En stor del av min tid just nu går åt att handleda gymnasister i eget manusförfattande. Projektet börjar så här: de får skriva om exakt vad de vill. Av 50 texter hittills har 35 handlat om döden, våld, krig, mobbing och svek i olika former. I tre historier har en ung kille misshandlats till döds av jämnåriga.
I fredags hände just det en 16-åring i centrala Stockholm. Idag repeterade vi vålds-scener i aulan. Vi befann oss i en teaterpjäs men sysslade med verkligheten.
Och jag tror stenhårt på att de kommer att reda ut det här samhället en dag, dessa ungdomar. Okej, kalla mig naiv. Men de kommer snart inte stå ut mer. Det är för hårt. För tufft. För destruktivt. De kommer att kräva moral och etik den dagen de sitter på maktens tron.
På vägen dit låter jag dem skriva av sig, teaterslåss och leva ut aggressioner och oro på scenen. Och mitt i det brutala utsläckandet av en människas liv finns en liten ljuspunkt: 16-åringen är inte bara ännu en notis i tidningen, han har fått ett ansikte, vänner som sitter gråtande på trottoaren och vuxna med vip-status som uttrycker sitt deltagande.
Dramaturgin är klockren: vi behöver känna både fruktan och medkänsla för att beröras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar