Minns mig

Jag har läst en oerhört gripande bok: "Fjärilen i min hjärna" av Anders Paulrud. En liten, liten poetisk skrift, full av kärlek och sorg på samma gång. Det är kanske därför jag inte varit så sprittande glad idag.

Författaren - jaget - är döende i cancer och tar avsked av sitt liv, sina minnen, sina förmågor. När han är borta finns boken kvar, och i den bevarad en bit av hans själ - hans fjäril. Det är nog det vackraste testamente jag läst.

Och jag tänker: om jag dör, hur minns ni mig då?

Stäng min hemsida och min facebook - men låt bloggen vara. Tänk om nån vill tränga in i den som en gång var jag? Gå tillbaka i mina web-fotspår och läsa denna blandning av personlig dagbok och berättarlysten krönika?
En vuxen dotter - eller kanske ett barnbarn.
Nån som missade mig när jag pågick.
Eller nån som bara snubblat över mig i cyberspace.

Låt mig vara öppen.
Låt mig finnas kvar.
I alla fall en bit av min fjäril.

Låttext?

och om jag bara fick
skulle jag stryka håret ur din panna
idag
inatt
varje ögonblick

Dialog med tonårsdotter (sann)

Lakanen nyss urrivna ur sängen. Allt kastat på golvet. Nya fräscha väntar på att ersätta de gamla. Just då bara måste jag bara spela lite piano. Se om jag kommer ihåg en gammal ungdomslåt.

Eller: fullt av disk på köksbänken. Bordet smuligt. Kaklet i allra högsta grad fläckigt. Då bara måste jag skriva ner en tanke som flugit in i skallen. En formulering. En diktrad. Eller rent av en projektidé.

Så, en helgmorgon, ligger jag kvar länge i sängen och tänker att jag antagligen behöver skärpa mig. Bli lite mer som mammor bör vara. Erbjuda mina döttrar ett normalare familjeliv.

Dubbelcheckar med min äldsta vid frukosten:

- Är jag en konstig mamma?
- Nej.
- Men är jag som en mamma ska vara?
- Jag tycker att du är bra.
- Fast jag inte har sån ordning här hemma alltid?
- Det är det jag tycker om! Då kan du aldrig säga till mig att jag måste städa...

Å vad jag älskar henne.

Prinsessbröllop

Nej. Jag kan inte vara mindre road.
Kärlek, - ja! Fira den! Stå för den! Njut av den!

Men att 'nedräkning' pågår på Arlanda, att lägenheter på Blocket plötsligt hyrs ur för 15 000 kr i veckan och att allt tycks kretsa kring detta, det får mig att vilja snabbspola tiden fram till den 20:e juni.

Å andra sidan kan jag inte låta bli att tänka kreativt. Vilken chans skulle inte det här kunna vara för ett per automatik kvarlevat kungahus (med säkert snälla men - förlåt - ganska ointressanta människor)?

Ut i världsmedia:
I Sverige gör vi ett miljövänligt, människovänligt bröllop. Modernt och medvetet. Vi ställer till med galor för jordens framtid, plockar upp uteliggarna från gatan, vi lägger pengarna på stöd och resursfördelning. Vi väljer att fronta oss som Icke-traditionalister och går i täten för ett rättvisare, mer empatiskt samhälle!

Kvällstidningarna frossar i stället i systrarna Spara & Slösa och visar präktig Victoria vid sidan om rökande Madeleine med kärlekstrassel. Som om allt vi vill är att de ska vara gudomliga förebilder (att se upp till) med mänskliga drag (som vi kan se ner på, så blir vi själva lite lite bättre. Gungbrädsprincipen.).

Jag skulle föredra att känna respekt för dem.
Som jag känner för Barack Obama.
Som å andra sidan är vald för det han kan, gör och står för...

Tags
Victoria, Madeleine, prinsessbröllop, kungahuset, Obama

Duktig flicka

Jag har jobbat bra, hela veckan.
Dotter M och dotter N mår bra.
Det står en gryta och puttrar på spisen.
Jag får ta en kall öl.

Men jag dricker helst inte ensam.
Kommer du?

Varför jag aldrig köper lotter

"Fru Micu har i halva sitt liv spelat på lotto. Sedan hon gått i pension har spelandet växt. Hon har alltid vetat att en stor rikedom en gång i livet kommer att hamna i knäet på henne. Eftersom det börjar bli sent, tror hon alltmer på det. Hon väntar varje onsdag i rödblommig söndagsklänning på att resultatet av dragningarna skall offentliggöras. I tamburen står hennes bruna lackskor för att hon snabbt ska kunna kliva i dem när lottobudet ringer på. För det mesta ringer det inte alls på hela förmiddagen, för att man i huset numera känner till hur speciellt känslig denna dag är. Om om det händer, då är det på sin höjd brevbäraren eller en glömsk granne som vågar sig fram till dörren. När fru Micu i sin söndagsstass långsamt stänger dörren inifrån, är hon bedragen ytterligare en gång."

Ur Herta Müllers "Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv"

Tusensköna

Sånt som gör mig glad:

• fick tid för sjösättning av min vackra båt 8:e maj
• och en hel CD med bra låtar från en vacker man
• solen väcker liv i naturen
• kroppsvarm deg jäser i köket
• kreativt flöde i fantasihjärna och fingertoppar
• avbetade poster på To Do-listan
• skatteåterbäring
  
• dotter M och dotter N: kloka, varma, goda, vackra
  
• familjen och alla vänner
  

Sånt som gör mig mindre glad:

• nej förresten jag tänker inte på det. Jag vänder mitt ansikte mot ljuset.

Gjort är gjort

Ni vet när man efteråt kommer på vad man skulle ha sagt. Egentligen. Istället. Eller när man tänker på vad man faktiskt sa. Och vad man gjorde när man sa det.

Då börjar orsak-och-verkan-analysen:
"Om jag inte hade sagt just det där, då skulle allt vara annorlunda." "Hade jag sagt så istället hade jag säkert fått den reaktion jag ville ha." "Varför betedde jag mig på det sättet? Jag hade min chans - nu har jag förstört allt..."

Sen kommer insikten att det är kört, över, bränt och kasserat. Andningen blir sorgsen, pannan förgrämd och fotstegen tunga.

Och så går tiden.
Du står kvar.
Det var aldrig så stort eller viktigt.
Inget är förstört.

Kanske får du till och med en ny chans?

Soul Protection Factor

Jag fryser. Det beror inte på vädret - ute strålar solen.

Jag sätter mig i duschen, lutar huvudet mot väggen, andas in ångorna och låter det heta vattnet rinna över min rygg. Fryser ändå.

Jag drar på mig fleecetröja och raggsockor, dricker honungsvatten och lindar en sjal runt axlarna. Det hjälper inte.

Försöker tänka på annat. Ställer förnuftet vid rodret för att återerövra lugnet och värmen. Det ska gå, även om det tar sin tid.

Glömde helt enkelt Själskyddsfaktorn och har bränt mig en aning.

Follow the white rabbit

Du ser en skymt av ett öra, en svanstipp, en tass. Du vet inte vad det är, men du kan inte låta bli att smyga efter.

Den snabba rörelsen framför dig drar dig vidare, bort från tryggheten. Du hade ett val: att stå kvar i det välkända eller att följa med mot det osäkra. Du valde risken. Och möjligheten.

Sen faller du.


Men du kommer aldrig att ångra dig.

Att gå i höga skor

Jag är en kort sak. Inte för att jag känner mig kort: på gruppbilder blir jag alltid lika förvånad när jag inte hittar mig själv i jämnhöjd med resten av de uppställda ansikena. Efter långt letande sänker jag blicken till församlingens bröstkorgsnivå. "Va, är det där jag?!" Men bevisligen står det 156 cm i passet.

Fast jag gillar att vara kort. På flyg eller bussar kan jag alltid krypa upp i sätena, när andra suckar och stönar och undrar var de ska göra av sina ben. I korta soffor kan jag rulla ihop mig - till och med i nåns knä. (Har jag tur blir jag då kliad i håret.)

Och framför allt har jag närmare till barn. Vi kan hälsa glatt på varandra, barnen och jag, ingen behöver se ner på den andre. (Barn har alltid haft lätt för att tycka om mig, säkert för att de märker att jag liksom hör till deras temperaturnivå.)

