På Åland gavs två alldeles strålande föreställningar av "Dido & Aeneas". Efter premiären lördag eftermiddag var jag helt omtumlad. Den nerv, den känsla som sångarna förmedlade drabbade djupt, och jag grät mig genom sista scenen. (Olikt mig. Jag brukar vara ganska distanserad till mina föreställningar när de väl börjar spelas för publik. Men i Mariehamns Stadshus var det magiskt, och ensemblen tog ett steg längre än på någon repetition. Publiken kände som jag. Det hände nånting stort där och då.)
Hann en sväng till Kastellholms slott och Jan Karlsgården för att dricka en kopp kaffe med de mina innan andra föreställningen.
Tillbaka till teatern. Grät igen. Stolt. Lättad. Imponerad. Lämnade det glädjeyra gänget och åkte till hotellet med M, där vi tätt intill varandra delade på godis och såg dålig humorshow på teve.
Och så idag, söndag. Vi tar en sväng till konstmuséet vid den forna målarkolonin, och jag blir igenkänd och insläppt, och vi får en alldeles privat visning. Innan färjan lämnar ön hinner vi en sväng till det gamla fiskelägret i Kärringsund.
Lägger mig raklång på en brygga.
Trött, men leende.
- Har du nånsin fotograferat rakt upp i luften? frågar min pappa.
- Nej, svarar jag.
Sen gör jag det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar