onsdag, november 25, 2009

Dom kallar mig Mimi

... så kall ni är om handen, får jag värma den i min...

Livet är vackrare på operan. Den sjuka är febrigt underskön. Hostningarna perfekt inskrivna i partituret. Kärleken lyckligt befriad från frustration över en odiskad vitlökspress.

Jag vandrar hostande runt i halsduk och raggsockor, med ettrig värk i bröstet och glansig blick. Ingen tenor stryker mig över pannan, ingen fattig författare bränner upp sin handskrivna bok för att jag ska få lite värme. Även om det skulle ligga ett missförstånd bakom mig i livet, kommer ingen kavaljer att komma inrusande genom dörren med ett förtvivlat rop och en lilja i handen.

Här är det helt enkelt förort, skit i luftrören och ett vansinnigt ostädat hem.

Inga kommentarer: