måndag, november 23, 2009

Forrest Gump?

I min stora blåögda godtrogenhet har jag alltid utgått från och reagerat som om människor menar det dom säger.
Skolkamrat: "Henne kan man ju inte sitta bredvid."
(Nähä. Jag sitter väl själv då.)
Kärlek: "Ingen jävel kan leva ihop med dig."
(Så sorgligt. Då får jag leva ensam.)

Recensent: "För Guds skull, byt jobb."
(Jaha. Ingen idé längre.)

Nu brukar jag på ett vuxet sätt så där några år efteråt komma på att det antagligen bara var en överdrift, sagt i affekt eller att det hade med avsändaren att göra, inte med mig. ("In time, even an egg will walk.")

Men ikväll hände det mig så tydligt: en älskad person sa en sak, menade en annan.

Och i blixtklar belysning förstod jag att människor vill bli emotsagda, övertalade, genomskådade, förstådda, tolkade och tydda.
Hur ska de annars veta att de är älskade?

1 kommentar:

Anonym sa...

Ja så är det. Man existerar bara som sedd, oavsett på vilket sätt. Med denna insikt kan frågor om relationer och konflikter besvaras. Varför envisas med att skicka iväg raketer (Gaza)? Varför trampa sönder barnens pepparkaksstad (Norge)? Varför blir den snälle killen SD-anhängare (Sverige)? Även ensamhetens olidlighet kommer av att ingen ser mig.
En tröst är ändå att det inte behöver vara en människa, ett litet djur går rätt så bra!//CPG