Först var jag lite skeptisk. Tyckte att hon var aningen amerikanskt inställsam. Men sakta erövrade hon mitt intresse, och plötsligt kände jag hur tårarna bara vällde fram. Jag var helt oförberedd på den reaktionen. Ändå förstod jag. Hon pratar om mig. Också.
Jag var på föreläsning igår kväll. Före paus visade naturfotografen Staffan Widstrand vidunderliga bilder från Sveriges säregna djur- och naturliv ackompanjerade av hans skarpa tankar kring ekoturism och miljömedvetenhet. Sen kom Renata Chlumska, äventyraren, med betydligt mindre tjusiga bilder, men med en högst personlig berättelse. Ett hisnande resa, ett projekt, en kamp och en seger: i 14,5 månad paddlade/cyklade/gick hon runt hela USA’s yttre gränslinje.
Och varje del av historien handlade lika mycket om människans individuella strävan mot ett mål, där motivation och fokus är de viktigaste följeslagarna och där konsten att klara en uppförsbacke - hur tung packning man än tvingas att dra efter sig - är vissheten om nedförsbacken som väntar efter krönet.
När jag kom hem till en tom och tyst lägenhet kände jag mig först ensam och låg. Men så tänkte jag på Renata Chlumska. Och kunde hon paddla i motvind, dimma, solgass och fyra meters vågor, ja, då klarar jag min ensamseglats i en förort till Stockholm.
2 kommentarer:
Ja,ensamseglats i motvind och livets motvind.. skillnaden är att man har en viss förberedelse för att svårigheter SKA KOMMA när man planerar äventyr visserligen inte vilka svårigheter men det är en upplevelse som jag personligen inte förstår att man utsätter sig för men men hon kanske skall ljuta mod i oss andra att vi klarar med än vad vi tror
När man segalr i motvind så skan man inte glömma de andra båtarna som seglar brevid
kram a
Skicka en kommentar