Läser en halvspännande deckare, och sätter plötsligt morgontéet i halsen:
"Där var han och Uffe Lundell helt ense - vem fan ville ha en medelålders, rynkig och slapp kropp bredvid sig i sängen när det fanns så mycket fast, fint och ungt där ute."
Snälla, snälla ni män som läser det här: säg att det inte är så!
9 kommentarer:
Kan han inte ha syftat på Uffe personligen? Han är väl ganska rynkig och slapp?
Yta är ju kul att se på ett tag - men yta är som ritual, finns inget under - blir det väldigt tråkigt i längden, som golf och julafton t.ex. ;)
h
h!
Du menar att golf och julafton är tråkigt?!
Eller att det måste finnas något UNDER golf (gräs) och UNDER julafton (hm... klapparna under granen kanske?) - annars blir det tråkigt?!
(Ska snarast köpa din bok och leta efter svaret...)
Lessen Catarina... det är exakt så alla vi män ser det! Bara för er kvinnor att inse det...
NÄ. Absolut inte! jag bara behagar skämta. Givetvis är det inte så... Varför skulle vi män vara annorlunda än ni kvinnor... ni älskar väl era gubbar trots växande mage, begynnande bröst, slapp sladdrig bakdel, hår som växer på alla de ställen det inte skall göra utom där det skall... allt som inte fanns där då ni mötte prinsen...
Kanske de där grabbarna i boken hade lite fel självinsikt eller självuppfattning (heter det så?).
Sorgligt nog förkommer det att de ännu tror att de är 25 år, trots att åren gått och att 40 strecket redan är passerat... Men dessa "män" är ännu Guds gåva till 20-åriga tjejer... tror de.
Sid!
Du har så rätt. Klart vi älskar våra män på det sättet (om vi får chansen och inget ungt och fast kommer emellan dvs - hm...).
Skämt å sido, det var en otäck mening och jag är glad för alla er som bevisar motsatsen. Lite rynkor och mage är väl ingenting i utbyte mot erfarenhet, självdistans, mognad, livslugn och djup?
Som medelålders man måste jag få säga att en bonus med att bli äldre är att kvinnorna omkring bara blir vackrare och mer spännande för varje år. Ungdom har en en skönhet som sitter på ytan. Mogna kvinnor är vackra och spännande på djupet.
Jag vill bara tillägga att gammal kärlek verkligen inte rostar bara för att hennes kropp liksom min tappar ungdomens spänst. Det kan ännu gå en ilning genom mig när jag ser henne (utan att hon ser mig), för jag ser flickan mot vars axel jag somnade på tåget hem från Orsa - för 48,5 år sen...
Vackert och innerligt skrivet.
Men om man inte har den långa tiden bakom sig, och de minnena - och han har ingen aning om att man en gång var mycket smalare, fastare, fräschare? Då är det alltså kört...?!
Skicka en kommentar