Adagio

Är det så att livet går i cykler? Att saker och ting återkommer när det är dags för dem?

Eller är livet som ett dataspel? Ni vet, man befinner sig på en nivå och ska lösa olika svårigheter, ta sig förbi diverse hinder och samla på sig olika skatter & kunskaper. När man sedan klarat uppdragen får man gå upp en nivå, men där börjar man från noll igen. Hindrena blir fler, svårigheterna snårigare, tempot högre, men vinsterna ger också större utdelning. Till sist lär man sig allt man behöver veta på nivå 2 och får ta sig vidare till nivå 3. Och så vidare. Och så vidare.

Startade med solen i ögonen. Stannade i det som kanske är landets vackraste bygd, gick ner och ställde mig på en brygga. Ett löv stod nästan helt stilla i luften, lyft av en sällsam höstvind. Först trodde jag att det var en mörk fläck på min egen näthinna, men så såg jag hur det rörde sig, snurrade några varv och landade till sist mjukt på vattenytan. Jag rös. Allt faller på plats till sist.

Sedan bilade jag med den orange-rosa solnedgången i ryggen och P1 på radion. En forskare la fram sin teori om att även vuxna behöver och använder sig av övergångsobjekt. (Jag tänkte på den tid av psykisk press när jag löste Suduko hela dagarna.) Runt omkring blev det mörkare och mörkare och till sist färdades jag med en blekgul måne som enda följeslagare. Lät tankarna flyta runt och ersatte radion med barockmusik. Adagiot ur Oboekonserten i d-moll av Marcello, om och om igen = filmmusiken till berättelsen om mig själv, här och nu.

För tio år sedan körde jag samma väg. Nu är cirkeln sluten och dataspelet byter nivå.