söndag, september 30, 2007

Ja, jag är som ett barn!


Hur privat ska man vara på sin blogg, och hur intressant är det för andra att läsa?

I alla fall, ibland bara MÅSTE man få berätta! Och ingen finns i lägenheten, alltså skriver jag. Man ska dela med sig.

Idag har jag:
* köpt ett elpiano (äntligen ett instrument - det är som att ha varit naken i ett halvår)
* gjort en perfekt fickparkering på första försöket
* hoppat Davidoff och haft så j-a kul
* tagit ett beslut

Dessutom har jag:
* slutfört den där idén som hade kunnat stanna vid ett tankefrö, och oavsett om någon nappar eller inte, så har jag i alla fall försökt!
* läst ut sista delen i Harry Potter serien (men tycker att den gott kunde slutat på s. 564 för att bli en riktigt tung klassiker, och än mer följa en biblisk berättarlinje...)
* världens bästa barn, familj & vänner (ni är det finaste jag har. Tack.)

Så! Nu har jag berättat klart. Det finns mycket att vara glad för!

torsdag, september 27, 2007

Burma

En av de mest förlamande och ångestframkallande känslorna måste vara maktlöshet.

Vaknar en klar höstdag och öppnar tidningen. Militären i Burma har skjutit mot och misshandlat buddhistiska munkar, studenter, civila. Jag förmår inte äta frukost. Jag läser att de kravallpoliser som regimen sätter in är kriminellt belastade råskinn som utrustats med uniform och batong. Fy faan...

Sen kommer ett sms: "In support of our incredibly brave friends in Burma: May all people around the world wear a red shirt on Friday, September 28. Please forward."

Jag kan inte åka dit. Jag vägrar hålla i ett vapen. Jag skulle troligen kasta mig fram till någon som är skadad, och skjutas på fläcken. Men jag kan i alla fall bära en röd tröja. Och skicka runt meddelandet till alla jag känner.

Solidaritet. Ur ut min egen bubbla, ägna tid och tankar åt de som strider för demokrati och yttrandefrihet. Perspektivförskjutning - mina egna bekymmer är bara muslort. Handling. Åtminstone göra det jag kan. Om än en droppe.

Så jag uppmanar alla: klä er i rött i morgon, sprid budskapet och vägra maktlöshet och likgiltighet.

fredag, september 21, 2007

Släktskap...

Fann denna länk på nätet och gjorde självklart testet.
Prova själv! (Länk längst ner i rutan)



logo

Hvem er du i Mummidalen?

Mitt resultat:

Snusmumriken
Du er Snusmumriken! Du er modig og rolig.
Du er også selvstendig og kan ta vare på deg
selv,
men du er likevel venn med alle.
Ta denne quizen på Start.no

onsdag, september 19, 2007

Idag blev jag lite glad

Först stod min granne, en pensionerad äldre man, ute på gården och piskade mattor. Sedan cyklade jag förbi tre pappor (en med läderpaj, två i läckra sportjackor) på promenad med varsin barnvagn, och sist träffade jag på en jeansklädd kille vid tvättmaskinerna när jag skulle boka tid i tvättstugan. Nu sitter jag vid datorn och gör vågen.

För det är ju inte bara ett kön som kliver runt på mattor och golv, lortar ner strumpor eller njuter av ett barns skratt och varma leende. Det händer saker. Och jag är stolt över männen i min omgivning, de medvetna, livskloka och ansvarstagande.

Nu fattas bara att min dag kröns av en nedböjd kvinna i en motorhuv!

Not: vitsen med klädbeskrivningarna är att undvika alla former av föraktfulla benämningar, typ "velourpappa" eller "toffel"...

lördag, september 15, 2007

Fem och en halv timme Wagner!

Jag lyssnar på direktsändningen från Operan i Stockholm. Bra! All statsunderstödd kultur skall - så mycket det går - skickas ut över landet! (Låt gå för att de flesta inte skriker efter just Wagner ute i stugorna, men det är en fråga om valfrihet. Och att tillgången på kultur faktiskt påverkar efterfrågan. Hur många är det inte som säger att de ogillar opera, utan att någonsin ha besökt en föreställning...? Jämför: jag kan säga att jag inte är alltför förtjust i schlagerfestivalen. MED täckning för mitt uttalande; jag får minst 8 chanser per år att ompröva min smak.)