Men nu har jag bestämt mig för att lära mig gå i högklackat. Så när andra tar sig en fredagsdrink eller går på krogen med vänner stapplar jag runt hemma på nyköpta 10-centimeters klackar. Plötsligt når jag upp till skåphyllor. Hittar saker högst upp i bokhyllan. Ser ännu längre bort över takåsarna. Det är en hisnande upplevelse.

Sen slänger jag upp fötterna på bordet och beundrar klackarna. Dom gör sig bäst där. Och jag trivs bäst barfota ändå...

Vem vill bli miljonär - egentligen?

Såsig, dåsig, slö.
Oinspirerad. Oengagerad. Omotiverad.
Idétorka, fantasilöshet och allmän tomhet.

Får man använda en livlina i bloggsammanhang?
Eller låta publiken rösta och se vad majoriteten kommer fram till?
Möjligen presentera fyra ämnen, och låta datorn plocka bort hälften så att det bara finns två kvar att välja emellan?

Nej, jag bloggar inte ikväll, helt enkelt.
Imorgon kanske inspirationen kommit tillbaka.

Segrar alltid godheten?

Revolution härjar i Kirgizistan. Hungriga stormar massorna de offentliga byggnaderna och presidenten flyr i häst och vagn - förlåt, jag menar flygplan. Priset för folkets frihet är blod. Över tvåhundra år har gått, men lärdomen från 1789 tycks ha fallit i glömska. Historien upprepar sig.

En lugn och vältalande man pläderar för barnaga i radions Ring P1. Rasismen får ny näring av en vidrigt störd individ i Landskrona. Kvällstidningar frossar i ordet "dubbelmörderska".

Våld föder våld.
Hat väcker hat.
Hämnd kräver hämnd.

*

Jag mötte en man på flyget som sa: "Man måste vara snäll. Jag vill inte ens göra business med nån som inte är snäll." Han var marknadsföringschef på Lapplands hetaste turistattraktion.

Och mitt i allt det fruktansvärda som pågår kände jag en gnutta hopp.

Att kyssa en älg

Älg-Lasse går i täten och busvisslar. Med graciösa steg kliver Moses fram mellan de avgnagda trädstammarna och möter oss. Lite längre bort står Tuva och hennes två kalvar. Tuva vill gärna kela och bli kliad, kalvarna är blygare. Den andra honan (vars namn jag inte minns) är dräktig och hälsar på oss med vänlig men något trött blick. Sist kommer den store. Nyfiket sträcker han sin långa mule mot mig.

Öga mot öga med kungens konung vill jag spontant böja min nacke i ödmjuk vördnad. Djuret är enormt, trots tappade horn, men det rör sig som en dansör. Blicken är god och klok. Det finns inget ont i denna varelse.

Jag lägger mina läppar mot den mjuka mulen.
Sen matar jag kungen med en banan.

Påskdag

I morse perforerades isen med 200 hål. Senare fylldes älven av pimpelfiskare som försökte dra upp så mycket som möjligt under begränsad tid, för att vinna pengar och priser.

Vi satte oss i solskenet och tittade på. Efter en timme hade åtta fiskar totalt rapporterats in. Några skotrar körde runt och stilade, popmusiken dunkade genom dålig högtalaranläggning och de hundratals hoppfulla pimplarna satt orörliga vid sina hål. Bara en lätt ryckande rörelse i höger arm.

Vi strosade hem, för det verkade inte bli mer action än så.

På kvällen gavs vår andra och sista föreställning. Det är lite speciellt att arbeta i denna avlägsna by med 65 invånare. Fisketävlingar har många - men opera finns bara här. Jag fylldes av stolthet och värme när publiken ställde sig upp i slutet.

Bara en sak är trist: fortfarande inget norrsken.

Där det finns eld finns det liv

Vi sitter i den stora kåtan, samlade runt elden över vilken kaffepannan hänger i sin krok. Det är alldeles tyst, bara brasans sprakande hörs. Den fräna lukten från renfällarna blandar sig med kaffeoset och den söta doften av rökt falukorv. Blicken vilar på flammorna. Jag saknar min kamera, ändå kommer jag aldrig att glömma just den här bilden.

Utanför en rad skotrar. Jag vet att vi är på en ö, men jag kan inte fullt förstå det, för allt är vitt och orörligt och vi har färdats hit över vidder som lika gärna kunde vara åkrar - inte en rusande älv.

När det blir för kallt i kåtan går vi in i stugan. Kaminen värmer, några somnar, andra småpratar. Senare på kvällen, hemma i byn, fortsätter samtalet i bastun. Hettan mjukar upp kroppar och sinnen, allt öppnar sig i tryggheten och tilliten.

Eld.
Värme.
Liv.

Rapport från en god fredag

Först Kycklingloppet på ängen. Pojkarna som hör till oss kommer på första och andra plats, efter lite käbbel i spåret, nån tackling och en tappad stav. Sen far vi till Vittangi, huldran och jag.

Allt är stängt. Byn, som är den största i närheten, är totalt ödelagd. På OK hittar vi youghurt och mikropajer. Plus alla andra bybor som behöver nånstans att hänga en stund.

Åter i vildmarken bjuds vi på älggryta innan vi drar till vårt "operahus". Några timmar senare väller publiken in. 130 stycken? Det är i alla fall fullsatt, och efter 2,15 timmar med allt ifrån Puccini - Pohjanen står publiken upp och applåderar. Succé.

Mingel med öl och sallad, men sångarna är trötta och jag ännu krasslig, så den stora premiärfesten uteblir. (Trogna läsare minns en sömnlös natt då en rejäl infektion helt enkelt bröt ut.)

Det var en bra fredag.
Nu försöker jag varva ner.
Då är det gott att ha en blogg att berätta för.

En regissörs kostym

Hur klär sig en regissör när hon ska gå till jobbet?
I jeans, polotröja och kavaj? Ja, det är nog ganska vanligt.
På Dramaten.
I kortbyxor, T-shirt med tryck och baseballkeps?
Kanske, om man regisserar fantasyfilm.
I svarta långbyxor, klackskor och lite glansig top under pälsen?
En opera är på gång.

Men jag klär mig i underställ, täckbyxor och fleecetröja. Vi ska till det stora byahuset nere vid älven för en sista heldagsrepetition innan Operagalan i vildmarken.

Imorgon fylls salongen, byn fördubblas. Med brasans knastrande i bakgrunden ska vi förmedla några av de vackraste melodier som nånsin skapats. Ingen kan säga att opera bara finns för det fina folket i de överdådiga operahusen.

Piggare

Snö snö snö överallt. Färjan är fullständigt inbäddad, den gamla telefonkiosken likaså. Bastun igår gjorde susen; nu har jag ställt om mig och kommit till ro.

Samtal om naturfolk, riter och återfödelse med den gamle nåjden vid köksbordet. (Jag tror att han tycker det är roligt att vi kommer.) Kokkaffe. Lingonsaft. Repetitioner av olika operascener i rasande fart. Inget norrsken än.

Men mycket har förändrats. Affärer har slagit igen. Folk har flyttat. Några har dött. Det känns i luften att det är glesbygd, avbefolkningsblues och lågkonjunktur...

Vem ska trösta knyttet?

Jag vill vara vacker och smal och ung och älskad av en god man. Jag vill vara populär och alltid beredd på party. Jag vill inte vara för blyg för att ringa upp i telefon, för feg för att kasta mig ut i vimlet eller för ful för att aldrig mötas av uppskattande blickar.

Men allra helst vill jag kunna sova. Inte vrida mig timme efter timme med bultande huvud, värkande rygg och vetskapen om att jag måste vara full av energi och idéer om bara några timmar.

...på natten blir det hemska mycket värre än det är....

På väg

Packar.
Ger mig av igen.
Vet inte riktigt var jag hör hemma.

Nomaden i min själ får sitt. Bosättaren är mindre nöjd. Jag drömmer inte längre om en rosenbuske och en extern brevlåda (hade det, sumpade det) men längtar efter något mer förankrat. Det som finns kvar. Det som betyder något.

Imorgon tänker jag inte längre så här. Då sitter jag vid ett köksbord i Lappland och dricker kokkaffe bland samer och sångare.

Det är momentskiftet som är det svåra.

Earth hour

Idag släcker jag en timme.
Inte för att spara energi egentligen, utan för att jag tycker om att vara en del av en större medvetenhet.

Idag tänker en kines, en nordamerikan, en afrikan och en Bellman samma tanke: jorden måste tas omhand. Det är vår förbannade skyldighet. Vi är inte skapelsens krona, vi är möjligen dess vaktmästare. Dör planeten, dör vi. Hon är den himlakropp som föder oss, skyddar oss, prövar oss, läker oss.

