960206

Morgonen var lugn.
Ett bad. Förväntan. Förberedelser.

Dagen fortsatte bra.
Vänliga människor dit vi kom. Lugna samtal. Jobb.

Men så var det som om allt plötsligt stannade av.
Rummet blev svartvitt. Allting suddigt. Ödsligt och håglöst.
Och det enda jag minns är att jag såg livet sakta rinna undan och försvinna utom räckhåll.

Då rycktes sladdar.
Då sprang de med sängen.
Då korsfästes jag på hård bänk under iskallt ljus.
Då ropar en man "Nu får det vara nog!" och täcker min mun.
Doften av vitlök.
Svart.

Imorgon var det 14 år sen.
JAG ÄLSKAR HENNE.