Men nu blir jag kanske politiskt inkorrekt när jag erkänner: jag gillar Wagner. TILL MAX! Kan inte låta bli att drabbas av rollernas inneboende tryck, de musikaliska undertexterna, instrumentala partier som är små symfonier i sig och så den o ä n d l i g t långa historien, inte en takt för mycket! För så är nu en gång livet: sorger tar sin tid, separationer tar sin tid, att lära känna en annan människa tar sin tid, att växa själv tar sin tid. Wagner erbjuder inga genvägar. Inga snabba kickar. Inga enkla trick för att få livet att rulla vidare i frid och fröjd.

Så jag separerar konstverket från konstnären. Visst är de flesta eniga om att Michael Jackson är en gudabenådad artist, trots hans i alla högsta grad märkliga inställning till sitt eget och andras liv?

Dessutom: Wagner dog 1883, Hitler föddes 1889.

tisdag, september 11, 2007

Trist tisdag

Det finns dagar när man är glad för att de faktiskt snart är slut.

På film strålar alla intressanta kvinnor av sitt inre lugn, sitt självförtroende och sin kraft. Julia Roberts är skitsnygg även när snoret rinner och alla kan de gråta utan att bli uppsvullna och rödmosiga. Själv vaknar jag med feber och ont i hela kroppen. Dessutom på dåligt humör.

På Hemköp drar alla runt med röda rull-korgar, och jag kan inte låta bli att tycka att det ser löjeväckande ut, som en slags dataspelsfigurer med märkliga attribut. Sedan blir jag förbannad när jag ser kvällstidningarnas första sidor: först på den fullständiga idiot till hankatt som utnyttjat en nedsövd kvinna som bara ville bättra på sitt yttre, så på henne och alla andra som får plastkirurgin att fortsätta existera överhuvudtaget, och sist på kvällstidningarna som inte känner ett skit empati för kvinnan, utan frossar i hennes berättelse bara för att sälja fler lösnummer.

Vid datorn arbetar jag flitigt vidare, men hela tiden dyker irriterande och irriterade tankar upp och jag undrar surt över vad en 19-åring och 37-åring kan ha gemensamt, varför så många människor är rädda för att verkligen möta en annan människa på riktigt och varför allt måste vara så j-a attraktivt och lyckat och lättsamt hela tiden.

Men mest arg är jag på mig själv för att jag är så grinig! Det här är ju inte alls jag: det är sömnbrist och snuva, inget annat! Och så serverar jag mig en skål hallonkräm, klappar mig själv på kinden och säger att det blir bättre snart, lilla gumman. Till exempel på torsdag, jag tror på torsdag.

Tisdagen är snart förbi, tack för det.

söndag, september 09, 2007

I have a confession to make

Erkänner. Jag är med. Jag har gått på trenden. Jag gör det jag också: FACEBOOK

En gång var det kyrkkaffet. Sedan fackföreningsmötet. Och så studiecirkeln. Idag, 2007, samlas vi och umgås - på nätet. Inte en mänsklig doft i närheten. Inga ögon som möter mina. Ingen sjungande, skärande eller erövrande röst ljuder i mitt öra, bara det diskreta lilla klicket från min mus. Jag är alldeles ensam. Säker. Kan ser ut hur jag vill, bete mig hur jag vill. Jag hör ändå till.
I belong to a network community.

Och jag tycker att det är roligt!

Varje sommar traskar jag runt på min släkt-ö och känner mig upprymd över den historiska tillhörigheten. Igår, i kyrkan när vi sa hej då till en av oss, fylldes jag av värme för att vi hörde ihop, alla vi med samma efternamn. På teatern sitter vi tätt tillsammans på golvet och har knytis; ett mini-samhälle i det stora, och på kompismiddagar och födelsedagsfester är banden av gemenskap och sammanlänkning starka och berikande. Till och med i salen på universitetet känner jag mig som en del av en grupp, även om jag inte kan ett enda namn på mina medstudenter...