Så idag släcker jag allt ljus en timme och tänker att precis samma symboliska handling gör just nu någon annan som jag inte känner. Men vi har en gemensam vän.
En vän som vi älskar.
Jorden.

Panta Rei

Nu är det min tur.
Nu behöver jag det som reklamfilmerna säger till mig:
att jag ska få det jag är värd.
Nu är det dags att rikligt skörda vad jag själv har sått och sedan slitit med - med ond rygg, trasiga naglar och svettig panna.
Jag behöver finna den sista biten i pusslet. Hitta den saknade bokstaven i korsordet. Sätta den avgörande straffen i krysset.

Nu behöver jag helt enkelt ett mirakel.

En vårkrönika

Min äldre grannes fullständigt insnöade bil är nu nästan helt avtäckt. (Om jag ägt en spade hade jag skottat fram den redan för en månad sen - men alla spadar var slut i samtliga affärer.)

Koltrasten sjunger ivrigt, fylld av längtan efter en partner. Jag verkar inte längta efter nån, med tanke på att jag vände i dörren till singel-minglet. Kan helt enkelt inte förmå mig till att bjuda ut mig, varken i annons eller på marknad. Så jag förblir den ogifta fastern som grillar korv med brorsbarnen och leker dem dyngsura i vårsnön.

Varannan dag skiner solen, varannan dag är det gråväder. Folk skuttar mellan uppdykande hundbajs och nytillkomna vattenpölar. Jag rycker på axlarna åt mina gräsligt smutsiga fönsterrutor och beställer tid för däckbyte. Nyser lite, eftersom jag gick i vårjackan alldeles för tidigt.

Det töar.
Det är vår!
På måndag backar jag tillbaka till vintern.

Men när jag kommer hem från Lappland hoppas jag kunna lägga kinden mot en solvarm tussilago.

Till alla er Salanders därute

Hacka, googla, söka, surfa, chatta, knattra...
Nätet är ett samlat universum av en tangenttryckande befolkning, oberoende av gränser och politik.
Amatörerna finner formuleringar.
Autodidakterna finner vägar.
Experterna finner frågor.

Och jag får en lista med sökord.
Gissa: vad händer t ex om du googlar följande ord:

• ljudeffekt passerande ambulans
• en fot in
• tavla med båt uppdragen på land och en tunna
• handduken i midjebandet kock
• hål strumpa
• tåspetsskor sexigt
• skott rakt i tinningen
• dråpliga trafiksituationer
• ibsendrama
• göra ett streck rakt ner med tangentbord
• ängssork

? ? ? ? ?

Jo - du kommer till den här bloggen.
Orden sammanfattar flera års berättande och betraktande - rätt väl inringat, eller...?

Tack i alla fall Google Analytics för värdelöst men lustifikt vetande!

Uppföljning fr 2007

Hur gick det för Yann Martel?
Har han fått sin premiärminister att börja läsa böcker?

Här skrev jag om en stillsam kulturmanifestation för länge sen. Igår tänkte jag se om sidan fanns kvar på nätet.

Och ja - nyss postades bok nr 77! Tre år har snart gått. Ännu inget svar från premiärministern. Inget tack. Ingen reflektion. Ingen återkoppling.

Ge inte upp, mister Martel. Kultur ÄR nödvändigt för själva livet.

(Se "What is Stephen Harper Reading?")

Gömd vän

Ursäkta dig inte.
Räds inte.
Blygs inte.
Du får gömma dig i mig.
Jag förvaltar ditt förtroende.

Men du måste förvalta dig själv.
I kärlek.

Enkel matematik

Idag ger jag mig själv en kaffe på sängen.
Idag klappar jag mig själv på kinden och frågar om jag har sovit gott.
Idag pratar jag lite med mig själv om nåt jag läser i tidningen.
Idag känner jag värmen från min egen kropp under duntäcket.

Så är det ensamma livet.

Det skulle vara ännu mer ensamt om nån fanns där och aldrig strök på kind, vårdade, värnade. Eller om det vaknat en främling bredvid mig.

En ensamhet + en ensamhet = två ensamheter.

Till dig som önskar dö

Kära 31-åriga kvinna.

När ditt brev lästes upp i radio igår fylldes jag av enorm sorg. Men också av respekt och beundran.

Och värme. Värme för dig, för ditt mod, för din fullständiga medvetenhet. Jag skulle vilja vara din vän, få ta del av din mänsklighet. Jag vet att jag har mycket att lära av dig.

Du vill avsluta ditt liv när du ännu har värdighet kvar.
Din kropp är förlamad. Du förmår inte ta ett enda andetag själv.
Ändå tänker du med absolut skärpa.

Hur många fullt friska människor springer inte runt utan någon som helst närvaro i nuet, i varandet? Hur många värdesätter livet? Hur många är medvetna om döden, slutet, spelregeln? Hur många slarvar inte bort andra människor, eller - ännu värre - sig själva?

Kära du.
Jag önskar inget hellre än att läkare, jurister och tjänstemän går dig till mötes, med samma mod och klarhet som du har visat. Jag vill att du ska bemötas med all den sanna humanism och respekt som du är värd.

Och jag ska försöka vara lika stark som du i det som är mitt val:
Livet.

(Länk till brevet)

Andra bloggar om dödshjälp

Allt du behöver "on the road"?

Pretty Woman rules

En av mina favoritscener i en film är när Julia Roberts glider in i en exklusiv klädaffär som tidigare nekat henne service, bara för att hon ser ut som ett fnask (vilket hon också är - men hallå! alla människor är lika mycket värda) och nu kommer tillbaka med händerna fulla av det hon handlat - i en annan butik, där hon minsann har behandlats med respekt. I bakfickan på jeansshortsen vilade nämligen den rike affärmannens kreditkort.

Hon kommer knappt in genom dörren till snobbaffären för all packning, men när hon får syn på det snorkiga biträdet som skymfat henne tidigare frågar hon rakt på sak:

- Du, du har provision på det du säljer, va?
- Ja...

Pretty Woman lyfter demonstrativt de sprängfyllda kassarna och säger med eftertryck:

- BIG mistake!



Samma har hänt mig:

För länge sen fick jag ett uppdrag av en arbetsgivare: möt två egyptiska affärsmän på Arlanda, visa dem Stockholm och se till att ni äter på en riktigt fin restaurang.

Ok, tänkte jag och började se mig omkring. Cyklade runt i Stockholm i linnebyxor och blus från Indiska, så där lite hippie-klädd som jag brukade vara. Lockigt hår på ända, gammal skruttig cykel.

Stannade utanför Grand Hotel för att studera menyn. Då kommer en uniformklädd dörrvakt fram till mig och fnyser.

- Du, skulle du vilja flytta på dig. Vi vill ha en ren fasad...

Kvällen därpå satt jag kammad och fin, iklädd kavaj och snygg kjol, på Operakällaren och konverserade två mörka män. I plånboken företagets American Express Gold.

BIG mistake.

Det var 20 år sen. Nu har det hänt igen... Men det berättar jag om en annan gång - för man måste få lite distans. Och man måste våga stå på sig.

Tags: Pretty Woman, Grand Hotel, Operakällaren, snobbism, fördomar, respektlöshet

Oscar för bästa dekor?

Idag kom jag in vid filmen. Så där från sidan, liksom på ett bananskal. Snart kanske jag minglar med det vackra folket, skrider upp för röda mattor och sitter längst fram på Oscarsgalan. Man vet aldrig.

För utanför mitt kontor stod ett gäng unga killar inlindade i gröna lakan.
- Kan du hjälpa oss?! sa en lång, lite finnig en. Vi ska spela in en film i skolan, och vi har inga idéer!
- Har ni fått nån slags förutsättning? frågade jag.

Ja en; GRÖNT.
Jag spånade fram lite olika set-ups och lånade ut min gröna palm i limekrukan. Den är skitful. Men nu, när den hamnat på film, kanske den gör - succée!

Aaaaaj!

Det är ju förskräckligt hur små sår kan göra ont.

Vid min högra tumnagel sitter ett fånigt litet jack - och jag kan inte hålla i en penna eller trycka på mellanslagstangenten längre utan att skrika. Mailen tar minuter att författa. Mina minnesanteckningar i vänsterhandsstil är oläsliga. Och detta inlägg är skapat med enorm smärta - tänk på det när du läser!

