Med vem pratar du med när något är svårt? När du darrar bakom fasaden, när dina tankar har tovat ihop sig eller känslorna runnit över varje sansad, förnuftig bägare?
Din sambo? Det är naturligt - om du har någon. "I nöd och lust" - din sambo ska vara din näsduk, din lekkamrat, ditt stöd och din sparringpartner. En vän? Ja, om det är en vän i vått och torrt, inte bara i fest och yra. Din terapeut? Absolut, om du har råd.
Men det finns stunder när inga kanaler längre räcker till. Du skriker, utan ljud. Du faller, utan botten. Du dör, utan valmöjlighet.
En sån natt, för några år sen, ringde jag Jourhavande Medmänniska. Jag höll på att gå sönder där jag satt med telefonen i skakig hand. I luren hördes en främmande röst. Jag minns inte om det var en man eller kvinna, jag minns bara att rösten varsamt lappade ihop mig, en aning. Precis så mycket att jag kunde sova mig till en ny dag med nya möjligheter.
Den människan har än idag min djupaste beundran och tacksamhet. Den, och alla andra, som osjälviskt arbetar för sina medmänniskor, som bär humanismens fana högre än alla andra.
1 kommentar:
Håller med om att möjligheten att få kontakt med ett proffs på området är enastående. (Undrar om den finns i andra länder). Men glöm inte att du än så länge har en pappa som kanske inte har alla verktygen, men väldigt mycket kärlek inombords som kan vara till viss hjälp när det kniper!
Skicka en kommentar