Resa österut. Och bakåt i tiden.

Vet inte riktigt hur det gick till.

Körde från Karlstad mot Stockholm och såg plötsligt en skylt i ögonvrån med ett namn som jag hört så många gånger men aldrig reflekterat särskilt mycket över, och så bara svängde jag av. Nästan omedvetet, som om någon annan höll i ratten. En stund senare parkerade jag framför den herrgård där min mormor växte upp. Grått och regnigt, tomt och ödsligt.

"Jaha", tänkte jag. "Här lekte hon med sin hund. Där inne satt hon och nedtecknade sitt unga liv i den dagbok som nu ligger i en av mina lådor. Lilla fröken sol. Det var det, nu fortsätter jag hemåt."

Behövde bara gå på en toalett, och caféet intill såg öppet ut, så jag gick dit.

När jag kom ut igen mötte jag en kvinna med en mycket frågande blick.

"Vi har stängt för säsongen."

"Oj, ursäkta. Jag trodde...." Och så började jag berätta om mormor.

En timme senare har jag fått gå igenom hela huset, även de rum som inte hör till museet. Blivit presenterad för några guider och skakat hand med herr Nobel i egen hög person. Sett min allra sötaste mormor som 12-åring, studerat fotografier från familjens tid i huset - där är ju det runda bordet som nu står i mitt eget vardagsrum! - och fått en nyskriven teaterpjäs ingående beskriven för mig, en berättelse om min mormors pappa; hans mod, hans handlingskraft, hans verk. Utan honom hade Nobelpriset inte funnits.

När jag åker vidare tänker jag på med vilken värme alla mötte mig. Det var som om jag var hon. Hon med de leende ögonen och det kluriga leendet, hon som satt exakt likadant på stolen år 1920 som under mina barndoms sommarlov på ön; lite bredbent, lite framåtlutad, lite långt ut på stolsitsen.

Ibland blir det så vansinnigt tydligt att jag är ett led i en kedja.
Det som varit. Det som kommer.
Större mening än så finns inte.