Tacka vet jag rejäla skador. Avhuggna vänskapsband, krossade hjärtan och söndertrasade självkänslor. Dom läker, fogas ihop och växer sig starkare än nånsin förr.

En helt vanlig helg på schlätta

Nya ansikten, gammal historia.
Snabb bil, långsam orkester.
Stort hotell, liten gäst.
Få pauser, många skratt.

Så har jag mött över 50 nya människor, färdats ca 7 timmar i bil, sett en musikal - presenterat en annan, sjungit sånger och lett teaterövningar, ätit hotellfrukost, druckit take-away-kaffe och haft otroligt roligt.

Fast nu är jag lite trött. Och inte särskilt blogginspirerad.
Jag hoppas på din förståelse...

Fiction or fantasy?

Variant ett:
Trött yrkeskvinna öppnar dörren och liksom bara dimper ner på hallgolvet. Mannen möter, kysser ömt på håret. Det doftar gott från köket. Maten står i ugnen. Snabb dusch, raklång i sängen. Han kommer, med varsitt glas kall öl. Samtalet om dagen som var övergår i den där närheten man bara delar med den man älskar. Sen äter vi.

Variant två:
Trött yrkeskvinna öppnar dörren och liksom bara dimper ner på hallgolvet. Efter en stund kravlar hon upp. Kylen är nästan tom, men det går att steka ett ägg och skala sig en morot. Ner i tvättstugan, upp igen. Bestämmer sig för att skita i disken och svara på jobbmail istället. Sen går hon till en kompis som fyller år, dricker champagne och dansar till Malena Ernman i hennes lilla vardagsrum.

Gissa vilken som är sann!

Mannen i slutet av korridoren

Det står en man och väntar på mig varje morgon när jag traskar in mot mitt hörnkontor i porslinsfabriken. Han möter mig med ett nästan omärkbart leende i en ena mungipan. Säger inget, men jag ser i hans ögon att han tycker att det är roligt att se mig.

Därmot är han ganska ohövlig. Han öppnar aldrig dörren för mig, fast jag oftast bär på en hel del. Nåja, jag är van att klara mig på egen hand, och slipper få den där lilla hulken i bröstet som jag alltid får när någon är snäll mot mig, bara så där utan baktankar.
Men ändå.

Jag vet inte vad han heter eller var han kommer ifrån, men jag tänker mig att han heter Gus. Kanske Gustav, men han kallas Gus. Tror jag. Han ser ut som det.

En dag ska jag gå fram och prata med honom. Presentera mig. Vi kan småprata lite om vädret och jag kan fråga honom vad en fältspatservis egentligen är.

Men jag tror att det skulle se dumt ut. Om nån kom på oss menar jag.
Han är ju bara av papp.

Och hur gick det?

Da-da'-da'-daa
Da-da'-daaa
Da-da'-da'-daa
Da-da-dA-dA-dA...!

Av ett träd

Om du vill skuggar jag dig mot den tärande solen.
Behöver du värmer jag din hand, din mun, din halsgrop.
Jag blir den bro som bär dig över.
Vägen som tar dig vidare.
Nyckeln som löser.

Men du måste be mig.
Frivilligt komma.

Om du vill.

Att steka pannkakor på hög höjd

Släktägan på bergssluttningen; i vårt hus två mammor och fyra döttrar. I det andra fyra vuxna och fyra tonåringar. Solen lyser på oss varje dag. Danskar och ryssar har åkt hem, men norrmännen har sportlov. Ändå är det aldrig trångt i backarna. Under våra pjäxtyngda fötter breder en sagovärld ut sig, och vi kan ge oss av ut i det vita, när vi vill.



Handbromsen på vår hyrbil går sönder i den kraftigt lutande backen. Vi får reservbil tills den lagats, och parkerar nere vid vägen för säkerhets skull. Den långa backen upp till stugan - släpandes matkassar och pjäxor - trimmar våra bakdelar extra mycket. Men på mornarna åker vi pulka ner i hög fart.



Så flyter vår vecka, som nysnö i pisterna. Upp klockan åtta, steka 20 pannkakor eller göra äggmackor, iväg till backen, "upp för Roine, ner för Roine", lunchträff i värmestugan, fler backar, olika åkkamrater.
Och för mig små privata utflykter via singelkön först upp på toppen och sen snabbt ner i den svarta favoritbacken. Jag har alltid tyckt om att åka slalom ensam, sjungandes högt och nästan dansande genom svängarna.



Handla på hemvägen, laga mat, prata, skratta, pussla, spela spel, lite vin, mycket musik och så - lätt öm i ben och bak - i säng klockan elva, fylld av luft och ljus och fart.

Sju dagar senare går jag ner i soluppgången med packningen till bilen.



Allt är med.
Nästan.
En liten bit av mitt hjärta har fastnat på en bergstopp.

Till vidderna!

Nu tar jag paus och ger mig av ut i öppna landskap, upp på höjder, till luft och frihet.

Om en vecka är jag tillbaka med bilder och berättelser. Eller också har jag glidit iväg och blivit ett med det vita - upplöst till kristaller, hela jag. All min längtan förvandlad till snö.

Men nej.
Glöm mig inte.
Jag kommer tillbaka.

Jag har lovat göra lite reklam

Bor du i Stockholmsområdet?
Tycker du att teater kan vara ett sätt att samtala om livet?
Skrattar ditt hjärta åt personer i igenkända dråpliga situationer, mer än åt cyniska översittarskämt?
Kan du öppet gråta med ett övergivet barn, en från låsningar befriad vuxen, en med sig själv försonad människa?

Då ska du absolut se TRÖSTAR JAG DIG NU på Unga Klara.
Spelas 27/2 - 17/4 på Lagret (vid Stadsteatern) i Stockholm.

Det är en rasande bra pjäs. En stark uppsättning. Och framför allt är Unga Klara en av de viktigaste grupper som finns i landet, nu med oviss framtid men fortfarande kämpande för den lilla röstens rätt att bli hörd.

Läs mer här.

"Vad är det för fel med lite förträngning?"

?

Nej nej nej nej.
Jo... eller, nej!
Absolut inte.
Fast. Ja. JA. JAAA.
(aaaahhhhhh)
Så där. Stopp, stanna, sluta.
Bra!

Men -
Kanske ändå?

Här gäller det att ha tålamod

Jag brukar tänka att om man vill nåt tillräckligt mycket så händer det. Och om man väntar tillräckligt länge så kommer det.

Alltså har jag 43 stycken ensamma strumpor i en påse som väntar på att finna sin följeslagare...

På inköpslistan: roliga svampar?

Jag har varit på Kronans Droghandel från 1907.

Nej, jag köpte varken arsenik & gamla spetsar eller en schysst verklighetsflykt, bara lite värktabletter och plåster. Och jag blev lätt besviken över att inredningen inte hade ett spår gamla skåp, mekaniska vågar eller bruna glasflaskor med stora etiketter.

Det såg ut som vilket 2000-tals apotek som helst, med den skillnaden att datorerna inte fungerade, att det inte gick att hämta ut recept och att personalen inte var på så gott humör.

Men vi fick varsin gratis mandarin i alla fall.

Växelfel & Budgetunderskott

Växelfel och Budgetunderskott, vad är det - egentligen?

Kan nån förklara för mig vad som ligger bakom ett växelfel, så att jag förstår varför inga tåg rullar, när min egen gamla skrutt-Volvo växlar som vore hon en Mustang. Trots snökaos.

Och kan nån visa mig ett schysst budgetunderskott, som får mig att begripa varför den lilla pott pengar som går till kulturen ständigt måste bli ännu mindre, utan att utbudet får dras ner.

Tänk om det är bluff. Tänk om det bara är nutida myter; sätt att hålla oss vanliga människor i skräck - eller i alla fall i schack:

"Nej, vi kan tyvärr inte erbjuda fungerande kollektivtrafik, vi hänvisar till alternativa resvägar (läs: sköt dig själv, ta bilen, du har ju en och den står ju bara där, eller hur?) och beklagar trafiksituationen som beror på Växelfel."

"Hemskt ledsen, vi kan inte ge mer pengar till vård, utbildning och kultur (läs: människor får väl lära sig att stå på egna ben och bli starka i kropp, tanke och känsla av egen kraft. Skaffa ett jobb, starta eget, eller vad f-n som helst, du är ju fri), för vi har faktiskt ett Budgetunderskott."

Jag tror inte på Växelfel och Budgetunderskott.
Inte tills nån bevisat motsatsen.

I magsjuketider?

