Definitivt en föreställning!

En teaterman frågade mig många frågor om opera för ett tag sedan. Är agerandet inte stelt och poserande? Är inte konstarten belastad med uråldriga traditioner som hindrar sann gestaltning? Är inte själva handlingen mer än lovligt fånig?

Jag önskar att han hade suttit bredvid mig på Boulevardteatern i Stockholm igår kväll. Operaimprovisatörerna, en nybildad fri grupp, spelade sin unika föreställning "Kanske en opera?" inför en skrattande och jublande hejarklack. (Inte minns jag att jag någonsin hört så mycket skratt från en operasalong förut.)

Det var som teatersport; publiken väljer känslor, situationer och miljöer och sedan gör artisterna något spontant av detta, här och nu, 'på studs'. Men det här var sångare. De skulle inte bara improvisera fram handling och text, utan också melodi och harmoni. Och huvudlöst kastade de sig in i uppgiften, med skickligt fysiskt utspel, med komisk timing, med uttrycksfulla röster och musikalitet, med närvaro, lyhördhet och samspel.

Allt skapades inför mina ögon och öron; solon, körer, ensemblesång i stämmor. Några arior var smärtsamt vackra, som Mannen som aldrig kommer av tunnelbanan. Andra fyndigt sedelärande som Pojken som tvingas in i tomtekläder fast han drömmer om att få vara Lucia. Scenen i kyrkan, en rasande snygg parafras på modern opera, gav mig gåshud och den långa avslutande historien om de rivaliserande systrarna hemsökta av sin döda mamman fick mina ögon att tåras. Men idag finns inget av detta kvar. Det gavs bara till oss som satt där igår.

Ikväll spelar de sin sista föreställning. Gå dit! Jag vet inte vad ni kommer att få se. Men att det är operakonst i en fascinerande och imponerande form, det kan jag garantera.

www.operaimprovisatorerna.se