Fredag kväll. Slötittar på Idol samtidigt som jag jobbar (förbereder helgens stora projekt). Plötsligt gråter jag, för det är en riktigt god människa som röstas ut. Och runt om står andra goda människor och applåderar, respektfullt.
Jag blir lite förvånad över min egen blödighet, men långt där inne tänds hoppet om att cynismens och ironins era är över, och att vi larvigt känslomässiga personer får känna oss fullständigt trendriktiga i en nyromantisk era.
Tänk om det blir inne att vara snäll? Och helt ok att vara lite naiv? Då kommer jag att bli mycket populär!
Läs även andra bloggares åsikter om Idol
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar