Jag väger minst fem kilo för mycket. Det skiter jag i. Jag är så innerligt trött på att ytan ska vara det allområdande bedömningskriteriet, i yrkes- såväl som privatliv.
Vem vågar titta inuti en människa, rent konkret? Nej fy vad äckligt med blod och inälvor! Vi blundar och viskar ”säg till när det är över.” Men att titta utanpå? Ja, hurra! Veckotidning efter veckotidning, reklamfilm efter reklamfilm, levererar vrålsnygga kvinnor och män som förebilder och trendsättare. (De är inte bara snyggare, de är också lyckligare än jag, men det lärde jag mig redan i tonåren så jag har hunnit vänja mig).
Det skiljer inte många millimetrar mellan ditt ansikte och din dödskalle. Låt vara att du kan måla dit ett lager till, för att än mer bli accepterad och omtyckt (och odödlig), men till sist blir du ändå alltid avslöjad med ditt äkta utseende.
Så jag tänker; okej, jag är inte världens vackraste, men skär i mig och jag ser exakt ut som Carolina Gynning. Fem kilo plus behöver jag dessutom, för jag fryser så lätt så här års (lågt blodtryck…). Och om jag orkar rida igenom denna storm i narcissismens gyllene tid, som en god förebild för mina döttrar och med självkärleken i behåll, ja då kanske jag till och med får se en ny trend födas: ”du är vad du gör.”
Och då menar jag inte hur du stylar ditt hår…
1 kommentar:
Fortsätt med att vara en god förebild,öka din självkärlek!du blir rikligt belönad, av dina döttrar och din omgivning!
/TT
Skicka en kommentar