Jag har haft barn i skolan i tio år. Jag är fortfarande en mycket aktiv förälder. Jag har dessutom själv arbetat i en gymnasieskola i olika omgångar. Jag har här bloggat ett brinnande försvarstal för skolan, eleverna och lärarna.
Därför har jag också med stort intresse följ P1's radioprogram "Kris i skolan?". Har ni missat dem? De finns på webradion. Sakligt och grundligt har reportrarna granskat skolminister Björklunds dogmatiska uttalanden om den låga standarden i den svenska skolan, hur illa det står till både disciplinmässigt och kunskapsnivåmässigt. Gång på gång har han sagt och skrivit detta i olika debattsammanhang, och gång på gång har jag inte känt igen och inte hållit med.
Däremot har jag ofta mött Björklunds åsikter hos andra. Människor som inte har nån som helst koppling till skolan. (Antingen har de inga barn, eller så har barnbarnen inte börjat i ettan än.) Ni anar inte hur många som tycker att svensk skola är fullkomligt skitdålig utan att ha varit i närheten av en skolgård...
Lyssna på programmen, framför allt det första när reportrarna punkterar alla Björklunds argument med saklig statistik, och dessutom konfronterar honom med sifforna, med den självklara följdfrågan: "och var hittade du belägg för ditt uttalande?".
Dra sedan två slutsatser:
1. Sluta aldrig att tänka själv
(också kritiskt: allt kan vridas och vändas på)
2. Minns att om något sägs tillräckligt ofta och med emfas så blir det sanning.
Kanske ligger krisen hos politikerna istället?
Läs även andra bloggares åsikter om Kris i skolan, Björklund
1 kommentar:
Det är lätt att sucka och glömma bort att alltid ifrågasätta. Ibland är man för trött, ibland för dum. Man fastar så lätt i rubrikträsk.
Vilken nyttig påminnelse du gav mig! Vilket hopp till oss som behöver. Vilken tyst men vass känga till dem som förtjänar den. I dagens blogg hittade jag minst tre olika orsaker att tacka dig.
Tack!
Skicka en kommentar