Nej, nu hänger jag inte riktigt med längre.
Jag har som barn dragit rep mellan burkar och pratat med storebror på några meters håll. (Burk-och-snör-tricket är förresten mänsklighetens första telefon, uppfunnen på 1600-talet.) Sedan har jag varit med om när en av landets första mobiltelefoner, en stor jäkla låda med rejäl lur på ovansida, bars upp på Stora Nassas topp för att söka kontakt med omvärlden. Länge vägrade jag skaffa mobil ("Nej fy! Jag vill absolut inte kunna bli nådd jämt och ständigt!") men när de hederliga och ständigt sönderslagna telefonhytterna försvann gav jag mig.
Jag har också stolt sparat ihop till en riktigt trögknackad röd skrivmaskin, jublat över lättheten att radera felstavningar på den elektriska maskin jag hade under ett sommarjobb på kontor och skrivit eget dataprogram till brorsans Nascom som bodde i gästrummet. "IF "nej" GO TO" osv. (Det är mina enda kunskaper i html...)
Men nu sitter jag på sängen med en sprillans ny bärbar Rolls Royce. Inte en sladd i närheten. Ändå har jag hela världen på min huvudkudde. Ingen tickande telefonräkning. Inga bomber på skärmen som betyder "skit också, bara att starta om, fan att jag inte hann spara...". Och när jag väl lagt ut denna artikel på min blogg, ja då kan brorsan läsa den - i sin telefon!
(När jag förresten bytte min gamla mobil mot en mer yrkesmässig flyttade jag över SIM-kortet. Konstaterade att hela min vänskaps- och kollegiekrets ryms på ytan av min tumnagel. Måste kännas aningen trångt.)
Jag begriper inte hur allt det här går till. Antagligen flyger det miljoner dialoger, sms och pixlar genom min kropp just nu. Om jag fokuserar riktigt hårt kanske jag kan tjuvläsa ett och annat cybermeddelande?
Nej, jag förstår inte. Men jag garanterar att jag njuter av det!
1 kommentar:
Vissa saker ska vi inte förstå, det är nog bäst så!
"Han kom en som ett yrväder en aprilaftom och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen"
Nu är det dax för en stri....
//T
Skicka en kommentar