Gemenskapen är viktig. Nätverket. Och så länge mitt nätverk uteslutande befolkas av livs levande människor som skrattar, har dåligt morgonhumör eller lätt för blodsockerfall, som drömmer, busar, reflekterar, analyserar, leker, skapar, äter, sover, älskar - ja, helt enkelt FINNS, då gör det väl inget att de också dyker upp på min datorskärm varje gång jag loggar in?

Alltså: "adda" mig om jag inte redan hitttat dig!

tisdag, september 04, 2007

Vatten, värme och vänlighet


Jag har varit i Thailand. För första gången. (Inte sista.) Reste runt i en Land Rover med tre andra vuxna (alla thailändare), mina två ungdomar och tre småbarn.


Bangkok var fyllt av bilar, människor och dofter, och på Hotel Asia log de från öra till öra. Först tyckte jag att det var lite obehagligt men snart förstod jag att värmen var genuin och äkta. Palatset glittrade i solen och det svaga ljudet av klockor i vinden förmedlade frid. Traffiken däremot... I bilköerna förstod jag vad som menas med det thailändska tålamodet.

På den flytande marknaden Damnoen Saduak köpte vi frukt och nudelsoppa. Svetten rann nedför kindbenen, vattnet rann ner i strupen och till sist rann hela himlen över kanaler, markiser och långsmala träbåtar. Det var nog en av de märkligaste och mest fascinerande platserna jag varit på.


Så åkte vi till Koh Chang och allt blev stilla och liksom förklarat. Saltet i havet, soldiset i skymningen, snäckorna på stranden - hur nära paradiset kan man komma?


Och återigen; denna vänlighet, denna mjukhet, detta mänskliga balsam. När jag satt ensam och såg ut över havet förstod jag varför alla reser till Thailand. Gång på gång. Även jag var fast, trots charter-fobi och "tycka-turist-trist"-motto.

Och jag tänker att människor är inte så olika varandra ändå, trots avstånd, trots olika ekonomiska, politiska och geografiska förutsättningar. Thailändarna bygger hus till sina andar, svenskarna sätter upp fågelbord i trädgården. Vi vill alla bli älskade, villkorslöst, och ha någon att ge vår kärlek till. Vi vill äta gott tillsammans med de vi tycker om, vi vill skratta, dansa, sjunga. Vi vill uppleva äventyr och lärdomar, vi vill värna om det som syns och det som inte syns, det magiska. Och vi vill ha roligt - sanuk!

Så vi har ridit elefant, simmat med delfiner och umgåtts med apor i det fria. Bott hos släktingar i universitetsstaden Khon Kaen, besökt tempel, marknader och en liten by mitt bland alla risfält, badat i vattenfall och handlat klänningar för 40 kronor styck.

Vi har haft det rasande bra.

torsdag, augusti 09, 2007

Svensk folkvisa i moll, två verser (svar längst ner)

Som jag hade längtat! Och som min pappa hade putsat och mekat och filat och vaxat på motor, rigg och skrov! Nu skulle det bli av - äntligen. Nu! Årets första seglats!

Vind i de buktande seglen, suget i rorkulten, den lilla kappseglingskänslan i varje slag, leken med trimtamparna och den obligatoriska vindroder-distansen! SMHI lovar Ost 5-7, mulet men mest uppehåll. Helt ok. Det är inte en söndagsseglats vi är ute efter.

En packad matsäck, en fylld kaffetermos och en inhandlad påse Ahlgrens bilar senare ger vi oss av. Det är stiltje. Än sen? Vi går alltid för motor i leden först, och det ska blåsa upp när som helst. Jag får vara skeppare, pappa gast. Ut ur hamn, ut ur farled, bort från fastland. Nu smäller det!

Men var är vinden? Äsch, det gör inget, vi är ändå så hungriga. På öppet vatten slår vi av motor och börjar guppa. Dricker polskt öl, äter stek och potatissallad och konstaterar hur bra det är att vi hinner äta i lugn och ro innan eftermiddagsbrisen kommer. Efter lunchen är vi redo: kom igen, upp med trasorna!

Nähä... inte det.... Vi rör oss inte ur fläcken. Vattenytan är totalt stilla, likt ett blankt marmorgolv i en balsal. Bara att vänta. Men det gör inget! Vi dricker mer öl och småpratar lite om ditt och datt med glatt humör. Snart blåser det upp! Väl...?

Då kommer regnet. Pappa skrattar och säger att "nu är seglatsen komplett", går ner i ruffen och börjar läsa högt ur gamla loggböcker. Då, på den tiden när det blåste kuling över Ålands Hav, när vindarna förde oss till främmande exotiska platser och regnet bara var en välbehövlig vila från alla strålande dagar. Sedan somnar han.

5 timme efter avfärd tittar en blek sol fram. Ut med focken, upp med storen! Hurra - VI SEGLAR!!! Men vinden uteblir... Loggen visar 0.2 knop. Kaffet är slut. Bilarna uppätna.


Vi startar motorn och vänder hemåt. Det får bli veteranbilsutställning och utejympa i Trosa Hamn istället.

We tried, god dammit! At least we tried!

SVAR på rubrikfrågan:
Vad är "Vem kan segla förutan vind"?

söndag, augusti 05, 2007

Sökes: Själskyddsfaktor 35

Jag oljar min trätrappa och målar bottenfärg på båten för att förhindra frätande angrepp. Jag vaccinerar mig mot TBE och smörjer min hud mot UV-strålning. Min mobil och mitt bankkort skyddas med en fyrsiffrig kod, bilen vaxas och de läckra mockastövlarna impregneras med jämna mellanrum.

Men hur skyddar jag mitt inre? Hur kan jag försvara ett pansarlöst hjärta? Hur ska jag värna en alldeles för inkännande och sårbar personlighet? Finns ett balsam? Nähä. En spray då? Något som appliceras med pensel eller våt trasa? Inte? Men en injektion? Eller en tablett!? Inte det heller...

Vad ska jag göra? För inte kan väl svaret ligga i tvåsamheten, intimiteten? Nej, jag tänkte väl det. Där gjordes ju ett insiderjobb för inte så länge sedan, ruskigt plågsamt. Det måste finnas ett annat sätt. Så jag sätter mitt hopp till vetenskapen och ser fram emot den dag då jag äntligen kan köpa en flaska outspädd Hårdhud och en maxisize-tub Skinn-på-näsan-kräm på Apoteket.

fredag, augusti 03, 2007

Monopol

Fyra flickor, 10-15 år, spelar Monopol i köket i stugan på ön. De skrattar, skramlar med tärningar och räknar leksakspengar. Samtidigt lär de sig grundreglerna i det kapitalistiska systemet:
*Pengar dras till pengar
*Mycket vill ha mer
*Åt dem som har skola vara givet

Mitt hjärta ömmar när den tappra snörkängan gång på gång måste betala kryddade hotellräkningar, eller när det luspanka strykjärnet dukar under för blott ett hus på Norrmalmstorg. Min instinktiva impuls är att ge mig in i spelet.
Jag vill dela ut 10 000 kronors sedlar till de sämst ställda, jag vill att det ska finnas gratis hotellnätter för hemlösa och jag vill införa förmögenhetsskatt för att utjämna klyftorna mellan medspelarna, och på så sätt låta spelet fortsätta; med skratten, med den varma och lustfyllda stämningen. För inte är det väl den fattiges fel att det går illa i Monopolspelet - allt är ju bara en fråga om tur eller otur med tärningarna!

Men jag håller mig kvar på ett betraktande avstånd. Tänker att det nu en gång är lika bra att de lär sig spelreglerna, så att de kan klara sig i ett allt tuffare, mer tävlingsinriktat samhälle. Och när spelomgången har tagit slut är flickorna dessutom fria att springa ut och fortsätta sin lek i naturen.

Den leken är alldeles gratis.

tisdag, juli 31, 2007

Hommage à Bergman

Det finns människor som jag känner kärlek till, utan att någonsin ha träffat. Ingmar Bergman var en av dem.

Eftersom mina föräldrar tyckte att Bergman tillhörde allmänbildningen har jag växt upp med "Scener ur ett äktenskap", "Persona" och "Viskningar och Rop". På egen hand upptäckte jag senare "Höstsonaten" och romanerna. Med Häxans monolog ur "Trämålning" gjorde jag mitt starkaste scenskoleprov, och jag såg alla hans uppsättningar på Operan och Dramaten på 80-talet. När jag själv blev mamma sattes mina döttrar framför "Trollflöjten" som komplement till Disney och Bollibompa.

Nu finns han inte mer. Jag bryr mig inte ett dugg om allt prat som uppstått, eftermälet om hans excentriska karaktär, mängden av kvinnor, tungsinnet och den oroliga magen. Jag vill bara säga Tack.

Tack för bilderna av ljus och mörker. Tack för tystnaden och de sjungande tonfallen. Tack för själarnas sprickor och kropparnas längtan. För mig har du varit en av de klaraste ledfyrarna på min kreativa seglats. Jag tände ett ljus för dig igår, Ingmar Bergman.

lördag, juli 28, 2007

Recept för singlar

Jag satte mig ner, snett emot honom på pendeltåget. Sekunden efteråt började han prata. En kort utläggning om vädret - självklar öppning - övergick till berättelsen om en antik barometer, med stavningen "Wackert Wäder". Sedan följde långa och livliga historier om pappa skyttekungen som tävlat för Sverige i OS 1908 (London) blott 25 år gammal. Sist redogörelsen för modern, född 1889, död 1987, krutgumma in i det sista, blandat med lite sidospår om de olika syskonen (de hade varit fem, nu fanns bara en syster kvar i livet).

Jag lyssnade noga. Nickade, jakade, bejakade, och förstod att detta var en mycket ensam man med stort behov av att prata. Jag hade tid. Dessutom var han skärpt och välformulerad. Men jag undrade lite varför han aldrig sa något om sig själv.

Då kom det till sist, efter halva resan: den smärtsamma sanningen om tomrummet.

"Det värsta är inte att leva ensam i ett tvåvåningshus. Jag klarar det helt själv, jag klarar till och med av matlagningen. Men vet du vad det värsta är?"

"Nej."

"Att det inte finns några receptböcker för singlar. Jag läser dagstidningen varje dag, men när jag slår upp recepten är de alltid gjorda för fyra personer."

"Det har du rätt i. Det har jag aldrig tänkt på förut."

"Sedan jag blev änkling i november 2005 har jag letat efter recept som är gjorda för singlar. Det finns en enda bok, och den har jag. Men tidningarna har alltid bara recept för fyra. Det är ingen som tänker på oss, vi som lever ensamma."

Mina ögon tårades. Jag sa aldrig att jag också levde ensam (men jag har å andra sidan inget behov av matrecept). Men mannen snett emot mig, idag 82 år, som levt med en hustru och livskamrat tills för snart två år sedan, drabbade mig med enorm kraft.

Och jag håller med honom! Varför inte receptböcker för singlar, när mer än varannan människa står där själv i sitt ödsligt ekande kök? Varför låtsas som om kärnfamiljen eller parrelationen är normen, när flera hundra tusen män och kvinnor letar kontakter på nätet, kanske framför allt för att slippa sitta vid ett ensamt middagsbord? Varför inte skapa forum och mötesplatser för alla ensamstående (oavsett ålder och kön!) som är mer verkliga än den egna dataskärmen och internetuppkopplingen?

Resan tog slut. Vi önskade varandra en fin dag. Efteråt ångrade jag att jag inte tagit hans adress så att jag kunde bjudit hem honom på middag någon gång. Men jag är som de flesta andra svenskar: feg, försiktig och mån om min egen lilla värld.

torsdag, juli 19, 2007

Jag har två äldre herrar i mitt liv just nu

Vi umgås flitigt. På nätterna snarkar de (det är lite besvärligt men jag har skaffat öronproppar). Vid tio-tiden lyfter de en aning på varsitt ögonlock, och jag måste uppbringa all min ungdomliga energi för att få upp dem ur sina bäddar. Det rinner lite ur deras ögon och mungipor, men de ser alltid på mig med kärleksfulla blickar. Och så fiser de, men vem gör inte det?

