Imorgon är det Lucia. Det är då de söta flickorna får stå i centrum, med sammanförda händer, och rött band som rinner ner över den vita kjolen likt blodstrimman efter tagen oskuld. På huvudet balanseras brinnande ljus, och länge kommer det att sitta stearin kvar i håret; ett billigt pris att betala för att få vara drottning över en dag.Jag fick aldrig vara Lucia. Jag var väl för ful, kort och dessutom allmänt utfryst. Sedan var mitt hår inte sansat rakt, utan vilt och lockigt, och hur skulle det se ut på en klassisk ljusbärare? (Det traumat har jag dock kommit över idag, helt utan terapi.)
Men stjärngossarna? Stackars, stackars alla pojkar som fortfarande tvingas bära strut och guldstjärna på pinne! Tänk er en 13-årig kille, till vardags iklädd jeans som börjar där stjärthalvorna slutar, munkjacka, keps och headset i öronen. Plötsligt förnedras han brutalt av körledare och fnittrande kvinnliga klasskamrater, kläs i särk och pappkon med gummiband under hakan och ställs ut för allmän beskådan. Med målbrottsdarrande röst måste han dessutom kraxa fram strofer om Staffan Hästskötare, inte för att det är vackert utan för att det ska vara så - det har ju alltid varit så och i det här landet håller vi på traditionerna!
Våga vägra vara stjärngosse, säger jag! Återta rätten till er coolhet, grabbar! Låt ingen sätta sig på er! Inga skolklasser består längre av 100% blonda nordbor, så varför envisas vi med att år efter år upprepa något per automatik, utan att ens reflektera över vad vi håller på med.
Missförstå mig inte. Jag tycker att luciatåg är sagolikt vackra. Att körer, musikklasser och andra sjunger flerstämmiga sånger när det är som mörkast ute, ja det är underbart. Men det skulle inte göra mig ett dugg om luciatåget var multinationellt, färgstarkt och fritt från struthattar och skönhetstävling.
Jag vill se glädje och stolthet i barn och ungdomars ögon. Inte genans för hur man ser ut eller sorg för att inte vara den utvalda.
4 kommentarer:
Åh nu minns jag...11 år, mörkt ute, väldigt tidigt, konstiga kläder, stressade lärare, fnitter, skräp i ögat, fladdrande ljus i handen, sömniga åhörare - som jag ändå inte såg bakom långa lucia, ostämt piano, ologiska och konstiga texter, dålig tajming, torra lussebullar o varm saft...som om de var igår... urk. sen var det jullov. jippie!
/lång-T
Vart vad du med dessa argument när jag stod där i Dalgångsskolans gymnastikhall med darrande knän och med en pinne i handen och dumstruten på huvet! var var du då?
Fröken Alice med sitt hysteriska skratt försökte få oss att sjunga/gå i takt... nej nej... jag säger upp mitt medlemsskap idessa luciatågssälskap!
//T
Vi har skrattat varmt åt ditt inlägg! Önskar en god jul!
Robert&Lisa (polroger.blogspot.com)
Ja visst struthatt till allas ära men dom sitter ALDRIG där dom ska. Ramlar alltid av, sitter på sniskan
gummibandet töjs ut av allt för mycket micklande med att hålla struten på topp.
I Adolf Fredriks musikklasser var det väldigt varmt och härligt på Lucia morgon... men dom som SJÖNG bäst fick aldrig bli Lucia för hon skulle bara andäktigt betraktas hon fick inte höras.
Så lite har hänt sedan dess.
Skicka en kommentar