jag gör ju bara mitt jobb. Iscensätter en berättelse som berör mig starkt.

Slutligen skulle jag kunna berätta om Operation Läsa Om Kerstin Ekman. Sista meningen i "Händelser vid vattnet" som är som ett knytnävslag i själen.

Men jag skriver inget av allt det där. Inte på riktigt. Jag bara skriver, för hur det nu är så är vägen viktigare än målet...

*bestämmer sig för en karaktär, går ut i samhället med ett påhittat skeende för att väcka reaktion och få syn på tendenser - och låter sig filmas under tiden

Tags Svininfluensan, Anna Odell, hösten, Kerstin Ekman