Vi går långa promenader i skogen tillsammans, herrarna och jag, och samtalar högt om ditt och datt. Luktar på kantareller. Provsmakar lite blåbär. Jag får visserligen lyfta in dem i bilen, eftersom de har ont i sina leder och muskler. Den enda farbrorn måste jag dessutom mata, och jag får alltid trixa lite för att få i dem deras medicin. På kvällen vill de gärna bli killade och smekta, men kliar aldrig tillbaka. Hm! - jag som tror på ett ömsesidigt givande och tagande i en relation...

Men de är alltid så oerhört glada över att se mig. I deras närhet känner jag mig stark, vacker och älskad. Och jag vet att de skyddar mig. För ja, jag behöver beskydd ibland.

Glömde jag att berätta att de har fyra ben och svans?

söndag, juli 15, 2007

Ett ord är ett ord är ett ord

Idag har jag fört långa samtal med min brorsdotter (2,5 år) om blåbär, hundar, flaggor och vitsen med att inte äta glass före middagen. Vi förstår varandra perfekt. Idag släpptes också nyheten att borgarna vill införa några tusenlappars belöning för de som avslutat sin svenskutbildning på SFI.

Jag baxnar. Jag sa aldrig till mitt brorsbarn att om hon åt upp maten skulle hon få glass efteråt. Jag är övertygad om att hon mår bättre av att lära sig att maten i sig är nödvändig för henne.

Utan språk kan inte individen analysera, lösa problem eller interagera med sin omgivning. Med ett fattigt och utarmat språk faller också kvaliteten på det mänskliga kapitalet i ett samhälle - dvs själva samhället. Självklart ska samtliga som föds i, bor i eller kommer till vårt land få allra bästa språkutbildning, hjälp med integration, sysselsättning, social tillhörighet och känsla av betydelse. Så varför inte betala en arbetslös pratglad svensktalande person två tusen pix för att han/hon i ett par veckors tid ska umgås med SFI studenten, ta med studenten på arbetsplatser/dansställen/studiecirkel eller bara äta popcorn framför "Så ska det låta" en svensk fredagkväll? En slags "språkmentor"? Jag tror att det skulle ge bättre resultat än en något utökad biocheck efter avklarad tentamen...

Ord... De kan vara så talande. Mustiga. Målande. Smaka bara på de här:
"Nej dra på trissor!" (- det var en trevlig prick)
"Androm till varnagel..." (- jag blir verkligen lite byxis)
"Till syvende och sist:" (- snacka om von-oben!)

Men de allra vackraste ord jag vet är: Tröstlös. Och: Vidunderlig.

Klart slut. Roger and out.

PS: I Khemiris "Montecore" finns ett underfundigt och underbart kapitel om det svenska språket; kategoriserat & rubricerat med efterföljande bevisföring. Rekommenderas!

lördag, juli 14, 2007

Spam, spam, spam

Jag minns inte handlingen, men jag har en tydlig bild av studentikosa män klädda till engelska hemmafruar - förkläde och drottningfrisyr - vimsandes runt med grötslev i handen, gastandes "Spam, spam, spam!" Och jag kommer ihåg att jag skrattade så att tårarna rann, ju mer sketchen gick över styr.

Nu drar jag inte ens på munnen. Och det har definitivt gått över styr. Slår på datorn efter några dagars frånvaro och tar emot 360 spams... Jag vill inte! Jag behöver inte utdragen erektion, märkes-klocka eller ett förmånligt banklån!

Hur i helsike hittar de mig? Jag som enbart surfar till Wikipedia, Youtube, dagstidningarna och synonymer.se. (Men efter att ha läst om hackern Salander i Stieg Larssons Millenium-svit så förvånar mig inget längre, vad gäller dataintrång...) Och hur ska jag ens ta upp kampen? Skriva ett artig svar; "Tack, men nej tack, och besvära mig inte i fortsättningen, if you please"?

