Ändå. När solen värmer min panna känns det inte viktigt. Jag äter en glass med en vän på en parkbänk, jag ser de 25 körsbärsträden släppa ifrån sig skönheten och låta den virvla i luften innan den landar på bilrutorna eller trottoarkanten. Förgängligt. Naturligt. Levande. Träden är inte mindre vackra för att de skira rosa bladen nu trampas på av ivrigt handlande förortsbor.
Det fanns en tid när jag citerade Söderberg.
"Jag tycker inte särdeles mycket om mig själv.
Varken skalet eller innanmätet.
Men jag ville inte vara någon annan."
Nu är jag rejält kär. I mig själv.
4 kommentarer:
Årstidens skönhet är förgänglig ochvirvlar förbi men den väcker oss till liv igen.
Hej! Du skriver så himla fint, jag skulle aldrig komma på sånt där.
Ha det bra!
Tack Jaana!
(Men du kommer säkert på massa som är ditt, som kommer innifrån dig. Lycka till med bloggen!)
På sin höjd lite gullig?
Hallå! Du är söt som honing.
Och på bilden till din blogg är du makalöst vacker.
tycker
Kia
Skicka en kommentar