Flygstolen t o r London kostade mig under 200 kronor. Bra för mig, men hur sjutton håller de bolaget flytande (eller flygande kanske jag ska säga)?
Väl uppe i luften anar jag en del av sanningen. Först är det försäljning av de vanliga mackorna och kaffet i pappmugg, sen är det spriten och parfymen och märkessjalarna. Allt det känns igen.
Men plötsligt börjar försäljarna, nej jag menar flygvärdinnorna, kränga cigaretter. Eller snarare tomma papprör som tillfredsställer hålla-nåt-mellan-fingrarna-behovet och som ger en liten nikotinkick om man låtsasblåser genom attrappen. Genialt! Varenda teater kommer att skaffa dessa, som rekvisita.
Strax därefter börjar lotteriet. Köp en Fortune Cookie med dold lott och vinn en resa! ropar dessa luftburna knallar.
Det är inte det att jag är girig. Men jag skriver hellre en bloggkrönika i min lilla anteckningsbok än shoppar. Förlåt mig, Ryan Air.
3 kommentarer:
Jag föll över och för dina rader av en tillfällighet. Förvånade mig själv genom att brista i gråt. Tänk om begreppet blogg bara kunde definiera detta - innehåll med riktiga människor bakom. Jag berörs av din ömhet inför det du finner vackert och verkligt, din ilska över orättvisor och elakheter, ditt sätt att rada upp tankar på strå. Jag är 23 år och tagen. Fortsätt skriva dina och andras historier. Ta hand om dig i hösten. Du inspirerar mig.
Oj, tack!
Vad glad jag blir - jag som nästa tänkt lägga av med bloggen.... ibland blir det så enahanda med monologer, och svårt att hitta inspiration utan bollplank runt om. Nu gav du mig lusten igen!
... så fint: rada upp tankar på strå. Som smultron. Just det. Höstkram till både dig och Anonym.
Skicka en kommentar