Lilla gumman

Så där, kom och lägg dig här.
Varma sockor på. Bra.
Vill du ha nåt att äta? Inte det...
En kopp thé? Nähä.
Lilla vännen...
Här, dra täcket över dig, du är kall. Och alldeles blek.
Där är boken, där ligger korsordet.
Stackare.
Men du, det går över.
Jag ska lägga en hand på din mage.

Fem minuter senare:

Men hallå!
Vad gör du?!
Du måste inte gå upp.
Du måste inte sätta dig vid datorn.
Du MÅSTE inte... du är ju för fasiken magsjuk!
Jaha... jaså...
Ja, jobba på då...

...it's alright

Det finns inte något vackert kvar. Nu är där ett slagfält med likdelar. Smuts och förruttnelse. Förhoppningarna, längtan, drömmarna - allt blev till aska. Båda parter deltog, båda parter anföll, båda låg i bakhåll.

Men jag är inte längre intresserad av vad som hände. Jag vill inte älta skuldfrågan, sambanden. Jag skulle vilja hålla ett gott minne kvar i min hand, och sen dansa vilt tills en ny sol går upp.

Nominerad!

Jag har blivit utvald att vara med i en tävling, en bloggtävling: man röstar på den blogg som man tycker om att läsa.

Du får gärna rösta på mig. Du får gärna rösta på någon annan också - det gör mig ingenting, det var länge sen jag kände nåt behov av att vinna.

Men jag talar om att tävlingen finns

HÄR

hos Martin Hansson, som skriver bra och berörande, och vars blogg bär det bästa namnet av alla tusentals privatskribenter. Tack Martin för att du nominerade mig - det känns gott att vara utvald.

Trådlöst eller hudlöst?

"Bön är gratis - ständig uppkoppling" står det på reklamskylten från Svenska Kyrkan. Runt om mig på tunnelbanan räknar jag till tre som pratar, fyra som messar och en som spelar ett spel - allt detta i eller med mobiltelefoner.

Jag antar att nån PR-byrå fått en rejäl slant för att ta fram reklam som talar de ungas språk. Som är up-to-date. Som når den multi-kommunicerande generationen.

Varför? undrar jag och blir lite bakåtsträvande. (Som när historiska miljöer ska bli trendkänsliga med interaktiva datorer, istället för att stolt stå för lukten, patinan 0ch uråldrigheten.) Varför locka med andlig mobiltelefoni och privat online-bön? Kan inte tron/meditationen få vara tidlös, ordlös?

Jag vill sitta på en brygga, ett fjäll, i en båt - eller varför inte i ett kyrka - och fyllas av en närvaro, en visshet, ett lugn som några kallar gudomligt, andra mänskligt, och fullständigt glömma allt tekniskt flimmer som jag ständigt utsätts för.

Jag vill slippa vara uppkopplad.
Jag vill vara närvarande.

fantasi

jag är en varm vind mot din frusna bröstkorg
en svalkande källa för din heta lust
jag är solen och månen på en oupptäckt världskarta
en mässingsorkester
myrra och vin

jag är glittret i ögonvrån, leendet kring din mun
det skuggande trädet och mörkret som döljer
jag är trasan du kastar
sången du ratar

jag är rädd

Interiör. Hemköp. Eftermiddag.

Ljudlig grymtning bakom min rygg.

- Jaha. Jag bytte kö för att jag trodde att den här skulle gå fortare!
- Jo, säger jag stilla. Men vad gör några minuter av våra liv?
- Jag har faktiskt en tid att passa.

Jag är tyst. Efter en stund hörs en irriterad suck.

- Det är typiskt. Det är alltid så här på lördagar. Att dom inte kan skaffa mer folk.
- Men om det var mer personal, då skulle det väl kosta mer för oss att handla?
- Nejdå. Det är en fråga om prioriteringar.

Hon trycker varorna intill kroppen och biter ihop käkarna.
När det blir min tur lägger jag upp allt på bandet, betalar och går därifrån.

Jag kom också för sent dit jag skulle.
Men jag var harmonisk.

Handtag, famntag, klapp eller kyss?

Om nån inte skakade hand med mig vid en anställningsintervju skulle jag bli aningen stött, men inte kränkt i djupet av mitt hjärta. Om han däremot tog mig på baken skulle jag bli förbannad.

När jag reste runt i Thailand var jag mycket noggrann med att inte av misstag nudda en munk. För hans skull, inte för min. Jag säger inte att det är en vettig regel att munkar inte får beröra en kvinnas hud, men jag respekterar den.

I Frankrike pussar jag tveklöst en kind tre gånger, och vet att mannen jag pussar känner inte mer för mig än för sin revisor.

Har samhället inte större bekymmer än att en muslim väljer att hälsa med handen på bröstet istället för i ett handslag?

Läs mer här.

Det drar ihop sig

Affärerna är rustade till tänderna. Det klipps och det klistras. Digitala tjänster med tjusiga bilder erbjuds i olika webtjänster; här finns hjärtan och kuddar och nallar och tygrosor och choklad - länge leve Alla Hjärtans Dag och Kärleken och Tvåsamheten och Älsklingen!

Jag ser på och tycker relativt illa om allt ihop, även om jag gläds åt att andra blir glada av ett kort eller en blomma - att ge är himmelskt.

Nej, det är inte "surt sa räven om rönnbären" - inte alls. Jag är inte rädd för att leva ensam. Jag är rädd för att leva i en dålig relation.

Och jag lovar, att om jag nån gång får ynnesten att älska och bli älskad igen, då ska jag värdesätta det Varenda Dag.

Inte bara den 14:e februari.



Tag Alla hjärtans dag

Sömnlös på slätten

Det här är ju fånigt - man ska sova på nätterna. Inte somna klockan ett, ligga vaken mellan tre och fem, för att sen stiga upp igen klockan åtta. Vad är det för larv?

Och hur skriver man på sin blogg när ögonen går i kors, ensam kvar i porslinsfabriken långt efter en normal arbetsdags slut, upprymd av flera bra möten, flera lösta knutar, flera avklarade etapper? Känsligt och närvarande? Icke. Intelligent och inspirerande? No way. Luddigt och innehållslöst? Ja.

Jag önskar att nån kunde komma och stryka mig över pannan ikväll. Så att jag blir lugn och trygg och kan sova.

Eleanor Rigby

Jag blöder, bokstavligen. Skar mig i tummen igår kväll, och fortfarande blir det märken på papper och tangenter. Det gör inget, det är en dramatisk krydda i kontorsmiljön.

Men jag blöder bildligt och det gör ont. För hon som blev lämnad, för han som inte vågar, för de svikna, glömda, i dunklet smygande. De vars ögon har slocknat. De vars hjärtan har skrumpnat. De vars kroppar har vissnat.

Klicka här för en av världens vackraste sånger.

Inför valrörelsen (ett tips)

Gudrun Schyman håller sig kvar på dansgolvet, och jag hade fel: jag trodde inte att hon gillades av den breda publiken. Nu väntar jag nyfiket "synts-i-TV-effekten": hur många fler röster får FI i höstens val, efter den oslagbara reklamfilmen på bästa sändningstid?

Det vore kanske något att ta efter? Ett sjävklart sätt att göra politiker folkliga. Och dessutom spara avsevärt i marknadsföringsbudgeten.

Låt Göran Hägglund ställa upp i Idol (partiet kan behöva nå de unga), Fredrik Reinfeldt laga mat (förstärker hans vardaglighet ytterligare) och anmäl Maria Wetterstrand till Top Model (jag vet, från säker källa, att hon behöver hjälp med styling). Maud Olofsson och Mona Sahlin är givna för Grannfejden, Jan Björklund kan gott behöva lorta ner sig i Bonde söker fru medan Lars Ohly säkert har ett och annat att lära sig om sociala spel på en Robinsonö.

Jag ser fram emot en spännande valrörelse. I TV.

Andra bloggar om Let's Dance, Gudrun Schyman, Lars Ohly, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Jan Björklund, Göran Hägglund, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, valrörelsen

Söndag i februari

Skidåkare, stavgångare, hundägare, en cyklist och så jag. Ensam lång promenad, tankar om stort och smått - och så den där klara vissheten.

Då ser jag dom.



Man måste leva i kärlek.

Einfach so tun

Jag bor i en alpby.

Bilen med snökedjorna runt hjulen klättrar upp och ner för de smala gatorna, kantade av stugor med spröjsade fönster. Därborta går skidlärare Ernst - vi vinkar glatt till varandra. På caféet sitter gästerna med koppar choklad i båda händerna. Solen skiner, och jag är på väg till After Ski.



Så låtsas jag när jag sladdar in med Volvon på en oplogad parkeringsplats, på väg till Systembolagets fredagskö.

960206

Morgonen var lugn.
Ett bad. Förväntan. Förberedelser.

Dagen fortsatte bra.
Vänliga människor dit vi kom. Lugna samtal. Jobb.

Men så var det som om allt plötsligt stannade av.
Rummet blev svartvitt. Allting suddigt. Ödsligt och håglöst.
Och det enda jag minns är att jag såg livet sakta rinna undan och försvinna utom räckhåll.

Då rycktes sladdar.
Då sprang de med sängen.
Då korsfästes jag på hård bänk under iskallt ljus.
Då ropar en man "Nu får det vara nog!" och täcker min mun.
Doften av vitlök.
Svart.

Imorgon var det 14 år sen.
JAG ÄLSKAR HENNE.

Vårkänslor (baksmällan)

Jag vet.
Jag vet att jag kvittrade ikapp med småfåglarna igår.
Det var i mig, runt om mig, i luften.

Idag föll snön i virvlar, grenar tyngdes och människorna flydde inomhus. Själv gick jag sakta med förundrad blick och såg bil efter bil omvandlas till snöklädda kullar.

Och jag vill bara lägga mig ner.
Försvinna under det vita.
Bli till en kulle, även jag.

Där ska jag ligga tills han gräver fram mina händer och drar ut mig med sitt varma leende.

Då ska även jag slå ut.

Vårkänslor (en trailer)

Från grannen som tidigare stönat så lustfyllt hörs numera barnskrik på nätterna. Det är förstås ett naturligt resultat av kärlekslekar, men så snabbt kan det inte ha gått. Det är nån som flyttat in.

Eller också är det våren helt enkelt.

För tänk, idag:
Mitt på Hornsgatspuckeln droppar det på min panna!
Jag vänder ansiktet mot solen. Den är stark (jag nyser).
Sen skuttar jag genom smältande snömassor med höga klackar och alldeles för varm dunjacka.

Hjärtat sjunger.
Och väl hemma sjunger hela jag - högt och hejdlöst - tillsammans med Barbra Streisand och dammsugaren.

Det är vår. Eller, nej, inte än. Men den kommer.
Idag fick jag ett smakprov.

Lugn min vän, allt går att laga

(Har lånat bilden från Erik Johansson, enormt skicklig på fotobearbetning.)

Hittar du den?

Vad en ensam kvinna inte vill se... ;-)

Brott och straff

Alla vill ha nåt av mig.
Ta ansvar. Ställ upp. Inspirera. Var glad och duktig.

- och jag kämpar och biter ihop och stångas och stretar. För att göra rätt, för att behaga, parera, kommunicera.

Det finns en natt då jag gråter.
Lutar min panna mot tomheten och vet att jag förbrukas.

Men det finns en annan natt, då jag är jag.
Och då vet jag att ingen kan nånsin böja mig igen.

Det är så enkelt

och ändå det allra svåraste som finns.

Att alltid vara rak, närvarande och sanningsenlig. Att inte skjuta upp. Att inte dra på saker, eller sopa dem under mattan. Att våga det obehagliga, eftersom det annars alltid straffar sig i slutändan om man sticker huvudet i sanden.

Jag la nyss upp återbetalning till CSN för studielån; 12 000 kronor.
5 för min egentliga utbildning, då, 3 år på universitetet när jag var ung, och 7 för det där sabbatsåret för inte så länge sen, när jag skulle ägna mig åt mig själv, mitt skrivande, mitt konstnärsskap. Det år som skulle varit mitt bästa, och blev mitt allra värsta.

Gör inte slut via sms. Avskeda inte med ett mail. Skjut inte upp livet framför dig och tro att det löser sig av sig själv. Möt verkligheten - människorna och situationerna - med ärlig blick, medvetna handlingar och en fullständigt realistisk syn på livet.

Det är ju så enkelt.
Eller?

Om A så B

Kall ratt - varmt hjärta?
Fullt ös - tom plånbok?
Halv sanning - hel lögn?

Homo Ludens II

Jag skuttar i vattenpölar.
Jag gör änglar i snön.
Jag hjular på gröna gräsmattor.
Jag leker "inte gå på streck" och balanserar på räcken.
Jag är barnsligt förtjust i Burken och Baklängeskurragömma och jag hamnar ofta på golvet i en ring med barnen för att leka Maffia eller Mördarleken.

Jag är 46 år.
Och jag undrar fortfarande vad jag ska bli när jag blir stor.

Må em på förorts-Ica

Snabbköpskassörskan i min kvartersbutik är en man. Eller rättare sagt fem män. Mörka, snygga, trevliga, nyanställda, varierande brytning.

En skrattade högt när han var tvungen att fråga mig vad det var jag hade lagt i påsen. "Palsternacka" sa jag och log.

Jag vill aldrig ha tillbaka ett helylle-Sverige med stängda gränser.

Lifespan

Oförätten kvar i hans ansikte.
Minnet som gnagde än.
Och jag hade helt glömt bort.

Förlåt mig, jag har aldrig velat göra illa.

Det var så länge sen.
Idag är ingen tid för reparation.
Men straffet kom hårt och obönhörligt.

Oscar för bästa manus?

Klicka här!

Tags Avatar, Matt Bateman, Pocahontas, James Cameron, Disney

Shopping

- God dag. Vad får det lov att vara?

- Jo, jag skulle vilja ha:

1 flaska Sex Appeal
70 centimeters Midjemått
10 kilo Kroppslättnad
1 dos Självförtroende
1 burk Flyt
och obegränsat med kärlek tack.

- Något mer?

- Ja, om det går bra skulle jag gärna lämna in för återvinning dessa påsar med gäddhäng och alla de här lösvikterna av gammal sorg och skam.

- Det ska nog gå.

- Till sist undrar jag om ni kan göra en spamsökning av hjärnan och ta bort virus och skadade filer som uppstått de senaste 5-10 åren.
Jag är redo för omstart.

Tag shopping

Vuxendagis

Morgon. Två sovande kollegor i bilen. Headset i öronen. Radion på.
Det pågår direktsänd partiledardebatt i svensk riksdag.

- Det var minsann NI som...!
- Jahaa du Maud Olofsson, jag förstår att det inte är lätt (*lol*)
- Vi vet att Mona Sahlin är AVUNDSJUK på oss, för (bla bla bla)
- Nu är det ju så att det är NI som sitter i regeringen och NI som har gjort det här...
- Jag noterar att Mona Sahlin inte SVARAR på mina frågor.
- VI har faktiskt, och VI har faktiskt, och VI har FAKTISKT -

Jag lyssnar en timme. Sen orkar jag inte mer. Sitter en lång stund och undrar över hur dessa människor egentligen fungerar.

• Sångare spelar in sina repetitioner för att efteråt lyssna, lära sig och utvecklas vidare.
• Idrottsmän tittar på videoupptagningar av sina åk/matcher/hopp osv och för att rätta till eventuella fel.
• Konstnärer vänder tavlorna upp och ner för att se komposition och färger med fräsch blick.

Men politiker? Lyssnar de nånsin på sig själva efter en sån här debatt? Och om det gör de: hör de hur otroligt barnsligt det låter?

MUSHIN

Jag skall slipa mitt svärd, skärpa mitt sinne, vässa min blick.
Jag skall öppna mitt medvetande för det närvarande
och aldrig mer gå i fantasins fälla.
Jag skall höja min gard, säkra mitt värn och befria mig från rädsla.

Så skall jag gå till vapenlös strid.
Inga planer.
Inga förväntningar.
Ingen önskan.

Men barnen, vad har barnen med det här att göra?

Flickan i famnen när jag var på väg.
Hon skulle bara kramas. Säga hej då.
Men kramen tog aldrig slut, jag lutade henne mot mitt bröst och la dunjackan runt om. Hon hade somnat.

Lite senare, ensam i bilen, hör jag ett reportage om en kvinna från Gaza. Hennes fyra barn brann upp framför hennes ögon efter en raketattack. Ettåringen ropade på sin mamma tre gånger innan han smälte bort. Hon kunde inte göra någonting.

Och jag gråter.

Hejdlöst. Oavbrutet.