Tyngd av mitt nederlag raderar jag, suckar och undrar i mitt stilla sinne hur Pyton-gängets Spam-sketch hade sett ut idag...

tisdag, juli 10, 2007

Regnig söndag i Jönköping

Om i ödslig skog
Ångest dig betog
Kunde ett flyktigt möte
Vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
Därpå skiljas ifred:
Sådant är främlingars möte
Enligt uråldrig sed

Byta ett ord eller två
Gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte
borde vara så.

(Hjalmar Gullberg)

fredag, juli 06, 2007

Kärt besvär

Kottar och löv. Disk och tvätt. De tillhör alla den illvilliga sammansvärjningen mot mig.
Jag krattar och skrubbar och röjer och sköljer. Nästa morgon är de tillbaka. De skitstövlarna. Hånskrattandes.

Trimmern är bra. Trimmern står på min sida. Med 3 kg Partner Colibri i min maktfullkomliga hand är jag kejsarinnan av Morfars Täppa och blåser bort allt runt huset. Sopar rent stigarna. Kottar hackas sönder och flyger i luften. Men disken rår trimmern inte på.

Det fanns en kort period i mitt liv när det bodde en diskmaskin i köket, alltid beredd att beskydda mina torra handflator och onda tennisarmbåge. Jag hälsade på den varje morgon, artigt och tacksamt, såsom det riktigt fina herrskapet behandlar sitt tjänstefolk. Nu har jag blå diskhandskar. Betydligt mer miljövänligt, säger jag till mig själv. Det känns bättre då.

Å andra sidan räds jag inte kroppsarbete. För när jag äntligen är färdig med dagens sisyfosarbete, då unnar jag mig en gin & tonic på trappan i sommarkvällen.

Jag har varit en duktig flicka.

onsdag, juli 04, 2007

Kameran går. Aktiviteter. Varsågoda.

De var minst tio stycken. Alla proffs. Kablar, lampor, stativ, kamera, diverse lådor, monitorer, mikrofoner. Då och då kommer en ur teamet fram och bättrar på sminket. Rättar till min klädsel. En annan ställer fram lämplig rekvisita framför oss. Regissören säger att "idag är det vilda västern. Vi improviserar oss fram."

Jag har otroligt roligt! Samtidigt som jag, så fort jag får en möjlighet, i ögonvrån iakttar teamet för att lära mig mer om deras arbete, så är det förbluffande enkelt att glömma alla människor och all teknik runt om när själva tagningen görs. Jag trodde verkligen inte det: att det skulle vara så lätt att fokusera.

Ibland görs ett 20-tal tagningar (eller nej, jag vet förresten inte, jag räknade aldrig) och ibland betydligt färre. Oavsett vilket skrattar vi alltid mycket när en sekvens är avklarad. Och den berömda väntetiden märkte jag aldrig.

Tänk om jag vetat det här när jag för 25 år sedan drömde om att bli skådis. Att jag en dag skulle agera sjuksköterska i en reklamfilm!

lördag, juni 30, 2007

Däckbyte

Ihärdigt regn. Lördag eftermiddag. Småstad. Däckverkstan har "halva-priset-vecka" och jag är där! Man får texasbiff i korvbröd när man väntar, och det finns en automat med kaffe och varm choklad för kalla kunder.

Idel herrar. Någon kille och en och annan farbror. Det svärmas lite runt om mig, och när jag äntligen får köra upp på lyftrampen så säger den som jag tror är boss:
"Den där bilen ska du vara försiktig med...". Så styr han mot kontoret med en spjuveraktig blick.
"Varför ska du vara försiktig?" frågar jag försiktigt mannen i overall som sänker sig vid sidan av Bellas kaross.
"Äsch, det vara bara för att du var tjej som han sa så!"
Åhå. Jag som trodde att Bella var något alldeles extra. Mer än Scodan och Audin som nyss rullat ut. Så var det bara det där gamla vanliga, jag har varit med om det förr. Kort, lite rund och lockig.

Jag är kvinna och därmed också feminist. Och humanist. Och idealist. Varför reflekterar jag ens över att jag är den enda utan snopp i bilverkstan? Det borde passera både mig och alla herrarna helt obemärkt. Men ok, jag erkänner: jag gillade uppmärksamheten. Så come on killar, ni får tycka att jag är gullig! Jag bjuder på det.