För flickan i ruinerna som bad om att få slippa dö.
För mamman som varje sekund längtar efter att få slippa leva.
För liv och sammanhang, för maktlöshet och grymhet. För det vi inte kan påverka och för all den skit som människan själv hittar på i rättvisans namn, i Guds namn, i pengarnas namn, i historiens namn, i sin egen jävla förbannade helighets och skapelsens kronas namn.

Hemma är det tomt och kallt.
Men datorn surrar vänligt när jag låter tårarna rinna ner över skärmen.

Dry Martini

Exalibur fast i stenen.
Törnosa djupt i sin sömn.
Instängd, domnad, förfrusen.

Men din blick gick rakt in.
Du hade fått mig om du velat.

Tack

I natt ska jag sova gott, efter gårdagens nästan sömnlösa natt, där tusen röster höll konferens inne i mitt huvud.

I natt ska jag sova skönt, med rygg och nacke fixad av den store, gode busen.

I natt ska jag somna fort, då jag till sist begripit varför jag fryst så om fötter, fingrar och nästipp: elementet i rummet där jag sover har varit avstängt.

I natt ska jag sova.
Men många mil bort letar tusentals och åter tusentals efter sina hem, sina föräldrar, sina barn i rasmassorna.

Let it be

Jag klagar av princip aldrig på vädret.
Det spelar nämligen ingen roll hur mycket tid och kraft jag lägger ner på klagosång eller upprördhet: vädret kan jag inte påverka eller ändra på. Men jag kan välja att inte bli en gnällspik.

Plus 30 och svettig sömnlös natt? Bara att rida ut.
(Ta ut handdukarna ur frysen och svalka panna och handleder.)

Minus 20 och bitande nare? Det är som det är.
(Man får lägga extrasulor i moonbootsen och strunta i hur oklädsamt det är med termobyxor, dunjacka och fånig mössa.)

Igår till exempel:

• Kraftigt försenat pendeltåg pga tekniskt fel i kylan. Jag hade startat i god tid, så jag hann precis med fjärrtåget.
• Flera timmars fotosession utomhus på slottsruin. Det är klart att det hade varit enklare om det inte var så smällkallt, men filtar, mörk choklad och hett honungsvatten gjorde det trevligt ändå!
• Inställt X2000 när jag skulle åka hem. (Det var halt på spåret.) Runt om mig blir resenärer mer och mer högröda i ansiktet när de försöker ta sig fram genom SJ's telefonkö. Jag tar lugnt nästa förbindelse.
  
• 4,5 timme på snigeltåg med fastfrusna dörrar som skapar enormt kalldrag. Kommer hem efter 17 timmars arbetsdag - ständigt under påverkan av vädret.
  

Det var en bra dag i går!

Vargjakt

Känns det bra?
Pirret i magen, lystnad, förväntan.
Fingret stadigt på avtryckaren.
Blicken genom siktet.
Snart.
Och du får. Ett skott, två, rakt i hjärtat.
Varsågod, det är fritt fram.

Rasen ska renas. Skjut bara, skjut!
Inte en, eller två. Utan många.
Skjut - för livet! Fäll ditt byte, visa ditt mod.
Vi vill ha friskt blod.
Alltså: låt döda.
Och snön blir röd, färgen av vårt blod.

homo ludens

Höjde blicken och såg tusentals lätta flingor virvla ovanför mitt huvud. Lutade mig ner mot en gren och smakade stilla på snön. La mig på marken och ritade en ängel med min kropp.

Sen gick jag hem till de jag älskar. Strök den enas profil. La en hand på den andras rygg.

Det som är Nu kan aldrig ta slut.

Heja Åhléns!

Jag var tvungen att stanna till och gå tillbaka. Se om jag verkligen hade sett rätt.

Jo, det var så. Märkligt. Och häftigt. Jag kände en omedelbar lust att gå in och handla, för det var till mig, det handlade om mig, det var på riktigt och inte bara en önskedröm som går upp i rök varje gång jag ser mig i spegeln.

Där, i skyltfönstret, stod en skyltdocka med en alldeles helt vanlig kvinnokropp.

Av barn och berusade

"Du ser lite gammal ut. I ansiktet. Som farmor." sa brorsbarnet, 5 år, och jag kände hur allt liksom sjönk.

Jag som leker som ett barn och dansar som en vild tonåring! Jag som har älskat utan tanke på morgondagen! Jag som ständigt går på upptäcktsfärd i varje vrå, i varje gränd, i varje ögonkast!
Nu 46 år och redo för ättestupan.

Men så tänkte jag att även hon kommer att skrynklas till en dag. Att den som klagar på mitt åldrande garanterat kommer dit själv. Och att jag är mer lugn och harmonisk än jag nånsin varit förut - helt och fast övertygad om att jag klarar vilka svårigheter som helst.

Ändå... Jag har varit ung. Jag har varit ganska vacker. Och för att hela världen ska veta, och se förbi en och annan fartrand, tänker jag nu publicera en bild på mig själv som jag nyligen fick av en ungdomsvän. Varsågod: Catarina - rakt upp och ner för 30 år sen.

Undantagstillstånd

Intentionerna är goda. Det är inte så att jag inte ser. Eller förstår.

Men det är svårt. Där ute sol och snö, jag vill - egentligen - men kommer ingen vart. Här inne stök och damm och mängder att sortera, jag måste - egentligen - men gör ingenting. Bakom dörrar och i skåp en ofantlig röra, jag borde - egentligen - men inget händer.

I stället går jag i pyjamas och morgonrock halva dagen: dricker kaffe, lägger pussel, läser bok. I stället ligger vi i en hög i sängen framför TV'n halva kvällen: ser på film, äter vindruvor, pillar i varandras hår. I stället hamnar jag framför datorn halva natten: hittar roliga klipp, lyssnar på musik och chattar.

Två dagar kvar, sen är det dags att ta tag i livet igen.

Ett ärligt och uppriktigt förlåt

Förlåt mig.
Vad du har fått ta emot mycket. Allt. Även skit.
Jag har bara tänkt på mig själv, på min egen vinning, på mitt eget välbehag.

Tålmodigt har du stått ut. Knorrat en aning men aldrig protesterat mer än så. Bara självklart funnits där och försökt ta hand om skräpet fast du egentligen kanske bara hade velat säcka ihop och ge upp. Eller rent av explodera?



Du har fyllts av sillar, korvar, kolor, skinka, glögg, öl, ägg, köttbullar, gratänger, sallader, choklad, marsipan, bullar, kakor, lax, svamp, kaffe, ostar, snapsar, whisky, vin, röror, såser, karameller och rullader... (Jag skulle kunna fortsätta ett tag till.) Plus diverse hostmediciner och förkylningskurer.

Nu är kolorna uppätna och julen slut. Och jag lovar dig, kära duktiga mage, att jag ska tänka lite mer på dig från och med nu. (Ska bara ta den sista mintpastillen först.)

Hänt i advent, sista delen

Så kom den till sist, dagen som har väntats på, och den lilla staden vid ån hade prytt sig i sin allra vackraste skrud.







Allt var enkelt och lugnt, ingen stress, inga irritationer, god mat, några få presenter, lagom med rus- och sockerfrossa. (Jag förstår inte varför julen måste laddas med sån överdrift.)

Hänt i advent har gjort sitt.
Jag ber om ursäkt om skvallret har varit tunnt. Om det varit klent med vass humor, skarpa repliker och smarta iakttagelser. Tröttheten har tagit ut sin rätt. Det är bra med några dagars paus nu.

Tack för att du har läst 2009!
Och jag hoppas innerligt att du följer mig vidare in i nästa decennium...

Rimverkstad

Mer tips! Här kommer Catarina - rakt upp och ner's RIMSERVICE.
Saknar du något? Skriv i kommentaren, så svarar jag med ett rim till din julklapp!
;-)

Det känns rätt klent att komma sent
Dock ger det frid att va' i tid
(en klocka)

Låt nu tummarna få slita
Om du skurkarna vill nita
(playstation-spel eller liknande)

Livets kriser, sorger, trubbel
Trollas bort av detta bubbel
(en flaska champagne)

Olika falla ödets lotter
Så här föll dom för Harry Potter
(bok eller film med... - ja, ni fattar)

Känner du dig som en kratta
Slå dig ner på denna matta
(spikmatta)

Den här kan man se
Ja - en vers! (De va de'!)
(DVD-film)

Vad sjutton ska jag klurigt skriva
För snajdigt rim till denna skiva?
(CD)

Är det trassligt, tovigt, snurrig
Blir det enkelt flott och burrigt
(hårborste)

Snart din blick ska följa raden
Som författats här på bladen
(en bok)

Äsch; dammet hopas, inget händer
Kom, vi drar till fjärran länder!
(en resa)

Tags verser, julklappsrim, rimstuga

dogfight

du blottade tänderna för några ögonblick
jag trodde verkligen att du log
sen kände jag hugget
så bekant
så exakt placerat
och med svansen mellan benen
kröp jag tillbaka in i mitt hörn

Hänt i advent, del 12 (tips)

Från soffan, med klar utsikt över granen och en laptop i knät.
M slår in paket. Kolan puttrar på spisen. Det är rofyllt, men kanske inte för alla.

Har du julklapps-ågren? Idétorka?
Låt mig komma med några tips:

Herta Müller: HJÄRTDJUR
Starkt språk - en blandning av poesi och prosa. Jag njuter av varje mening och läser ovanligt långsamt, för att det inte ska ta slut.

Barnbok: SIMMA LUGNT MÖRTEN MAUD av Stefan Casta/Staffan Gnosspelius
Kritikersuccé, med all rätt. Illustrationerna är vidunderliga.

Rickard Söderberg: CASTRATO ARIAS
En fantastisk skiva av en sångare som spränger gränser och bryter ny mark.

Melody Gardot: MY ONE AND ONLY THRILL
24 år och fullfjädrad jazzsångerska. Även utan sin dramatiska bakgrundshistoria skulle hon vara en hit.

Bengt Frithiofssons olivoljor: ECOLOGICO och PEPERONI AGLIO
Läcker gå-bort-present. All mat blir god, men akta - peperonin är stark!

Marabous LEMON & GINGER eller LINDOR TRUFFLES (LINDT)
Det kan inte bli bättre i chokladligan. De röda kulorna låg länge i topp, men Citron & Ingefära har numera utmanat titeln.

Mousserande vin: PROSECCO DI VALDOBBIADENE
Under 100 lappen. Prisvärt och gott. Barn blir glada för ritböcker och målarfärger. Vuxna vill hellre ha flaskor...

Snart kommer rimservice också.
Må väl så här i slutet av advent!

Tags jul, julklappar, julklappstips

- Men mamma, du har ju aldrig prydnadssaker annars...

Nej just det.
En gång om året räcker.

Men DÅ!
Boostad, pimpad, pyntad.
Glittrig och galant - så ska granen vara.

Det gäller att hitta rätt modell.
Dotter M har rätta blicken för trädet.
Dotter N vet precis att kulans storlek bestämmer dess placering.

Och jag vet att det är en vecka för tidigt, men va f-n: min julafton är på måndag, sen är jag ohyggligt barnlös och tänker ägna mig åt träning och friskvård istället.

Alltså står den nu där, och vi har hela helgen på oss att sitta i soffan och tindra med ögonen. Det finns inte en dekoration som inte är vald med hjärtat. Se bara:


tomte lirar trummor (en installation)


småbarnsmamma ritade flaggor med penolpennor för länge sen


karusellhäst från Harrods


gömd långt in - madonnan (en present)


granen är befolkad, av både den enda...


..och den andra (också en present, mina vänner känner mig)


Så bäva Walt Disney - du har fått konkurrens!

Tags jul, julgran

Hänt i advent, del 11 (trivia)

Jag drömde att hans pung var starkt syrénlila.
Jag hann knappt röra vid den.

Sen hörde jag Stilla Natt på dragspel i valstakt och protestsångs-sjunget av ex-hippie med gitarr, och grävde fram min bil ur snömassorna för andra gången på kort tid.

Nu diskar jag duktigt (fast jag hellre vill läsa en bok) och tänker glatt att jag slår Walt Disney med hästlängder.

Hur? Svaret publiceras här i morgon.

Hänt i advent, del 10

Min säng är bred, min säng är skön och min säng står bra till för att bli en självklar avstjälpningsplats. I saneringsarbetet efter den intensiva julkonsert-luciagig-70årskalas-veckan som varit hittade jag idag följande mellan lakanen:

En galge
En femkrona
Två böcker
En handduk
Ett svart hårband
En stickad mössa
Ett nitbälte
Bäddtofflor
En tom plastpåse
Två tröjor och en blus
Ett par solglasögon
Två dagstidningar
och
En tumstock

Frågan är (Finn Fem Fel): Vad ska bort?!

operation vinter

jag lägger mig här
naken i snön
och låter din vassa tunga
rista ett snitt
mellan mina bröst

lyfta tunn hud, seg muskel
bända isär revben
och till sist
- äntligen -
spränga hjärtats fördämning

Hänt i advent, del 9

Somnar med allt för kalla fötter och vaknar en timme senare av att hettan är nästintill outhärdlig. Däremellan en tripp ut i det ofantligt obegripliga.

Så har en vecka passerat med kanalljus, lingonkransar, jingle bells, marmortrappor, vättar och tekniker, 15 glitter-kit, 25 midjeband, 100 rosor, glashytta, kommunhus och expresståg, fatöl, chokladglögg, champagne och enormt goda viner, sålda tal, lästa tal, tal som rört till tårar, tal som lockat till skratt, Baloo och Bellman och en Biskop, titthåls-titt (försummad vän), thaibuffé (något mindre försummad vän), egna lussebullar, andras lussebullar, två stall, två fulla skottkärror, en rullväska för tisdag, en för onsdag, en för lördag, en för söndag och så en kasse för måndag, blåmärke i tinningen efter slag med stämgaffel, tomtar på tavlor och tomtar i ridhus, några dikter, en nobelpristagare samt diverse kontraktsformuleringar, utställningstitlar, öppettider och ett bråk.

Därför bestämmer jag mig för att skriva mitt inlägg nu, mitt i natten. Snurrig. Spänd som en fiolsträng. Det kan inte bli annat än lika rörigt som veckan har varit.

Vem vet, kanske kan jag sova lugnt efteråt?

Utsikt

ett gryn
en liten smula
i min hand
jag tittade och såg något stort
men mina ögon
har spelat mig många spratt
genom åren

nu tomt
bara ristade linjer
utslitna sår
men det gör mig inget
för jag satt inlindad i en filt
när snön föll
och var på riktigt

Om

Om din gråt
- jag vet inget. Men mina bröst är mjuka, min andning lugn.
Du förlorar inget av din svaghet. Du vinner.

Om din lust
Försiktigt mot min hand, din doft till mig, allt ska du få och allt ska jag ge. Riv ut dig ur sammanhanget och sjung.

Om din fråga
Kan en gren växa utan sav?
Du har tiden och makten men verktygen är alltför få och jag är rädd.

Men om

Lite extra förtydligande

Nu blev jag lite nedstämd.
Helt sant och visst.
Hur jag än gör tycks det bli fel...

Hänt i advent, del 8

Det kom ett brev - jag blev nervös.
Läste på kuvertet och började ana oråd.
Nej nej, snälla, jag vill inte!
La undan det och försökte fokusera på annat.

Ändå, skrikande vitt, mitt namn på - det är till mig och ingen annan...

Samlar mod.
Torkar bort handsvetten.
Drar ett djupt andetag.
Öppnar.

Och nej, jag hade inte blivit fotad när jag körde förbi fartkameran i alldeles för hög fart. Det var ju bara vanlig enkel fordonsskatt det handlade om!

Hänt i advent, del 7

Inte bara nu, utan under hela hösten har vänner och nära oroligt hört av sig till mig: "Jag läste din blogg. Hur är det med dig egentligen?"

Alltså kanske ett förtydligande krävs: Bloggen är inte min privata dagbok. Den är litteratur.

Om jag skriver i moll betyder det inte att jag är sorgsen. Jag vill vara personlig, men aldrig privat. Mitt innersta behåller jag för mig själv, men jag delar gärna med mig av tankar, erfarenheter och iakttagelser. Minns dock att det jag ser får en krönikörs formulering; en människa kan stå modell men jag citerar aldrig ordagrant, jag skildrar inte verkligheten dokumentärt och jag har aldrig blottat mig utan att se på det jag skrivit med distans och självkritik.

Så! Nu kan jag fortsätta skriva om utbrytarkungar, febrig längtan och själens obotliga ensamhet!

Till T på födelsedagen

Idag fyller du 70 år.
Det är inte så mycket.
Ändå visste vi inte om du skulle bli 60.



Du har fött mig.
Inte en gång, utan två.
Men det ska jag berätta mer om på lördag.



Jag älskar dig.
Du är värd beundran, respekt och kärlek.
Och jag skriver det här så att hela världen kan läsa.